En stund för längesen, väldigt längesen hade ideérna börjat komma, om än långsamt. De tornade upp inför mitt inre om kvällarna. De där ideérna över vad som skulle komma till nästa. Ibland låg man där och drog på mungipan och hummade för sig själv, till och med så att man kunde stänga ögonen utan att riskera somna i kapp med barnet. De blev tydligare och tydligare så pass att man nästan kunde börja sätta ner endel till pappers. Plopp. Någon stack hål på bubblan, jag drogs in i hjulet, och med ens förvandlades alla de klarsynta ideérna, de grumlades och plötsligt fann jag mej med fingret i munnen gapande. Var var jag? Hur hade jag tänkt? Allt bara suddigt.
Stress. En väldigt hemsk tillvaro. En tillvaro som drar ur en den lilla gnutta energi man så gärna hade haft. En tillvaro som tillslut slår över i en sorts överlevnadsmekanism. En mekanism där man inte längre hör vad som sägs runt en. Man frågar samma fråga tusen gånger, för att man aldrig registrerar svaret. Man rusar runt i olika spiraler. Försöker rädda det som räddas kan. Man ger och ger och ger. Tillslut önskar man inget annat än att få vara ensam. Ensam med sig själv igen. För den där stunden du låg där brevid och nattade och allt det där målades för ditt inre, den stunden är borta. Du är så trött, så du somnar. Utan en endaste tanke.
Det finns introverta och extroverta… utan att behöva kategorisera så vågar jag ändå påstå att mannen sköter detta med turisterna på gården bättre än mej. Jag upplevs väldigt social och utåt och visst är jag det då det krävs, men vågar påstå att jag ger så mycket när jag är social så jag kräver lång återhämtning efteråt. Medan mannen ger så där lagom och orkar hela tiden… Jag har dagar då jag inget annat önskar än att åka till ön. Sitta där alldeles själv. Vänta på att universum igen ska söka upp mej, ge mej kraft att utföra det jag ska. Tänk att få vara en kanal. En kanal för någonting fint. Något som andra människor kan ta del av och njuta av, bli påverkade av till och med. Det allra finaste är att jag vet att det finns där under ytan. Det är bara att vänta. Vänta tills sommaren är över. Springet är slut. Tills vi är installerade i allt det nya. Då. Då kommer det att komma, allt som ska komma.
Jag som alltid älskat att skriva….bör också skriva. För att må bra. From nu ska jag tvinga fram den tiden, för varenda ord som skrivs gör mina pulsslag en aning lugnare……och det kommer att finnas mycket att skriva om, Im sure.