VENI, VIDI, VICI?

Det är som det är. Bara att acceptera och gå vidare. Bära med oss i hjärtat allt det fina, alla de rara människor vi träffat och i någonslags acceptans rycka på axlarna åt att det inte blev som vi hade tänkt oss. Det är också livet. Allt går inte som man tänkt ut i förväg och det har väl också sin charm? Vi flyter med, tar oss dit vinden för oss och tackar för alla de människomöten vi får på vägen. Det var inte i Italien vi skulle slå ner bopålarna, så vi seglar vidare. Vet inte om någon blir bättre av att älta vad som var dåligt och vad som var bra men några få saker ska jag nämna.

I Italien åt jag världens godaste körsbärstomater! Italien (södra) har just den där avslappnade, härliga atmosfär vi så gärna ville ha. Egentligen. I Italien drack jag de godaste, billigaste viner ever! Men i Italien fick vi också möta ett väldigt outvecklat skolsystem. Det avgjorde det. Hade vi inte haft några småliv, hade det varit annat. Nu har vi. Då dansar vi tillsammans.

Båten går över potten, till Spanien. En enorm tacksamhet får vi ändå känna inför allt vi har fått se och uppleva här i Siracusa. GRAZIE! Och VIVA ESPANA!

Varför Spanien? O Var i Spanien? Är det kanske någon som tänker. Ja. Alltså. Vi har ju bott där innan och vi vet hur skolsystemet fungerar där och vi vet att de stora barnen har spanskan i bakhuvudet. Den här gången kommer vi dock att ta en helt annan del av Spanien. Galicien. Norra Spanien. Väldigt nära Portugal med Atlanten som närmaste världshav. Där tror vi att finns mer förutsättningar för att hela familjen ska kunna trivas. Där finns den natur, den grönska vi är vana med hemifrån (skog, skog älskade skog!) . Ponte Vedra heter regionen/staden där vi kommer att hyra hus i from december tills skolorna slutar. Där finns också det kristallblå havet dock ett kallare sådant. Där finns bergen, närheten till Pyreneérna, Santiago de Compostela (om man ska få för sig att vilja göra en själslig vandring). Surfing året om (dock med våtdräkt) närhet till go cart banor.. och så vidare. För en sak vet vi. Vi dras till havet.

De fyra elementen. Det är något djupare med dragningskraften till havet. Kunde inte leva utan det. Sådan sinnesro, frid och känsla av att man är del av något större inger havet. Vi kan inte leva utan det, helt enkelt, därav denna val av plats. Närheten till Portugal. Närheten till bergen, med tanke på barnen och slalom lockar det med.

Sen får vi se vad allt blir. Har tankar, ideér men ingen vet, och det är ju det roliga. Men vi lär oss på vägen. Här i Italien är det ingen som hunnit skaffa vänner än, de äldre har sina på nätet i Finland…de flesta.. Så från det perspektivet är det ingen som står och gråter över brutna kontakter. Dessutom har vi också lärt oss att i en stad kan du förbli rätt ensam som alldeles ny i stan. På en mindre ort är folk nyfikna, barnen rör sig på gatorna i gränderna om kvällen, sparkar fotboll och umgås. Det behöver vi. Det fria umgänget. Där sexåringen får träffa barn som också dom är nyfikna på honom där man får lättare kontakt.

Missförstå mej rätt. Italien är härligt. Italien var bara inte vårt, just nu. Men Italien finns kvar, det är det fina.


På nya stället i Spanien så är vi på markplan och går bara ut. Dessutom ute på en halvö med en lång lugn vintersovande strand. Där. Där kan Lucy sträcka på benen i vild galopp, även småliven. Friheten. Vi längtar efter just den friheten, “naturen runt hörnet”-friheten nu. Stad i all ära. Stad gärna då och då och speciellt utan småliven. Men just nu. Just nu väljer vi utkanten. Vi väljer naturen. Huset som vi hyr har också en källare. ÄNTLIGEN! Ropar det inre konstnärliga. För det är mycket svårt att måla bara i tankarna. De kommer till en gräns tills allt ska ut. Å då. Den dagen. Den dagen jag spänt upp nya canvas rullar, då ska ingen människa vara i närheten. Icke. Då ska hon äntligen dra loss alla band, alla hämningar och måla, måla, måla. Måla tills ryggen brister, tills armmusklerna (de små, de du inte visste fanns) är så stela så du får sitta och gnida dem likt en oljelampa på natten för att de ska lägga ner, ta det lugnt. Plötsligt kommer jag att tänka på “ögon likt kvarnstenar…” så kan vi spä på med trassligt hår och darrande hand. Den galna. Helt enkelt. Då fattar ni hur uttörstad jag är. Men å andra sidan har jag ett projekt som behöver få en punkt innan det och ja, jag har tre veckor på mej…

Om ingenting annat så lär de sig i alla fall ett nytt språk. Spanska.

Ibland stängs dörrar och då brukar nya öppnas. Det är som det är. Bara att acceptera och gå vidare. Vi måste helt enkelt sätta familjens välmående allra, allra först. För vi har dem bara till låns ett litet tag, de småliven. Då gäller det att ha försett dem med en färgglad färgpalett. Att de till viss del känner världen, dess faror, dess frukt och att de har formats till accepterande, tolererande och förlåtande individer som klarar sig bra i livet. Att vi som föräldrar fått vara med, stått tätt intill, bakom, kunnat ta frågorna och kontra vidare, puffa fram dem till de självsäkra individer jag hoppas de utvecklas till att bli. Det är en grundidé som jag verkligen hoppas och tror att ska bära frukt. Den som lever får se. Helt enkelt.

Kravlar mej upp till en ny vardag i Syrakusa

Idag var matte mer yr än vanligt. Den vanliga morgonlänken utbyttes till ett sporadiskt sick-sackande på de mest konstiga vägar. Precis när man trodde man skulle korsa gatan så drog hon till så skulle man åt något annat håll. Nå. I alla fall fick jag göra mina bestyr på de vanliga gräsplättarna där intill hamnen. Hon gjorde sig till över något stort fartyg som låg inne i hamnen, stannade, tog bilder, jag skulle nästan kunna ha tyckt hon betedde sig lite suspekt om jag hade varit landets militär som vistades där, men de såg inte. Sen plötsligt kom det en stor italiensk….ja, vad ska jag säga, han trodde nog han var något, men jag låtsades inte om, inte alls. Han ställde sig blickstilla tills vi passerat med matte, matte skrattade lite genant för både mannen och hunden liksom stelnade till. Sicket beteende! Sen när man trodde att äntligen var detta yrande slut, då drog hon in på gatan, hemgatan! Redan? Vad är detta? Åtminstone kunde jag ha gett katten med den överkörda tassen en åthutning, så jag spände mej sista tio metrarna, men det märkte matte och sen var den inte heller under den där bilen längre… Kattskrälle! När vi gick så hoppade den ut och viftade med andra tassen…den börjar verkligen ta sig rättigheter….. “Lucy-9 år-Siracusa”

Första dagen med lite återvunnen energi. Under helgen så insjuknade en efter en i magsjuka. Det mest knasiga var att vi precis samtidigt började känna oss sjuka med mannen, så fast sexåringen var rätt pigg på måndag och hade kunnat gå till skolan så fanns det inte en frisk människa som skulle ha kunnat ta honom. Så kan det gå. Nu har vi suttit inne och sakteligen har krafterna återvänt, men så sjuk var det längesen man var.

Ännu överraskar värmen oss, igår när vi promenerade hem från skolan stod det på apoteks termometern på gatan 29grader! Det är varmt. Vi sick-sackade hem på skuggsidorna på gatorna kan jag säga. Tur att jag klär mina barn i shorts ännu om morgnarna, det är vi nog ensamma om på klassen.. =D

Wilton i sitt esse. Än är det folk på stränderna och ännu hittar vi nya stränder hela tiden.

Jag vet inte om det har med värmen att göra eller om jag bara börjat känna det nu. Men då och då kan man känna hur avgaserna stannar nere på gatorna, minns detta fenomen så bra från Londons innerkrets. Detta bilkörande i detta land är inte charmigt om man säger så. Gav det en liten tanke igår. Varför, varför måste man köra bil överallt, varför kan man inte gå? Är det e status grej? Man kan inte påstå att det är pga avstånden (visst säkert för endel men). För att ha fina, nya bilar är också viktigt. Lite det också som en status grej. Se nu, visst har vi det bra. Kan vara att jag är helt ute och cyklar men lite den känslan får man. Lite samma med det här att man ska vara så uppiffad, snyggt klädd, lite samma känsla får jag där. Att man ska visa utåt att man har det bra liksom? Har det gått så kort tid sedan det var dåliga tider i landet att nu är man inne i “blomstringstiden” då ska man ha fina bilar, man ska ha fina kläder och ta bilen överallt? Somsagt, jag kan ha fel. Kanske har det bara alltid varit så att italienarna alltid lite haft som vana att gå snyggt klädda? Inget fel i det! Drar bara lite paralleller till södra Spanien då efter förra finanskraschen, då när det sedan igen blev bättre tider då skulle man ha sin fina merca, och sin andalusier (häst!!). Fast man kanske inte var den där hästmänniskan så ska man ha det för det var status. Det är otroligt hur detta materialistiska samhälle inbäddat i tron “visar jag utåt en fasad eller fast sanning så mår jag bättre?” ännu fortgår. När ska människan inse att det inte ligger något värde i vad den andra tror och tycker? Så länge man går runt och tror det, att materialistiska ting gör en lycklig så uppnår man aldrig en inre lycka…. Be sure of that.

Somsagt, rena spekulationer, kanske sitter det i något helt annat? Summasumarum kan jag tycka det är lite synd att man inte lyckas implementera naturtänket lite mer i vardagen i dessa tider. Lite mera Greta Thunberg här tack.

“Det är mycket viktigt att ställa penslarna i terpentin över natten. Somliga glömmer det och sen får de se hur det går.”

Ur Brev från Klara: Om sommaren. (Tove Jansson)

Det är inte bara hur som helst, egentligen. Inte om man ska göra enligt boken. Inte om man ska vara en toppen mamma. Jag är inte. Vi överlever.

Det är väl ingen nyhet. Att jag alltid tar en annan väg, just innan dörren. Nu sitter alter egot på axeln och berättar att man måste ha tråkigt ibland för att balansera upp liksom och heller inte bara måla med hjärnan (nu grälar den, för jag borde ha tagit i de stora penslarna redan men…).

En del händer men mycket inte, när kraven blir för hårda då låtsas jag inte se och tänker vill de mej nåt så säger de rakt ut, på engelska. Energin finns inte för att ta in allting hela tiden, i ett annat språk, det finns så många andra upplevelser att ta in. Jag väljer dem, jag är som barnen, jag väljer det roliga. Eftersom jag inte känner dessa människor så bekommer det mej inte alls vad de får för uppfattning om mej. Nu just är jag bara på “survivor-mode”. Jag pratar om klassernas WhatsApp grupper. Jep. WhatsApp är en het potatis här. Sätter den på tyst ideligen, på en liten stund fylls den av över 100 meddelanden, alltså en gruppchat, där det skrivs “tack, tack så mycket” tusen gånger per dag. Hebreiska. Alldeles för mycket på en och samma gång. Då får min hjärna panik och ett finger tystar ner hela gruppen så jag inte hör, inte ser. Hela min hjärna låser sig. Jag sätter huvudet i sanden och tänker, är det något super viktigt så skrivs det direkt. Hoppas jag. Idag bekräftades min förhoppning. Då skrev läraren, “Wilton slutade också tidigare, kan du hämta, han är här med mej.” Jaha, då rusar den vimsiga mamman efter sitt barn och får höra att det är pga lärarmöte i skolan. Jaha, jaha, ok. Men det är det värt. Mot den tiden jag ska behöva lägga ner och översätta allting som kommer i dessa WhatsApp grupper. Dit skulle hela dagarna gå. Jag lovar. Så, jo, nu spelar jag dum. Faktiskt. Ett litet, litet kittlande tryck ur hela gruppen, hade varit en oerhörd lättnad….men nu ÄR jag bara. Sneglar och översätter de första som kommer, försöker klura ut vad de pratar om, om det är något av vikt, sen får telefonen vila.

Så är det bara. Som man bäddar får man ligga och jag väljer att dra täcket över huvudet ibland, för att alls klara situationen….På vilken/vems bekostnad? Tja, i de kaotiska klasserna är det nog ingen som iallafall blir utskrattad för att den inte har precis rätt bok med på rätt dag, nej. Å det lilla grynet ler snällt åt den vimsiga mamman och grälar inte utan bedyrar sin kärlek på kvällarna, när det är bara vi två. Men jo, den vimsiga mamman kommer farandes med andan i halsen, dessutom var han ju inte ensam att bli kvar, det var en annan pojke som också saknade “hämtare”, ifall att jag borde ha dåligt samvete… Det är bara så att man får räkna med sånt här i ett främmande språk, missförstånd och gropar, allting blir så mycket svårare men det andra överväger, jag lovar, och barnen överlever!

Mannen flög till Madrid för arbetsmöten. Jag hoppas lite sådär att kanske det inte blir så ofta….en vecka ensam i en lägenhet är…..njae. Inte så roligt. Så här är det…lägenheten är jättefin, stor och rymlig, absolut ingenting att klaga på denna pärla och vi har allt det vi ville ha runt husknuten, vi är mitt i. Men. Denna familj. Denna familj har svårt att förstå att vi har grannar nere, uppe och på sidorna…. Jag finner mej ideligen hyschande…ha,ha sen vet jag ju att italienarna inte är så tystlåtna själva heller, men vi råkar nu mest ha grannar av äldre sort här… Så lite rädd är jag.

Igår glömde också killarna att låsa vår dörr (den blir oöppningsbar utifrån om man stänger den efter sig) utifrån….så då hade hunden tagit sig ut i trapphuset medan vi var och åt. Hon är ju expert på att öppna dörrar, ställer sig en gång på bakbenen och ena tassen nätt på dörrhandtaget och voilá. Så när killarna kom hem lite tidigare (restaurangen ligger två kvarter härifrån) så mötte de Lucy i trappan….aj,aj,aj undrar hur många hon skrämt. Är man man det minsta hotfull så får man sig en rejäl utskällning, för att inte tala om man är mörkhyad. Voj, voj den fjanten!!

Skulle önska lite ljusare inlägg framåt, är tyvärr super förkyld och orken låg. Lågan brinner men lågt….att lite sånt! Ikväll.

För en som inte tvingas ha att göra med det italienska skolsystemet har det bra här…de som tvingas in i skolsystemet…vet jag inte om ska skratta eller gråta.

Ortigia, charmigare pärla får man leta efter, alltså Siracusas gamla stad. Härliga hus som rustas för fullt, små simstränder, badplatser, bryggor, pirer runt hela ön och så pyntas ön med ett slott på ändan. Har nu fått in en liten morgonrutin på en promenad och simtur med hunden dessa soliga morgnar som tar cirka en timme. På mitten av Ortigia ön så står stora ståtliga kyrkor och mindre palats. I helas Siracusa finns över 100 små kyrkor fick jag precis höra här om kvällen då vi hade en träff på vår favorit bar “boats”. Där träffade jag mej själv men femton år framåt i tiden. 😉 En svenska. De hade precis köpt lägenhet på Ortigia med gård (?!) det kan jag ännu inte förstå, att de hittat nåt mysigt ställe med liten innergård? Wow! Nåja, de har vuxna barn som bor i London och Sverige och själva bor de i Stockholm, Gotland och här då. Men. Hon sade också att det är helt annat utan barn och skoltänket. Skolan. Skolan. Vilket skämt. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta.

Härliga fiskebåtar

Alltså jag håller andan om man kan säga så. Barnen protesterar ännu inte hej vilt, men det är nog bara en fråga om när.. Antagligen för att W (som är 6 år) inte vet hur skolan fungerar på Åland därför finner han sig i detta, och så är han rätt mogen för att fatta pennan (professor som han är) och tycker det är ganska roligt att plita ner fyrkanter och bokstäver, teckna och dra streck. Men alltså oj, vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att berätta att Rufus som går sista klass och är ett år äldre än sina klasskamrater njuter av att få ha blivit klassens “snille”. Han kan och vet det mesta de går igenom och kanske det är nyckeln till att han står ut. Att få vara bollplank till engelska läraren och kunna bättre engelska än denna förfasar han sig över varje dag han kommer hem, “HUR kan engelska läraren så dåligt engelska, det är ett skämt!”

En vanlig skoldag. Benny går iväg med barnen kl. 7:40 ca. 1km. Vägen går förbi hamn och park och det ska stannas och tittas på fiskar, klättras på den minsta upphöjning på trottoar etc. etc Inte sällan vi får höra “piano, piano” av förfasande italienare som kommer emot. Här håller man handen (vi håller givetvis handen när vi ska korsa gator). Det är som om de är rädda för trafiken..för att gå med sina barn till skolan är vi ensamma om i den åttahundra elevers skolan. Herregud. Vilket kaos runt skolan när alla ska lämna av sina barn, det tutas, det hojtas barnen springer runt alla bilar och mopeder. Man kommer med skoter och barnen sitter på mopeden utan hjälm medan den vuxna har (hur tänkte man där?). Alltså. DÄR och DÅ är trafikfara för alla småttor som ska forslas mellan dessa fordon INTE på vägen till skolan. Här känner jag en svenska Pernilla som driver på det här med att man faktiskt kan ex cykla, hon hade en cyklekampanj för inte så länge sen här i Siracusa. Hur ska man få italienarna att stiga ur bilen och ta sig fram per fot eller bil? Hm. Är säker på att alla inte bor så väldigt långt bort från skolan heller och att det tar längre tid att ta bilen eftersom man fastnar i trafiken….men vårt “naturnära” tänk som vi har mer uppe i norden lyser med sin frånvaro här, antagligen helt logiskt, vi är vana med sämre väder och skulle vi sitta inne varje gång det är mulet, regnigt eller snöigt så ska vi mestadels få sitta inomhus… medan här om det regnar (som det gjorde igår) så ska det inte falla en italienare in att promenera! Herregud denna galna nordbo till mamma som går med barnen med paraply!

Så tacka får man verkligen det finska skolsystemet, man får definitivt perspektiv! Alltså, hör och häpna. De sitter på samma stol från att de kommer in till skolan 8.15 tills att de går hem kl.14.05, förutom då om de ex har gympa. Då gymnastiseras det på en liten asfalterad innergård. Sen trodde jag inte mina öron när 14 åringen ringde hem första dagen och sade att de inte släpper hem honom. Va? Han är ju fjorton! På något vis kan jag förstå de här mindre barnen (antagligen några italienska lagar som säger att man måste hämta sina barn och forsla hem dem “safe”) men galet är det vilket som. Ni kan tänka er hur det då igen ser ut runt skolan kl. 14 när alla föräldrar ska hämta sina barn (tom 14 åringar!) 800 elever! Totalt kaos. Kan inte förstå hur de inte får ändrat på ett sådant helt ologiskt system. Nå, det visade sig att bara vi fyller i en lunta med papper och sätter med våra passkopior så kan vi skriva under så fjortonåringen får gå hem själv…..Frågade också på dagis om det är ok att den äldre sonen (15år) kommer och hämtar henne någon dag, nej, blankt nej. Där finns också någon åldersgräns. När jag “löser ut” Belle från dagis så ska jag skriva under på ett papper att jag hämtat henne. En sak som är säker är att när vi lämnar detta skolår så kommer jag att skriva någotslag av insändare till den lokala tidningen (som jag hoppas få hjälp med att översätta) de måste ju bli medvetna om hur man med enkla medel kunde göra saker så mycket enklare? Va?

Jo, jag frågar alltid innan jag fotar, ifall någon undrar..

Jag trodde någonstans (kanske lite naivt) att skolan skulle fungera ungefär på samma vis som i Spanien, men icke. I Spanien fick man iallafall gå utomhus på raster och det fanns lite lekanordningar m.m. Så tyvärr kan jag inte uppmuntra någon att sätta sin barn i italienska skolan som det ser ut. Kanske, kanske kan någon mindre skola på landsbygden vara bättre? Men det lilla som jag också rörde mej inne i skolan (när barnen registrerades) så kunde jag ju höra att ljudnivån var alldeles för hög men hej, vem undrar? Sätt tjugo stycken sex åringar i ett klass rum sex timmar och sitta vid sina bord så ska vi se om det blir lätt att hålla dem tysta, lugna och koncentrerade? Nej, alltså vilket skämt. Så. Jag säger igen. Vi får se hur länge det håller, det skulle absolut inte ha hållit om Wilton hade påbörjat vår skola på Åland och sen blivit inslängd i detta system. Så somsagt kommer det ev att fungera detta år men fler år blir det inte i den italienska skolan, det kan jag inte utsätta dem för. De beklagar sig inte nu, utan är rätt nöjda, så därför får det gå och det är somsagt för att de inte vet bättre, de är som italienarna nu detta läsår. Men mamman och pappan vet bättre, och vi vet att ska man fortsätta vistas utomlands om vintrarna så ska man inte välja italienska skolsystemet utan ett annat. Till exempel är spanska systemet mycket bättre och det ligger mycket före med facit i handen. Men det är väl bra att man då vet hur det är… och nu kommer de att växa som människor i detta system med, jag menar italienarna klarar det, men att det absolut inte är ett optimalt inlärningssätt är inget att orda om. Att barnen behöver frisk luft, raster för att orka vet vi bra med våra PISA system och finska skolsystemet. Här skulle verkligen vara något att sätta tänderna i för den som skulle orka kavla upp ärmarna och lobba för ett mer utvecklat skolsystem. Men vem orkar? Inte jag, som inte kan språket. Det borde göras namnlistor där det skulle krävas raster etc etc. Det ska vara så oerhört enkelt att peka på de finska resultaten och visa. Se. Så här bra presteras det då barnen får rast och frisk luft. Ljudnivån sänks, koncentrationen ökar etc etc etc. Nej, nej jag är bara för trött. Jag kapitulerar, drar mej ur, måtte någon hjälpa det italienska skolsystemet och dessa barn. Måtte någon kunna nå den italienska tankesättet och få dem att förstå, genom att visa videos etc etc. Jag vet ni, jag blir trött bara jag funderar hur mycket jobb det skulle innebära, men hoppas verkligen att en utveckling sker! Det om detta. Summasumarum, skolsystemet fungerar inte i Italien 2022.

Så låg lappen söndersmulad i små bitar i hissen…

Någon hade satt upp en egen skriven lapp i hissen om att man inte få röka där, så mycket förstod jag. Nästa dag hade någon (antagligen portiern) bytt ut lappen till en röd/neon A4 där det stod förtydligat och med en stor symbol om hur rökning är förbjudet och med summan på böteslappen om man blivit ertappad, antar jag. Dagen efter det, idag, låg lappen nerriven och söndersmulad i hörnet på hissen. Det är italienare, det. =D

Härliga Ortigia! Sjukt fint på kvällen att strosa på gatorna.

Det här med rökning har barnen (de små) reagerat på. Att det ökar direkt när man åker ut ur Norden är väl ingen nyhet. I mellan Europa där syns tobaksmaskinerna på gatan (dessa minns jag bra från min glada ungdom i Österrike) och här så röker var och varannan (också tjejer som min sexåring förfasade sig över) ;D. Min stilla undran blir….får de inte samma anti tobaks/anti njutningsmedel information här i skolorna? Och hur är det med miljötänket? Får/har de i skolorna olika miljöprojekt, tro? Jag vet inte, jag vet bara att man kastar lätt ut i naturen sopor (fast det inte är något i jämförelse mot Palermo, där det inte fungerade alls, sophämtningen). Här fungerar sophämtningen fint, men det där att bry sig om att lägga sina sopor i sopkorgar, är lite si så där. Man lämnar servietter, plastpåsar att få flyga iväg och några sopplockare har vi inte sett. Det är lite sorgligt, då det sedan hamnar i havet.

Idag åkte vi iväg till en en go-kart barna. Killarna hade pratat om detta länge och pappan är ju inte mindre ivrig när det kommer till racing av olika slag. Det uppskattade dom alla och vissa dolda talanger tycks finnas. Få se om vi ska utveckla det vidare.

Veckorna rusar lite väl fort nu, som mannen kommenterade, när jag förnöjt sa , “jaha, så är den här veckan slut.” “Vart har du brått? Mot döden?” Men sedan är jag ju lite av en virvelvind som gärna ser/upplever det mesta och springer framåt i livet, kanske lite väl fort ibland? Dock märker jag att krafterna tryter och jag skulle gärna vilja orka mer men det är som om man är rätt slut (läs:trött) dels efter det sjuka jobbande i sommar (ännu) men sedan “tar det på” mycket att allt går på ett främmande språk förstås. Tankeverksamheten måste hela tiden vara på topp och bara det gör en trött, hjärntrött…så när klockan närmar sig läggdags för barnen så är det oftast en av oss som slocknar i deras säng. Inte så lång stund förstås, då den andra av oss väntar med att se svenska nyheter och den serie vi råkar följa med för stunden (nu den tunna blå linjen, bonde söker fru…och så börjar väl robinson ikväll?). Så fast vi bor i andra länder så har vi ju alltid svenska tv:programmen med oss…

Här görs delikatesser på pistagenötter och mandlar

På fredagkväll besökte vi igen vår favoritkrog, sicken lyx att kunna lägga barnen och sedan vandra in i natten (givetvis med de äldre barnen framför sina datorskärmar). På lördagen så träffade vi en kanadensisk familj som också bor här ett år, lite för att bryta rutiner i hemlandet. De har två killar, en femton åring och en elva åring om jag inte tar fel, de kör hemskola och därför vill grabbarna gärna lära känna andra ungdomar. Så det var en efterlängtad träff då vi mest hängt bara familjen, att få prata lite med andra likasinnade. Jätte trevlig familj!

Ny vecka, nya utmaningar. Ska få svar om vi ska få hyra en liten lokal här på samma gata för mitt konstnärskap och barnens moppe-meck. Få se. Gym har vi hittat, men inte kommit igång där än, kanske hinner vi det… fast jag passade på att köpa lite tyngder hem och en annan gymgrej (för insida lår) förra veckan, så bara att dra igång lite träning nu, no excuses.

Ja-a man springier ut med vår halv inkontinenta hund stup i kvarten, springer av och an till skola och dagis (1km från oss) och är en stund i parken varje dag på hemvägen…så dagarna springer nog ifrån oss rätt kvickt. På det viset inte väldigt praktiskt med lägenhet…men nu är det så detta skolår. Basta. Ordet, som för övrigt verkar vara italienskt (!) är en nyhet för mej. Alltså “basta” som i “det var allt, slut”.

Ha en fin söndag kväll!

Skolan, italienska skolan…

“Betyg på skolan, tack” hör jag den äldsta sonen fråga sexåringen. Efter kort förklarande om vad det innebär och om vad en skala är svarar den lille, “noll!” Ojdå. Nu måste mamman blanda sig. “Hur så?” frågar jag. “De skriker mamma och slår i bordet.” Efter en kort stunds funderande inflikar han “en lärare vissla fullt i en visselpipa.” Den äldre fyller i. “Man måste stå upp när rektorn kommer in i klassen” (nu får jag flashbacks till mitt eget lågstadie). Den korta summeringen blir då, det kan bara bli bättre?

Alla lärare frågar Rufus eller mej och undrar över varför vi kom till Italien, och de två jag pratat med som kan lite engelska säger själva att det är fruktansvärt underutvecklat, skolsystemet i Italien, och att de hört om det suveräna finska skolsystemet. Så det är klart att de undrar varför man väljer att komma hit. Jag förklarar att det är främst för klimatet, kulturen och språket.

Idag var då tredje dagen i skolan och 6 åringen sken som en sol när jag hämtade honom. Han hade tecknat precis rätt och läraren hade skrivit “good” i kanten på pappret! Så idag var det absolut inte en nolla i skolbetyg. Det blir alltså bara bättre.

Dagis. Den lilla, blonda väcker mycket uppmärksamhet. Hon får många kommentarer och blickar på gatan, både av unga och gamla. Belle har börjat dagis (200m från skolan) och det är också lite annorlunda. Man lämnar till dagis vatten, våtservetter, eget “snack”, handtvål, toapapper och hushållspapper sen vet jag inte precis allt vad de gör, men idag när jag hämtade (ännu rätt tidigt kl.11:40) så var hon vid gott mod och satte och pyssla med några klossar på en stol kring ett bord med de andra barnen runt samma bord. Dagverksamheten bygger nog inte på fri lek här i Italien, men så länge hon är nöjd och får utlopp för iaf tankeverksamhet så är vi nöjda. Sedan på hemvägen går vi förbi stora lekparker där vi stannar och leker. När man flyttar från ett land där skolsystemet är världens bästa och när man väljer att bo i andra länder som södra Italien så får man vara beredd på att sänka ribban rejält. Då får man tänka hur kan man göra det bästa av situationen i det här landet. Det som känns viktigt för oss är att barnen får utbyte av vad de utsätts för och att de får kompisar. De får lära sig att inte vara blyga och lära sig att andra samhälle, kulturer och seder också är okej. Kanske lär de sig tolerans och kanske får de till och med sig lite av ett nytt språk?

Om det skulle skrikas och gråtas och någon absolut inte skulle vilja gå dit så skulle vi få tänka om. Kanske var det så här i dagvården när min egen mamma var liten? En generation bakåt? Vi har gjort ett rejält hopp bakåt i tiden, de försöker ha någonslags disciplin på barnen som uppenbarligen inte lyckas så bra (med tanke på den höga ljudnivån i klassen). Tänk om vi hemma i Finland skulle kunna göra mer filmer från daghemmen, pedagogiken och från skolklasser där man får ta del av hur ett bra skolsystem fungerar? Detta kunde sändas i alla dessa länder där skolreformen ligger långt bak i tiden, i nationell tv? Iof tror jag att något sådant har visats, eftersom de är välmedvetna om att det är så bra i Finland och hur underutvecklat de är här. Tre stycken lärare beklagade sig för mej faktiskt, glömde gympa läraren. Han undrade också förvånat hur vi valt att komma just hit och till den här skolan.

Ja-a haha, det är tur att vi inte förväntar oss några fina betyg och fina prestationer utan tar detta år med ro för att få vistas här i värmen och solen.

På söndagen gjorde vi en utflykt upp till en härligt marinblå oas bland grottor och stup. Där simmades det endel (i rätt svalt vatten, fors i berg) och en stor baddare till krabba höll barnen upptagna en bra stund. En magisk plats. Varje ledig stund och helg så åker vi iväg och ser oss omkring, tacka får vi vår bil som tar oss överallt. Stora killarna har också börjat fotboll (tre ggr/vecka) för att den äldsta också ska komma ut och träffa italienska ungdomar, så det håller dom upptagna tre kvällar. Priserna är också trevliga, satte en hel förmiddag idag på café (och jobbade, säger inte mer innan det är klart) och betalade 8 e när jag skulle gå, för två kaffe latte, en croissant och iste. Fina priser. Härligt att sitta ute bland folk och iaktta personalen och lära sig hur och vad man ska säga. 😉

Så vi acklimatiserar oss för fullt. Vi har lite svårt att få det och fungera med mattiderna bara…men det tar jag i nästa inlägg! CIAO!

Finally! Skolan check!! Boendet check!!

Dagarna går och går känns det som…och vi får inte vardagen att snurra.. men nu, NU ser jag ljuset i tunneln. Idag besökte vi igen skolan, väldigt osäkra på var de ska få plats (hade varit i skolan på måndagen och det såg inte hoppfullt ut med plats) så därför var jag lite inställd på att ha barnen i olika skolor. Men icke! Allihop blir satta i samma skola (de är alltså comprehensive school, så allihop treåringen, sexåringen och fjortonåringen går i samma byggnad JIPPIE!).

Till en början var det meningen att fjortonåringen skulle gå i internationella skolan i Palermo men eftersom vi inte stannade där blev det ändrade planer så nu får han gå sista klass helt på italienska istället…. Ingen av barnen kan italienska bör sägas. Så nu blir det spännande att se vem som lär sig först. =) I värsta fall får fjortonåringen se det som ett mellanår där han i alla fall lärt sig italienska (tänker om han inte lyckas på den nivån klara prover och annat, vet inte hur skolan kommer emot här…). Fjortonåringen har iof bott och haft spanska som första språk engång i tiden så kanske lyckas han rätt fort snappa upp italienskan i bästa fall? Vem vet? Det vi vet är att skolan heter Paolo Orsi scuola ad idrizzo musicale och anses vara en bra skola. Att de har dagis i samma byggnad är ju toppen! Då går man tio minuters promenad genom stan till skolan som börjar kl.08:05 sen slutar samtliga kl.14 OM man inte vill ha kvar treåringen till kl.16 (alltså möjlighet till eftis).

JIPPIE, mitt inre jublar! Treåringen är väldigt taggad och pratar bara om att börja dagis medan sexåringen är mer fundersam (dock är han för övrigt den mest sociala) och fjortisen pratade med gympaläraren idag om deras gemensamma ämne, diabetes, så han ser nu optimistiskt på framtiden. Sen får vi se det facto hur skolan tar sig…men får vi inte vardagen att fungera och jag får börja med mitt, så resulterar det i en frustrerad och irriterad mamma. Så nu blir det väckning innan 07, mannen går med barnen, tar sin springtur och jag hämtar dem på em har vi tänkt.

Även fotboll hoppas vi drar igång för fjortonåringen (som spelat sedan han var fyra), imorgon ska han till ett lag och provspela. Sen återstår för 15 åringen (som studerar hemifrån mot finska systemet) att hitta en hobby…dykning har han pratat om, få se. Sen hoppas jag att vi också hittar ett gym i närheten som alla kan gå på. Jag ska behöva asap träna upp min rygg för att den ska hålla… Så endel bitar har fallit på plats, andra tar ännu lite tid. Vi brukar räkna med att det tar ca. tre månader innan alla installerat sig och “livet drar igång”.

Sicilienarna är väldigt trevliga och hjälpsamma människor. Vi bor väldigt nära gamla stan, som är en halv ö med havet runt, här tar de stora färjorna iland (lyxkryssarna) över dagen. Så fort en lämnar kommer en ny, så kan tänka sig att de är rätt vana med turister just på det här stället. Träffade också en gammal sicilianare igår. En härlig gammal man. Hittade en gammal grind på en köp och sälj sajt som jag förstås inte kunde hålla mej ifrån att ge ett bud på. Härliga gamla åttiosexåring som tog emot oss. Vi lyckades förstå varandra på något vis och efter att vi lämnat honom så kom det meddelande att det saknades en grej till grinden och då passade han på att överräcka en ljusstake som han själv smitt. Konstnärer är väldigt trevliga, varma människor, har jag väl alltid sagt.. 😉

Lägenheten har vi flyttat in i och mycket möbler fanns redan som helt nya sängar i vissa rum. Vi hittade via fb en svensk tjej som bor här nere och via henne har vi hittat denna lägenhet! Helt otroligt när allt bara faller på plats. Vi är supernöjda med platsen. Somsagt nära havet, kan gå till simplats (från klippor) och hamnen och livet precis intill. Vi kan lägga småttorna på kvällen, lämna ungdomarna framför sina datorer och gå ner och sätta oss på restaurangen. Vilken frihet! Nu ser vi fram emot att lära känna stan, vilka dagar det är torghandel osv osv För om det är något man ska njuta av så är det att lyckas handla ekologiska vindruvor direkt av bonden och all annan frukt och grönsaker! Sicken lyx. Sen tycker jag inte det är jätte billigt i butikerna beror nog mycket på vad man köper och var man rör sig, endel kläder är helt sjukt dyra och vissa andra produkter. Så man får helt enkelt lite se vad man handlar och försöka anamma de lokalas levnadsvanor (som maten). Rödvinet är ju helt sjukt billigt iaf. För övrigt är Siracusa mycket mer städat än Palermo (visst ligger här också skräp på sina ställen men inte som i Palermo). Det tutas inte lika mycket i trafiken och kanske inte riktigt samma galna körstil som där….fast det nog här med körs utan hjälmar och parkeras hur som helst. En kort tut betyder “hallå, vakna” en lång tut då är det redan irriterad stämnig….Sen tutar man också sådär kort bara för att berätta “här kommer jag”. Trevliga sicilianare, det kan jag inte klaga på.

Ciao! Så länge! Ska skriva lite oftare nu när internet fungerar bra.

Våghalsar? Globalister? Omkringresande…? Äventyrare?

Finns det nåt trevligt ord för ett omkringflyttande folk? Nomader? Digitala nomader? Vet inte om vi kan höra till den kategorin när man drar omkring hela familjen? När man inte sålt sitt hem? Vi är måna om att ha en “rot” en “bas” så barnen ändå känner att de hör hemma någonstans, så de inte får en känsla av rotlöshet. Därför har vi också valt att ha barnen med jämna mellanrum i finska skolsystemet (vi vill såklart att de läser och får lära sig lite om sin egen historia, samhälle och det väldigt trevliga ämnen hemkunskap, som saknas i andra länder.)

Vet inte heller om det står någonstans att man måste vara ensam eller bara två för att tillhöra gruppen “digital nomad”, spelar egentligen heller ingen roll. Ligger det någon trygghet i att få tillhöra någonslags “grupp” när man reser omkring såhär som vi gör och är rätt ensamma i vår situation. Knappast. Vi är rätt trygga i oss själva men om jag ändå skulle vilja komma på ett gruppnamn för oss jämlikar (finns antagligen andra likasinnade?) Hm…kanske “våghalsar” eller “globalister” men det senare handlar ju om politik…

Vem är vi?

Jag som skriver heter Elin (nyss fyllda 40år får man säga så när man nyss fyllt 42…?) min man Benny född -76. Min man jobbar inom IT (för tillfället för ett engelskt bolag som är helt på distans) och jag är konstnär. Nu har vi ju fyra barn. I åldrarna 15 (going on 16) 14år och nästa gäng på 6 år och 3 år (alla min och min mans barn, jo). Dessutom råkar 14 åringen ha drabbats av diabetes typ1. Vårt hemland är Finland. Vi är skrivna i Finland. Vi har vår “bas” läs; vårt hus/lantgård i Finland, Åland. Där bedriver vi stuguthyrning sommartid och har en smådjursgård. Vi har alltså (enligt många) gjort det omöjliga. Lämnat en gård full med djur (läs;haft den stora turen att vi fått en djurskötare som bor på gården). Vi har valt att stiga ur ekorrhjulet och investera i upplevelser genom att se och uppleva världen, olika kulturer och lära oss nya språk. Jo, vi är medvetna om att genom att introducera barnen till detta så kanske det resulterar i att vi en dag har våra barn utflugna i olika länder, eventuellt olika världsdelar. Nu har vi ju ändå valt Europa som vår platta. Länder vi bott i är Tjeckien (Prag),England (London), Spanien (Madrid och Malaga området) och nu i Italien (Sicilien).

Foto:anettesundströmphotgraphy (ett par år gammalt foto, där pappan saknas tyvärr)

Varför?

Egentligen kanske det bottnar i över e liten flykt från vårt nordiska mörker (dock tål jag det rätt bra, finns även många fördelar där enligt mej) men min andra hälft ser inte samma förtjusning i vårt mörker. Sen ÄR vi äventyrare till den grad att vi älskar att uppleva nya saker, platser, träffa nya människor. Har själv en inre övertygelse om att vår väg är färdigt utmejslad och att vi alla har någonslags uppgift här på vår jord som man bör bejaka. Alltså bör man kunna ha en förmåga att lyssna inåt och inse att man bara lever engång. Jag ska inte ligga på min dödsbädd och ångra mej för att jag jobbade för mycket eller reste för lite. Vi gör det som känns rätt helt enkelt. När man engång hittat den nyckeln och låst upp, då ör möjligheterna oändliga. Så VÅGA, vill jag ropa ut till alla som tvekar men vill.

Hur gör man? Rent praktiskt?

Alltså att hyra ett hus eller lägenhet är ju inte särskilt svårt någonstans. I olika länder ligger hyrorna på olika nivåer förstås. Nu i Sicilien kommer vi att hyra en stor, rätt omodern lägenhet (det betyder inte renoverad på länge) men härlig lägenhet med stora rum och många rum (ska vara bed and breakfast sommartid). Vi hade turen att genom sociala medier hitta en svensk tjej som redan bodde i Sicilien och genom henne fick vi tillgång till denna lägenhet. Detta denna gång. Andra gånger har vi sökt, liksom alla andra, via olika mäklare, fastighetssidor etc i resp. land. Det man kan lära sig är att det är bra om man besöker platsen dit man tänker flytta innan (kanske utan barn, om man har). Ser sig omkring, kollar upp var lägenhetspriserna ligger på osv. Så hade vi inte gjort denna gång med Sicilien och detta ledde då till att det har tagit onödigt länge att hitta det vi verkligen vill hyra. Däremot har det också sina fördelar, vi och barnen har fått uppleva olika ställen på vår resa ner till Italien (Innsbruck, Florens, Palermo, ett ställe utanför Siracusa).

Vi tar alltid bilen med oss. Denna gång gjorde vi så att vi åkte med takbox men vi prioriterade endast kläder, böcker och lite leksaker (ungdomarnas datorskärmar, som är så viktiga för dem). Annars har vi insett att det mesta finns att köpa! Dessutom behöver man verkligen inte en massa prylar. Alla hus vi har hyrt på Airbnb på vår väg har alltid varit möblerade förstås. Så kan man bara använda nätet (internet) så kan man flytta hur man vill och vart man vill. Hunden släpar vi också med oss, förresten. Det är en braco och hon heter Lucy. Hon köptes i Spanien som valp och har avmaskats efter konstens alla regler alltid när vi kört norrut (flyttat till Finland) men åt andra hållet krävs bara rabiesvaccination. Det har inte varit några problem nånstans att ha hunden med sig. Inga gränskontroller i hela EU.

Skola, utbildning-Barnen???

Vi har aldrig varit rädda för de lokala skolorna i diverse länder. Alla ha de sina system och höjda ögonbryn har det blivit många gånger för vår del men inget som varit till någon nackdel, bara kanske annorlunda. Barnen har oftast varit i rätt låg ålder när de börjat olika skolor och den gemensamma nämnaren har varit att alla har de snabbt fått vänner (väldigt vänliga och omhändertagande små vänner) snabbt har de lärt sig det nya språket, lite olika beroende på hurdan man är till sinnet. En genom att vara tyst i fyra månader och sedan när han började prata så rabblade han spanska på löpande band. Han sätt var att “ta in” först innan han började säga något på det nya språket. Sen har vi mellan versen varit hemma på Åland och då fortsatt i det finska skolsystemet, ingenstans har något varit något problem. Ena pojken fick lov att börja ett år tidigare på ettans klass då han redan hade gått i skola i Spanien och inte var sugen på att gå tillbaka till dagis då vi flyttade hem (då gjordes ett skolmognadstest).

Folks reaktioner

Det är trevligt att höra och ta del av folks kommentarer (vi hör ju inte de elaka, så det bekommer oss inte). Många människor reagerar med en grym förvåning över att vi vågar. Endel säger att vilka förebilder! Jag mest rycker på axlarna, för jag tycker inte vi är så häftiga. Kanske har det blivit det normala för oss och därför ser jag inte vad andra ser längre? Det stora (farliga?) verkar för många vara “att våga”? Ofta får vi också höra om hur de nog tänkt att flytta efter pensionen till soligare trakter. Det vi också lärt oss där är att inte vänta (vi har varit med om unga dödsfall inom familjen och vet att alltid “bli gammal” är inte alla förunnat). =(

Vanliga missar/missuppfattningar

Det man bör ha bakom örat är att när man ställer frågor i olika sociala grupper så sku det vara trevligt om folk ska hålla sig till sakfrågan och svara på endast det för svävande kommentarer som grundar sig i sina egna upplevelser är egentligen helt oväsentliga, har vi insett. För vi människor är så olika! Endel tycker att småsaker är väldigt läskiga så allt är så relativt så man inte alls kan jämföra. Speciellt människor från olika länder har helt olika uppfattning om utbildning, skolor etc.

Tillslut men inte minst…

….är vi inte super sociala. Jag trivs för min del i min ensamhet (vilket man inte kan kalla det i en sex personers familj) men jag har alltid mitt eget arbetsrum/lokal där jag kan hålla på med min konst, älskar också att skriva och sjunga. Tyvärr har jag inte haft stor möjlighet till något av detta de senaste åren då jag varit mammaledig med min treåriga dotter men nu ska hon till dagis här på Sicilien och kanske måste vi anlita en barnvakt efter det på dagarna så jag kan få fulla arbetsdagar. Men i Spanien hade jag ett band, vi träffades flera ggr i veckan. Har mycket planer med min konst nu och kommer att prioritera den nu. Min man jobbar ca kl.9-17 dagligen så vi ska nog få vardagen att gå ihop. Vi får precis tillgång till vår nya lägenhet i Siracusa nu på helgen, spännande! Så står nu inför att se vad det finns för möbler (sängar finns) och vad behöver införskaffas. Blir endel ikea grejer som de sen kan köpa loss av oss inför nästa sommar då lägenheten ska hyras ut som bed and breakfast och vi åker hem till Åland och bedriver vår verksamhet där.

Drömmar…är till för att förverkligas!

Vi drömmer också om att kunna köpa en paketbil (skåpbil you name it) och kunna bygga om den till en sådan man kan sova i med kök oss (så pop nu på alla instagram flöden) men också för att hitta och föra hem “skatter” till vår gård på Åland. Såsom gamla grindar…skulpturer, etc etc. för där bygger vi också vidare på vår uthyrning och många, många planer finns. Sen har ju ungdomarna sina önskemål (två tonårs pojkar) om mopeder etc som ska forslas hem till sommaren, vi får se om de får plats. 😉 Sen….är inte våra drömmar slut där. Vi drömmer om att bo i många länder innan vi blir gamla…till “mina” platser (mannen kanske inte precis samtycker…det vet jag inte) som står på min “spännande lista” är ännu…. Alperna (inget land men iaf) Norge, Skottland…. Så. Drömmar finns. Men nu är vi på “skattjakt” för att pynta på vår “bas”, vår gård där hemma. Så. För denna gång. Lev så länge du lever. Gör det du älskar och vill. Ta steget ur ekorrhjulet om vardagen inte är rolig. Du lever bara engång och då ska du ha kul! Tycker vi. KRAM Elin & Benny (framåt mer personliga inlägg)

Teateraporna, TADA!

Man kan ha mycket planer men man måste vara beredd på att de kan ändras helt. I vårt fall har det gjort just så. Den där stora lägenheten jag såg framför mej med de där härliga fönsterluckorna och franska balkongerna (ni vet som rosa huset i dokumentären ”drömmen om Sicilen”) den illusionen sprack. Såna hus finns bara till försäljning, inte uthyrning. Men min studio dröm (målarateljé) illusion sprack inte! (Alltid nåt!) Allt går inte som planerat och är man öppen och inser att så kan det gå (läs;flexibel?) så tänker man om. Palermo levererar guld i alla hörn (som i form av kultur) men bakom hörnen döljer sig den bittra verkligheten endel gator ser ut som soptippar. Varför? Ingen aning. Men helt klart ett icke fungerande system som kastar svarta skuggor över stan även det faktum att polisen helt verkar sakna fotfäste (trafiken ett skämt, dessutom farlig för våra kommande mopedister!) här gör oss lite skeptiska över att faktiskt slå ner fotpelarna just här. Men ingen större fara det heller, vår vecka här har lärt oss hitta runt i staden och jag har hittat de där undangömda gatorna där de gamla gubbarna sitter med de där härliga speglarna, järnstolarna…ja, ni vet allt det där härligt italienska! Så ni vet vem som ska dit och handla då vi installerat oss (för vidareforsling till Westergårds).

Cefalú

Vi drar oss utåt från stan och det lutar mot att det blir Cefalú denna första vinter. Vilken härlig pittoresk stad. Där finns allt. Vi har kört dit nu ett par dagar för att se oss omkring (innan det var vi och kollade andra ställen här på norra sidan av Sicilen). Sen får man förstås se hur det verkligen är på vintern här men först ska vi hitta lägenheter. För det är det enda vettiga… att istället för att hyra ett hus utanför (ofta några km ifrån centrum) för hela familjen så delar vi på oss i två nära intill liggande lägenheter. Vi ser bara positivt på det, för då kan de stora killarna börja lära sig lite mer självständighet men ändå med mamma nära 😉

Så nu håller vi frenetiskt på att kolla lägenheter.. ett litet problem är att de flesta blir lediga from 1 oktober och vi är i behov av lägenhet nu from söndag. Men en ser det ut som om vi lyckats ordna. Så kvällarna går mestadels ut på att hänga på nätet och kolla internetsidor, messa och ringa. Idag var vi och tittade på två stycken och kunde göra oss förstådda med den spanska vi behärskar. Ja,a det låter nog för roligt vår kommunikation men varje dag fastnar nåt ord italienska.

Direkt när vi fått en adress så kan vi gå till ”kommunhuset” anmäla oss och barnen får börja skolan. Ännu oklart vad de erbjuder (oklar med minstingen ålder-skola-dagis). Klart iaf är att de som går i italienska skolsystemet slutar sin skola den 10.6. Så lutar mot att det blir igen halva familjen (de som har obligatorisk italiensk skola dvs 6åringen och 14 åringen) blir kvar här så länge och sedan antagligen tar tåget hem! Provade på att åka tåg här om dagen från Palermo-Cefalù och då åkte vi tillsammans med en massa Rom resenärer! Alltså finns det tåg-färja (never heard). Sen kan man lätt åka från Rom till Sthlm rätt enkelt med natttåg!! Härligt, härligt (ÄLSKAR att åka tåg). Så fast vi inte är mycket till ”planerande folk” så har jag nog ändå en idé om hur saker ska gå till. Sen får vi se!

Palermo

Barnen då? Enligt de stora är ALLT bättre här (maten, trafiken etc etc) medan den minsta ibland funderar på ”blåa huset” (vårt hus på Åland) och ”glannbaanen” (grannbarnen). Då river det lite till där i mamma-hjärtat men övertygad om att hon snabbt kommer att finna sig i att leka med nya barn. Hon är duktig på att ta kontakt och hittade en lekkompis i vattnet här om dagen men damen uppskattade inte sanden hon fick placerad i håret av den lilla italienaren.

Belle. Förundrad över hur många kommentarer hon får över sitt hår.. som mannen sade ”det är som att gå med en filmstjärna”

Den andra spilivinkeln (6åringen) han roar sig med cyklop och försöker hänga storebrorsorna i hälarna när de snorklar (icke till deras förtjusning). Annars är han den som höttar lika som italienarna åt varandra i trafiken och är snabbast på att upprepa vad folk säger. Helt orädd tar den tandlöse sig fram här och pratar sönder oss alla, den lilla pratmakaren. ♥️

Så en liten update, som ska bli oftare, men haft bråda dagar hör so far. På stranden (som nån kanske sku kunna tro att kunde vara avslappnande kan jag säga :ICKE!) man ska ha koll på en treåring (med simväst men ändå) en 6 åring som har lite svårt att veta hur långt ut man kan hänga efter tonåringarna. Helst inte lämna allt på stranden och själv gå och simma eftersom hunden då sku stå och hoppa på alla fyra skälllande (van att få simma med oss). Lucy får simma i koppel till människornas förtjusning (för nej, vi är inte ensamma på stranden än). Men tur e det att det inte finns några restriktioner alls på var man får och inte får ha hunden (de har alltså hundar i matbutiker, på Ikea, caféer, stranden ja, överallt!). Eftersom vår gamla Lucy blivit en sådan liten dam som inte kan lämnas ensam i en lägenhet mer… sen kompisen dog lägger hon till att yla såfort man vänt runt hörnet. Suck. Kanske ett citron-spray halsband igen vore att prova. Å vilken teater för de flesta som inte har så mkt att se på på stranden. Teater-aporna, familjen Mattsson! Tada!

Att försvinner jag en dag, ja då hittar han mej där nånstans, i bergen. ❤️

Alltså. Tänk att ett element alltid kan ta luften ur en. Jag pratar om bergen, om alperna. Som jag nämnt förut bodde jag ju där ett halv år som sjuttonåring. I Tirolen. Klockorna i de små kyrktornen som slår och gjort så i alla tider. Ljudet i dessa pittoreska byar ingjutna bland de höga bergen är magiska. Igår kväll var en sådan kväll. Folket var ute på byn. Till och med att vi såg de fantastiska berömda lederhausen utstyrseln med den berömda tirolen hatten. Hann inte hejda farbrorn för foto. Ändå hemskt roligt att berätta och återberätta vad jag var med om då jag bodde där. Dessa gasthausen där man får de där äkta wienerschnitzslarna på kalv. Att försvinner jag en dag, ja då hittar han mej där nånstans, i bergen. ❤️ Det är som att det suger in hela mitt inte när jag kommer till dessa trakter. Härliga, härliga alper.

Nu har resan fortsatt och vi har kommit in på Italienska sidan, precis åkt förbi avtagen till Gardasjön, eftersom vår skara inte är så väldigt positiva till omvägar så låter vi Garda vara denna gång. Lite lättare beslut också eftersom vi engång redan varit där med mannen. De vet inte vad de missa helt enkelt! Sånt är livet. Om man inte vet vad man går miste om så gör det liksom inget. Men har man engång sett, engång fått nys om vad som finns där på andra sidan så är det kört. Då vill man bara ha mer och mer.

Vi har kommit lite längre än ovan på kartan och närmar oss nu Florens. Har SÅ stora förhoppningar på Florens. Så mycket jag vill se där (ut konstnärsperspektiv). Så vill jag tvätta håret och sätta på mej nya kläder! Som tur hade jag slängt lite extra (även åt mej och 6åringen) i skötväskan när min andra hälft insåg att våra väskor inte ryms där jag hade tänkt så de blev bortstuvade, läs;inte lätt att ta bort. Så NU när vi äntligen mellanlandar i Florens hela veckan så får jag äntligen min väska. 30grader nu ute, lider med alla vägarbetare iklädda full mundering! Och i ett skede strulade AC:n i bilen så vi fick sitta med fönstren öppna. Herregud ni kan tänka er hurdan bastu det direkt blir speciellt längst bak (där småttorna sitter). Mängder med vatten bara…

Första besöket på den italienska sidan blev lite si så där. Jag började lite fel. Van att vara lite ”sorry, sorry” när vi behövde ha hunden med (uteslutet förstås att lämna i het bil) så slank in via gräsmattan till uteserveringen…skulle jag inte ha gjort, kyparen berättade genast att man kommer andra vägen. Och det e ju så att hundar i Italien e helt okej! De har med hunden på Ikea, i mataffären och på restaurangen (du stiffa nordbo 😂). Efteråt insåg jag att tanken var att man sku invänta kypare för att de sku ta en till bordet. Nåja. Summasumarum insåg jag bara att vi valt lite för fint ställe för en nerskiten mamma (en fågel hade lyckats pricka in mej utan att jag märkt). Jo, och sen min man på det ”men älskling! Var lite positiv…” jag säger bara….en man, endast en man kläcker ur sig det, just då, under omständigheterna. Voj, voj. Men bra gick det ändå, de förstod till och med vad vi ville beställa! Nu somsagt gasar vi vidare, har lämnat alperna efter oss och bilen har ännu inte rasat…🙌🏽