Det finns m?nga v?gsk?l att ta. Hur ska man veta vart i v?rlden man ska v?nda sig?
Magk?nslan. F?lj den. L?t det b?ra eller brista. Om det skiter sig? D? l?r du ?dej massor p? v?gen.
Jag satt hemma p? ?land, m?lade, m?lade och m?lade i min ensamhet (pga sjukdomshistorian diab typ1 hade vi inga andra alt ?n att ena m?ste vara hemma och ta emot fr?n skolan, en diabetiker kan aldrig l?mnas ensam.) Jag minns att jag t?nkte att nu har jag varit hemma mamma med barn ?ver 10 ?r…om det inte snart ?r min tur, s? n?r ?r det? Hemma-mamma rollen var sj?lvvald och jag gillade l?get tills en dag d? jag ins?g att nu ?r jag 36 ?r…om jag inte g?r n?got nu med mitt liv, s? n?r kommer jag? Will I ever? N?gonstans innerst inne fanns ett behov att f?rutom vara mamma till mina tre fina killar ocks? g?ra n?got sj?lv. Sj?lvf?rverkligande kanske? Jag s?g det inte som om jag offrade n?got f?r att f?rverkliga mig sj?lv utan snarare att…nu var det dags. N?gonstans t?nkte jag att nu sl?nger jag ut mej p? djupt vatten och s? f?r vi se vad som h?nder.
S? jag sl?ngde in en ans?kan till University of the Arts London, ocks? en till Danmark, K?penhamn the royal Danish academy of finearts. L?mnade in allting (detta gjorde jag vintern 2017) och minns att jag sa ?t min man “ja, nu kanske vi flyttar?” Den m?jligheten fanns, fast ingen av oss faktiskt ans?g det s?rskilt troligt. S? vi pratade inte om det alls, eftersom jag var ?vertygad om att min konst inte kommer f?ra mej till s?na platser (UAL is a world Top 6 university for art and design according to the QS World University Rankings?) s? den dagen svaret kom att jag blivit antagen f?r intervju till London s? trodde jag jag sku svimma..
Det blev inte b?ttre n?r jag tagit mej till London och var ett kvarter fr?n skolan och ins?g att jag m?tte en massa m?nniskor k?nkande med stora “portfolios” (typ 1 meter g?nger 1 m grejer) medan jag kom med ett st?rre fotoalbum d?r jag gjort ett f?rs?k till att fixa ihop en portfolio enligt beskrivningar p? youtube. N?r de tittar p? mej f?rv?nat och undrar var resten ?r s? vill jag bara sjunka genom jorden…och urs?ktar mej genom att vara helt ?rlig. Har inte m?lat s? m?nga ?r, har inte s? mycket och trodde man bara sku v?lja vissa utvalda konstverk…
Pl?tsligt h?nder det…jag blir antagen och det blir London f?r oss. Mannen b?rjar genast leta arbete i London och det ?r inte s? sv?rt inom IT och det blir en hel del att t?nka p?. Hur ska vi g?ra med g?rden? Ska vi hyra ut huset? Vad ska h?nda med h?ns, h?star, katt? Det l?ter mycket jag vet. Men inget ?r om?jligt och med den k?nslan, det vill s?ga… “livet ?r kort, g?r du inget s? h?nder inget heller” s? rullade vi upp ?rmarna och b?rjade. Huset hyrs ut (nederv?ningen, mycket l?mpligt f?r oss att bara sl?pa upp alla m?bler), h?starna placeras ut, h?nsen flyttar och katten blev kvar med hyresg?sten, hundarna f?ljde med till London. Allting ordnade sig!
V?ga ta steget.