Norrbotten eller södra Lappland, eller västerbotten…kärt barn har många namn. Det är i alla fall här jag befinner mej för stunden. Från och till har jag vistats här i Vilhelmina kommun sedan början av sommaren. Jag känner att jag mer och mer kan identifiera mej som snusmumrik. En vandrare. En som behöver röra på sig, se sig omkring och utsätta sig för farligheter. Och mår jag bra och mina kära så är det bara att fortsätta vandra (en sak kan jag ju säga att utan FaceTime hade allt varit mycket, mycket svårt.) På vägen träffar man givetvis folk av alla de slag och ursprung. Vägg i vägg med mej råka det bo en tjej från Göteborg (som är anställd av samma bemanning) Nicole, långa har promenaderna varit med hennes sällskap och utan. Så helt allena sitter man ju inte. Om man inte vill. Dessutom har jag fått lära känna ljuvliga människor via arbetet så om jag skulle bo här hade jag definitivt hängt med dem. Ni vet vilka ni är (Emina, Eva-Lena mfl.)
Att välja bemanning ger så mycket mer tid till konsten. Jag kan jobba halvtid (förtjäna heltid) men ändå sitta med tid över för konsten. Om jag vill. Det är just det här fria “om jag vill” som föder kreativitet och nu känner jag att genom att ändå kunna bidra ekonomiskt så kan jag med ett annat lugn låta konsten ta den form den behöver. Ge den det utrymme den behöver. Till det allra bästa hör förstås att jag disponerar över min arbetstid helt själv. Ingen som säger när och hur jag ska vara ledig. Det bestämmer jag helt själv.
Det roliga i det hela är att många lyfter på ögonbrynen bara för att det är kvinnan som reser och jobbar medan mannen är hemma. Könsroller? Förr seglade männen iväg på långa seglatser jorden över då var det helt naturligt. Ingen som funderade på det. Idag är det 2023 och mamman seglar inte jorden över men försvinner då och då på arbetsresor, ja. Skulle det bara ha varit för jobb så hade jag högst antagligen inte varit intresserad men nu får jag så mycket med i det här paketet. Jag får resor och boende på platser som jag annars inte kanske fattat att se. Jag får en massa egentid då jag är ledig från sjukskötarjobbet och den kan jag spendera på min konst och ute på natursköna platser. Voila! Där fick jag äntligen till det. Det som frustrerande stått och skrapat, stampat och ristat in sin frustration inombords. Konsten. Kreativiteten. Den som bara vill ut, ut, ut. NU. Nu har jag en chans. En ärlig chans.
Jag väljer helt själv. Den frihet som kommer med det leverne är obeskrivligt. Nu reser ex mannen upp med sjuåringen för en liten vandring här i fjällen. För han är inte heller strypt av nån som berättar åt honom att han måste arbeta en viss tid. Det går på våra villkor. Våra. Gemensamt kommer vi fram till vad vi tror att passar bäst och hur vi ska göra för att fortsättningsvis må bra. Ser vi att nån börjar må dåligt måste vi tänka om. Kanske korta ner arbetstiderna. Finnas nära. Det är en balansgång där alla måste få må bra i den konstellationen. Är det så att den minsta börjar sakna sin mamma (tror det mer är tvärtom) så får vi tänka om, arbeta mindre dagar i ett sträck. Allt är möjligt. Inget är omöjligt.