Precis när vi hade dragit efter andan efter sommarens ruljans så visar det sig att den inte alls är slut än. Bokningarna trillar in och här står jag lite halvt handfallen med två småttingar, en arbetande man (läs:stadsjobb)och försöker hinna med önskemålen som kommer. Å med lite hjälp av farmor och farfar så funkar det, men inte länge till för nu börjar denna dams batterier slå på rött. I vilket fall är vi otroligt tacksamma att booking levererar så bra. I princip fullbokat trots corona avbokningar. Sen igen är allting över på (knappa) tre månader. Det är som en virvelvind hela sommaren. Det springs, hojtas, fixas och ingen hinner riktigt landa mellan något alls. Det är ett konstant tryck. En virvelvind som jag gärna dras med i och får så mycket i utbyte av våra härliga gäster. Människomöten. Så spännande! “Varifrån kommer ni? Hur har ni kommit hit? Hur ska ni ta er tillbaka? Aha. Aha. Aha.” Älskar när jag får höra lite om dem och de får ta del av vårt liv här. Så nu bara funderar vi ytterligare hur vi kan maxa trycket under dessa månader. Mera stugor, lägerverksamhet står på planen men kanske också ett litet mysig fik….ideér finns.
Just de här två, tre månaderna orkar jag hålla min dörr öppen, sen stängs den långsamt men med kraft. Sedan är jag helt och hållet slut av allting jag gett och fått. Sen behöver jag laddas hela långa vintern för att igen orka. Vissa behöver avskildhet mer än andra. Jag behöver massor ensamtid (kanske lite svårt att föreställa sig i en 6 pers. familj). Jag ska faktiskt för första gången i mitt liv ta min kreativitet och försvinna ett par dagar. Bara jag och hunden. Det tänker jag mig ha rätt till när min födelsedag står utanför dörren och stönar och stampar frustrerat. Jag säger inte vad jag fyller men det är jämnt.
Först tänkte jag göra mej märkvärdig, en grej av spektaklet men sen kom jag på bättre tankar att jag skiter i det. Det bör inte bejublas. Inte har jag åldersnoja, jag lider bara av en väldigt obehaglig frustration som kryper allt närmare själen (har alltså inget med min ålder att göra, hade kommit ändå). Hade jag en årslön i bakfickan hade jag satt in den åt mej och fört barnen till dagis och kavlat upp ärmarna faktiskt. Någonstans tycker jag ju att mitt slit och släp denna sommar hade kunnat berättiga det. Less på AB familjeföretaget. Byka, laga mat, mata bebisar, inte sova på natten och ALDRIG hinna med det jag brinner för. Usch. Nu blev det ju en klagan i alla fall. Offerkoftor är inte vackra. Ofta grälla. Var inte meningen. Förlåt. Men när frustrationen långsamt smugit sig på så blir man lite som en nöt till slut. Sluten. Men hackar man en gång går den sönder. Vilken dålig metafor. Jag har ju alltså varit hemma sedan 2006 mer eller mindre så lite emellan kan man väl få slå på bongo trumman… Lätt otrevlig kan man väl kanske tycka jag blir. Morrar som My, fräser och spottar när batterierna är på för låg nivå och då VILL nog egentligen INGEN vara nära mej. Alls. Då behöver mamma semester. Egentligen rätt enkel ekvation. OCH då gör man alltså som jag nu tänkt och lämnar kaoset. Tar sin kappsäck, slänger in lite förnödenheter och vips är man borta. Bara vandrar sin kos. Bye, bye! Adios! Jo, men jag kommer tillbaka. Även fast jag ibland drömmer om att vandra söderut som Snusmumrik. Mammor har rätt till det. Att ta en paus. Speciellt när de är gifta med så fina män som förstår och vinkar glatt. Haha. (För att slippa blir utsatt för ondhet kan man gissa. )