Kravlar mej upp till en ny vardag i Syrakusa

Idag var matte mer yr än vanligt. Den vanliga morgonlänken utbyttes till ett sporadiskt sick-sackande på de mest konstiga vägar. Precis när man trodde man skulle korsa gatan så drog hon till så skulle man åt något annat håll. Nå. I alla fall fick jag göra mina bestyr på de vanliga gräsplättarna där intill hamnen. Hon gjorde sig till över något stort fartyg som låg inne i hamnen, stannade, tog bilder, jag skulle nästan kunna ha tyckt hon betedde sig lite suspekt om jag hade varit landets militär som vistades där, men de såg inte. Sen plötsligt kom det en stor italiensk….ja, vad ska jag säga, han trodde nog han var något, men jag låtsades inte om, inte alls. Han ställde sig blickstilla tills vi passerat med matte, matte skrattade lite genant för både mannen och hunden liksom stelnade till. Sicket beteende! Sen när man trodde att äntligen var detta yrande slut, då drog hon in på gatan, hemgatan! Redan? Vad är detta? Åtminstone kunde jag ha gett katten med den överkörda tassen en åthutning, så jag spände mej sista tio metrarna, men det märkte matte och sen var den inte heller under den där bilen längre… Kattskrälle! När vi gick så hoppade den ut och viftade med andra tassen…den börjar verkligen ta sig rättigheter….. “Lucy-9 år-Siracusa”

Första dagen med lite återvunnen energi. Under helgen så insjuknade en efter en i magsjuka. Det mest knasiga var att vi precis samtidigt började känna oss sjuka med mannen, så fast sexåringen var rätt pigg på måndag och hade kunnat gå till skolan så fanns det inte en frisk människa som skulle ha kunnat ta honom. Så kan det gå. Nu har vi suttit inne och sakteligen har krafterna återvänt, men så sjuk var det längesen man var.

Ännu överraskar värmen oss, igår när vi promenerade hem från skolan stod det på apoteks termometern på gatan 29grader! Det är varmt. Vi sick-sackade hem på skuggsidorna på gatorna kan jag säga. Tur att jag klär mina barn i shorts ännu om morgnarna, det är vi nog ensamma om på klassen.. =D

Wilton i sitt esse. Än är det folk på stränderna och ännu hittar vi nya stränder hela tiden.

Jag vet inte om det har med värmen att göra eller om jag bara börjat känna det nu. Men då och då kan man känna hur avgaserna stannar nere på gatorna, minns detta fenomen så bra från Londons innerkrets. Detta bilkörande i detta land är inte charmigt om man säger så. Gav det en liten tanke igår. Varför, varför måste man köra bil överallt, varför kan man inte gå? Är det e status grej? Man kan inte påstå att det är pga avstånden (visst säkert för endel men). För att ha fina, nya bilar är också viktigt. Lite det också som en status grej. Se nu, visst har vi det bra. Kan vara att jag är helt ute och cyklar men lite den känslan får man. Lite samma med det här att man ska vara så uppiffad, snyggt klädd, lite samma känsla får jag där. Att man ska visa utåt att man har det bra liksom? Har det gått så kort tid sedan det var dåliga tider i landet att nu är man inne i “blomstringstiden” då ska man ha fina bilar, man ska ha fina kläder och ta bilen överallt? Somsagt, jag kan ha fel. Kanske har det bara alltid varit så att italienarna alltid lite haft som vana att gå snyggt klädda? Inget fel i det! Drar bara lite paralleller till södra Spanien då efter förra finanskraschen, då när det sedan igen blev bättre tider då skulle man ha sin fina merca, och sin andalusier (häst!!). Fast man kanske inte var den där hästmänniskan så ska man ha det för det var status. Det är otroligt hur detta materialistiska samhälle inbäddat i tron “visar jag utåt en fasad eller fast sanning så mår jag bättre?” ännu fortgår. När ska människan inse att det inte ligger något värde i vad den andra tror och tycker? Så länge man går runt och tror det, att materialistiska ting gör en lycklig så uppnår man aldrig en inre lycka…. Be sure of that.

Somsagt, rena spekulationer, kanske sitter det i något helt annat? Summasumarum kan jag tycka det är lite synd att man inte lyckas implementera naturtänket lite mer i vardagen i dessa tider. Lite mera Greta Thunberg här tack.

“Det är mycket viktigt att ställa penslarna i terpentin över natten. Somliga glömmer det och sen får de se hur det går.”

Ur Brev från Klara: Om sommaren. (Tove Jansson)

Det är inte bara hur som helst, egentligen. Inte om man ska göra enligt boken. Inte om man ska vara en toppen mamma. Jag är inte. Vi överlever.

Det är väl ingen nyhet. Att jag alltid tar en annan väg, just innan dörren. Nu sitter alter egot på axeln och berättar att man måste ha tråkigt ibland för att balansera upp liksom och heller inte bara måla med hjärnan (nu grälar den, för jag borde ha tagit i de stora penslarna redan men…).

En del händer men mycket inte, när kraven blir för hårda då låtsas jag inte se och tänker vill de mej nåt så säger de rakt ut, på engelska. Energin finns inte för att ta in allting hela tiden, i ett annat språk, det finns så många andra upplevelser att ta in. Jag väljer dem, jag är som barnen, jag väljer det roliga. Eftersom jag inte känner dessa människor så bekommer det mej inte alls vad de får för uppfattning om mej. Nu just är jag bara på “survivor-mode”. Jag pratar om klassernas WhatsApp grupper. Jep. WhatsApp är en het potatis här. Sätter den på tyst ideligen, på en liten stund fylls den av över 100 meddelanden, alltså en gruppchat, där det skrivs “tack, tack så mycket” tusen gånger per dag. Hebreiska. Alldeles för mycket på en och samma gång. Då får min hjärna panik och ett finger tystar ner hela gruppen så jag inte hör, inte ser. Hela min hjärna låser sig. Jag sätter huvudet i sanden och tänker, är det något super viktigt så skrivs det direkt. Hoppas jag. Idag bekräftades min förhoppning. Då skrev läraren, “Wilton slutade också tidigare, kan du hämta, han är här med mej.” Jaha, då rusar den vimsiga mamman efter sitt barn och får höra att det är pga lärarmöte i skolan. Jaha, jaha, ok. Men det är det värt. Mot den tiden jag ska behöva lägga ner och översätta allting som kommer i dessa WhatsApp grupper. Dit skulle hela dagarna gå. Jag lovar. Så, jo, nu spelar jag dum. Faktiskt. Ett litet, litet kittlande tryck ur hela gruppen, hade varit en oerhörd lättnad….men nu ÄR jag bara. Sneglar och översätter de första som kommer, försöker klura ut vad de pratar om, om det är något av vikt, sen får telefonen vila.

Så är det bara. Som man bäddar får man ligga och jag väljer att dra täcket över huvudet ibland, för att alls klara situationen….På vilken/vems bekostnad? Tja, i de kaotiska klasserna är det nog ingen som iallafall blir utskrattad för att den inte har precis rätt bok med på rätt dag, nej. Å det lilla grynet ler snällt åt den vimsiga mamman och grälar inte utan bedyrar sin kärlek på kvällarna, när det är bara vi två. Men jo, den vimsiga mamman kommer farandes med andan i halsen, dessutom var han ju inte ensam att bli kvar, det var en annan pojke som också saknade “hämtare”, ifall att jag borde ha dåligt samvete… Det är bara så att man får räkna med sånt här i ett främmande språk, missförstånd och gropar, allting blir så mycket svårare men det andra överväger, jag lovar, och barnen överlever!

Mannen flög till Madrid för arbetsmöten. Jag hoppas lite sådär att kanske det inte blir så ofta….en vecka ensam i en lägenhet är…..njae. Inte så roligt. Så här är det…lägenheten är jättefin, stor och rymlig, absolut ingenting att klaga på denna pärla och vi har allt det vi ville ha runt husknuten, vi är mitt i. Men. Denna familj. Denna familj har svårt att förstå att vi har grannar nere, uppe och på sidorna…. Jag finner mej ideligen hyschande…ha,ha sen vet jag ju att italienarna inte är så tystlåtna själva heller, men vi råkar nu mest ha grannar av äldre sort här… Så lite rädd är jag.

Igår glömde också killarna att låsa vår dörr (den blir oöppningsbar utifrån om man stänger den efter sig) utifrån….så då hade hunden tagit sig ut i trapphuset medan vi var och åt. Hon är ju expert på att öppna dörrar, ställer sig en gång på bakbenen och ena tassen nätt på dörrhandtaget och voilá. Så när killarna kom hem lite tidigare (restaurangen ligger två kvarter härifrån) så mötte de Lucy i trappan….aj,aj,aj undrar hur många hon skrämt. Är man man det minsta hotfull så får man sig en rejäl utskällning, för att inte tala om man är mörkhyad. Voj, voj den fjanten!!

Skulle önska lite ljusare inlägg framåt, är tyvärr super förkyld och orken låg. Lågan brinner men lågt….att lite sånt! Ikväll.

För en som inte tvingas ha att göra med det italienska skolsystemet har det bra här…de som tvingas in i skolsystemet…vet jag inte om ska skratta eller gråta.

Ortigia, charmigare pärla får man leta efter, alltså Siracusas gamla stad. Härliga hus som rustas för fullt, små simstränder, badplatser, bryggor, pirer runt hela ön och så pyntas ön med ett slott på ändan. Har nu fått in en liten morgonrutin på en promenad och simtur med hunden dessa soliga morgnar som tar cirka en timme. På mitten av Ortigia ön så står stora ståtliga kyrkor och mindre palats. I helas Siracusa finns över 100 små kyrkor fick jag precis höra här om kvällen då vi hade en träff på vår favorit bar “boats”. Där träffade jag mej själv men femton år framåt i tiden. 😉 En svenska. De hade precis köpt lägenhet på Ortigia med gård (?!) det kan jag ännu inte förstå, att de hittat nåt mysigt ställe med liten innergård? Wow! Nåja, de har vuxna barn som bor i London och Sverige och själva bor de i Stockholm, Gotland och här då. Men. Hon sade också att det är helt annat utan barn och skoltänket. Skolan. Skolan. Vilket skämt. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta.

Härliga fiskebåtar

Alltså jag håller andan om man kan säga så. Barnen protesterar ännu inte hej vilt, men det är nog bara en fråga om när.. Antagligen för att W (som är 6 år) inte vet hur skolan fungerar på Åland därför finner han sig i detta, och så är han rätt mogen för att fatta pennan (professor som han är) och tycker det är ganska roligt att plita ner fyrkanter och bokstäver, teckna och dra streck. Men alltså oj, vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att berätta att Rufus som går sista klass och är ett år äldre än sina klasskamrater njuter av att få ha blivit klassens “snille”. Han kan och vet det mesta de går igenom och kanske det är nyckeln till att han står ut. Att få vara bollplank till engelska läraren och kunna bättre engelska än denna förfasar han sig över varje dag han kommer hem, “HUR kan engelska läraren så dåligt engelska, det är ett skämt!”

En vanlig skoldag. Benny går iväg med barnen kl. 7:40 ca. 1km. Vägen går förbi hamn och park och det ska stannas och tittas på fiskar, klättras på den minsta upphöjning på trottoar etc. etc Inte sällan vi får höra “piano, piano” av förfasande italienare som kommer emot. Här håller man handen (vi håller givetvis handen när vi ska korsa gator). Det är som om de är rädda för trafiken..för att gå med sina barn till skolan är vi ensamma om i den åttahundra elevers skolan. Herregud. Vilket kaos runt skolan när alla ska lämna av sina barn, det tutas, det hojtas barnen springer runt alla bilar och mopeder. Man kommer med skoter och barnen sitter på mopeden utan hjälm medan den vuxna har (hur tänkte man där?). Alltså. DÄR och DÅ är trafikfara för alla småttor som ska forslas mellan dessa fordon INTE på vägen till skolan. Här känner jag en svenska Pernilla som driver på det här med att man faktiskt kan ex cykla, hon hade en cyklekampanj för inte så länge sen här i Siracusa. Hur ska man få italienarna att stiga ur bilen och ta sig fram per fot eller bil? Hm. Är säker på att alla inte bor så väldigt långt bort från skolan heller och att det tar längre tid att ta bilen eftersom man fastnar i trafiken….men vårt “naturnära” tänk som vi har mer uppe i norden lyser med sin frånvaro här, antagligen helt logiskt, vi är vana med sämre väder och skulle vi sitta inne varje gång det är mulet, regnigt eller snöigt så ska vi mestadels få sitta inomhus… medan här om det regnar (som det gjorde igår) så ska det inte falla en italienare in att promenera! Herregud denna galna nordbo till mamma som går med barnen med paraply!

Så tacka får man verkligen det finska skolsystemet, man får definitivt perspektiv! Alltså, hör och häpna. De sitter på samma stol från att de kommer in till skolan 8.15 tills att de går hem kl.14.05, förutom då om de ex har gympa. Då gymnastiseras det på en liten asfalterad innergård. Sen trodde jag inte mina öron när 14 åringen ringde hem första dagen och sade att de inte släpper hem honom. Va? Han är ju fjorton! På något vis kan jag förstå de här mindre barnen (antagligen några italienska lagar som säger att man måste hämta sina barn och forsla hem dem “safe”) men galet är det vilket som. Ni kan tänka er hur det då igen ser ut runt skolan kl. 14 när alla föräldrar ska hämta sina barn (tom 14 åringar!) 800 elever! Totalt kaos. Kan inte förstå hur de inte får ändrat på ett sådant helt ologiskt system. Nå, det visade sig att bara vi fyller i en lunta med papper och sätter med våra passkopior så kan vi skriva under så fjortonåringen får gå hem själv…..Frågade också på dagis om det är ok att den äldre sonen (15år) kommer och hämtar henne någon dag, nej, blankt nej. Där finns också någon åldersgräns. När jag “löser ut” Belle från dagis så ska jag skriva under på ett papper att jag hämtat henne. En sak som är säker är att när vi lämnar detta skolår så kommer jag att skriva någotslag av insändare till den lokala tidningen (som jag hoppas få hjälp med att översätta) de måste ju bli medvetna om hur man med enkla medel kunde göra saker så mycket enklare? Va?

Jo, jag frågar alltid innan jag fotar, ifall någon undrar..

Jag trodde någonstans (kanske lite naivt) att skolan skulle fungera ungefär på samma vis som i Spanien, men icke. I Spanien fick man iallafall gå utomhus på raster och det fanns lite lekanordningar m.m. Så tyvärr kan jag inte uppmuntra någon att sätta sin barn i italienska skolan som det ser ut. Kanske, kanske kan någon mindre skola på landsbygden vara bättre? Men det lilla som jag också rörde mej inne i skolan (när barnen registrerades) så kunde jag ju höra att ljudnivån var alldeles för hög men hej, vem undrar? Sätt tjugo stycken sex åringar i ett klass rum sex timmar och sitta vid sina bord så ska vi se om det blir lätt att hålla dem tysta, lugna och koncentrerade? Nej, alltså vilket skämt. Så. Jag säger igen. Vi får se hur länge det håller, det skulle absolut inte ha hållit om Wilton hade påbörjat vår skola på Åland och sen blivit inslängd i detta system. Så somsagt kommer det ev att fungera detta år men fler år blir det inte i den italienska skolan, det kan jag inte utsätta dem för. De beklagar sig inte nu, utan är rätt nöjda, så därför får det gå och det är somsagt för att de inte vet bättre, de är som italienarna nu detta läsår. Men mamman och pappan vet bättre, och vi vet att ska man fortsätta vistas utomlands om vintrarna så ska man inte välja italienska skolsystemet utan ett annat. Till exempel är spanska systemet mycket bättre och det ligger mycket före med facit i handen. Men det är väl bra att man då vet hur det är… och nu kommer de att växa som människor i detta system med, jag menar italienarna klarar det, men att det absolut inte är ett optimalt inlärningssätt är inget att orda om. Att barnen behöver frisk luft, raster för att orka vet vi bra med våra PISA system och finska skolsystemet. Här skulle verkligen vara något att sätta tänderna i för den som skulle orka kavla upp ärmarna och lobba för ett mer utvecklat skolsystem. Men vem orkar? Inte jag, som inte kan språket. Det borde göras namnlistor där det skulle krävas raster etc etc. Det ska vara så oerhört enkelt att peka på de finska resultaten och visa. Se. Så här bra presteras det då barnen får rast och frisk luft. Ljudnivån sänks, koncentrationen ökar etc etc etc. Nej, nej jag är bara för trött. Jag kapitulerar, drar mej ur, måtte någon hjälpa det italienska skolsystemet och dessa barn. Måtte någon kunna nå den italienska tankesättet och få dem att förstå, genom att visa videos etc etc. Jag vet ni, jag blir trött bara jag funderar hur mycket jobb det skulle innebära, men hoppas verkligen att en utveckling sker! Det om detta. Summasumarum, skolsystemet fungerar inte i Italien 2022.

Så låg lappen söndersmulad i små bitar i hissen…

Någon hade satt upp en egen skriven lapp i hissen om att man inte få röka där, så mycket förstod jag. Nästa dag hade någon (antagligen portiern) bytt ut lappen till en röd/neon A4 där det stod förtydligat och med en stor symbol om hur rökning är förbjudet och med summan på böteslappen om man blivit ertappad, antar jag. Dagen efter det, idag, låg lappen nerriven och söndersmulad i hörnet på hissen. Det är italienare, det. =D

Härliga Ortigia! Sjukt fint på kvällen att strosa på gatorna.

Det här med rökning har barnen (de små) reagerat på. Att det ökar direkt när man åker ut ur Norden är väl ingen nyhet. I mellan Europa där syns tobaksmaskinerna på gatan (dessa minns jag bra från min glada ungdom i Österrike) och här så röker var och varannan (också tjejer som min sexåring förfasade sig över) ;D. Min stilla undran blir….får de inte samma anti tobaks/anti njutningsmedel information här i skolorna? Och hur är det med miljötänket? Får/har de i skolorna olika miljöprojekt, tro? Jag vet inte, jag vet bara att man kastar lätt ut i naturen sopor (fast det inte är något i jämförelse mot Palermo, där det inte fungerade alls, sophämtningen). Här fungerar sophämtningen fint, men det där att bry sig om att lägga sina sopor i sopkorgar, är lite si så där. Man lämnar servietter, plastpåsar att få flyga iväg och några sopplockare har vi inte sett. Det är lite sorgligt, då det sedan hamnar i havet.

Idag åkte vi iväg till en en go-kart barna. Killarna hade pratat om detta länge och pappan är ju inte mindre ivrig när det kommer till racing av olika slag. Det uppskattade dom alla och vissa dolda talanger tycks finnas. Få se om vi ska utveckla det vidare.

Veckorna rusar lite väl fort nu, som mannen kommenterade, när jag förnöjt sa , “jaha, så är den här veckan slut.” “Vart har du brått? Mot döden?” Men sedan är jag ju lite av en virvelvind som gärna ser/upplever det mesta och springer framåt i livet, kanske lite väl fort ibland? Dock märker jag att krafterna tryter och jag skulle gärna vilja orka mer men det är som om man är rätt slut (läs:trött) dels efter det sjuka jobbande i sommar (ännu) men sedan “tar det på” mycket att allt går på ett främmande språk förstås. Tankeverksamheten måste hela tiden vara på topp och bara det gör en trött, hjärntrött…så när klockan närmar sig läggdags för barnen så är det oftast en av oss som slocknar i deras säng. Inte så lång stund förstås, då den andra av oss väntar med att se svenska nyheter och den serie vi råkar följa med för stunden (nu den tunna blå linjen, bonde söker fru…och så börjar väl robinson ikväll?). Så fast vi bor i andra länder så har vi ju alltid svenska tv:programmen med oss…

Här görs delikatesser på pistagenötter och mandlar

På fredagkväll besökte vi igen vår favoritkrog, sicken lyx att kunna lägga barnen och sedan vandra in i natten (givetvis med de äldre barnen framför sina datorskärmar). På lördagen så träffade vi en kanadensisk familj som också bor här ett år, lite för att bryta rutiner i hemlandet. De har två killar, en femton åring och en elva åring om jag inte tar fel, de kör hemskola och därför vill grabbarna gärna lära känna andra ungdomar. Så det var en efterlängtad träff då vi mest hängt bara familjen, att få prata lite med andra likasinnade. Jätte trevlig familj!

Ny vecka, nya utmaningar. Ska få svar om vi ska få hyra en liten lokal här på samma gata för mitt konstnärskap och barnens moppe-meck. Få se. Gym har vi hittat, men inte kommit igång där än, kanske hinner vi det… fast jag passade på att köpa lite tyngder hem och en annan gymgrej (för insida lår) förra veckan, så bara att dra igång lite träning nu, no excuses.

Ja-a man springier ut med vår halv inkontinenta hund stup i kvarten, springer av och an till skola och dagis (1km från oss) och är en stund i parken varje dag på hemvägen…så dagarna springer nog ifrån oss rätt kvickt. På det viset inte väldigt praktiskt med lägenhet…men nu är det så detta skolår. Basta. Ordet, som för övrigt verkar vara italienskt (!) är en nyhet för mej. Alltså “basta” som i “det var allt, slut”.

Ha en fin söndag kväll!

Skolan, italienska skolan…

“Betyg på skolan, tack” hör jag den äldsta sonen fråga sexåringen. Efter kort förklarande om vad det innebär och om vad en skala är svarar den lille, “noll!” Ojdå. Nu måste mamman blanda sig. “Hur så?” frågar jag. “De skriker mamma och slår i bordet.” Efter en kort stunds funderande inflikar han “en lärare vissla fullt i en visselpipa.” Den äldre fyller i. “Man måste stå upp när rektorn kommer in i klassen” (nu får jag flashbacks till mitt eget lågstadie). Den korta summeringen blir då, det kan bara bli bättre?

Alla lärare frågar Rufus eller mej och undrar över varför vi kom till Italien, och de två jag pratat med som kan lite engelska säger själva att det är fruktansvärt underutvecklat, skolsystemet i Italien, och att de hört om det suveräna finska skolsystemet. Så det är klart att de undrar varför man väljer att komma hit. Jag förklarar att det är främst för klimatet, kulturen och språket.

Idag var då tredje dagen i skolan och 6 åringen sken som en sol när jag hämtade honom. Han hade tecknat precis rätt och läraren hade skrivit “good” i kanten på pappret! Så idag var det absolut inte en nolla i skolbetyg. Det blir alltså bara bättre.

Dagis. Den lilla, blonda väcker mycket uppmärksamhet. Hon får många kommentarer och blickar på gatan, både av unga och gamla. Belle har börjat dagis (200m från skolan) och det är också lite annorlunda. Man lämnar till dagis vatten, våtservetter, eget “snack”, handtvål, toapapper och hushållspapper sen vet jag inte precis allt vad de gör, men idag när jag hämtade (ännu rätt tidigt kl.11:40) så var hon vid gott mod och satte och pyssla med några klossar på en stol kring ett bord med de andra barnen runt samma bord. Dagverksamheten bygger nog inte på fri lek här i Italien, men så länge hon är nöjd och får utlopp för iaf tankeverksamhet så är vi nöjda. Sedan på hemvägen går vi förbi stora lekparker där vi stannar och leker. När man flyttar från ett land där skolsystemet är världens bästa och när man väljer att bo i andra länder som södra Italien så får man vara beredd på att sänka ribban rejält. Då får man tänka hur kan man göra det bästa av situationen i det här landet. Det som känns viktigt för oss är att barnen får utbyte av vad de utsätts för och att de får kompisar. De får lära sig att inte vara blyga och lära sig att andra samhälle, kulturer och seder också är okej. Kanske lär de sig tolerans och kanske får de till och med sig lite av ett nytt språk?

Om det skulle skrikas och gråtas och någon absolut inte skulle vilja gå dit så skulle vi få tänka om. Kanske var det så här i dagvården när min egen mamma var liten? En generation bakåt? Vi har gjort ett rejält hopp bakåt i tiden, de försöker ha någonslags disciplin på barnen som uppenbarligen inte lyckas så bra (med tanke på den höga ljudnivån i klassen). Tänk om vi hemma i Finland skulle kunna göra mer filmer från daghemmen, pedagogiken och från skolklasser där man får ta del av hur ett bra skolsystem fungerar? Detta kunde sändas i alla dessa länder där skolreformen ligger långt bak i tiden, i nationell tv? Iof tror jag att något sådant har visats, eftersom de är välmedvetna om att det är så bra i Finland och hur underutvecklat de är här. Tre stycken lärare beklagade sig för mej faktiskt, glömde gympa läraren. Han undrade också förvånat hur vi valt att komma just hit och till den här skolan.

Ja-a haha, det är tur att vi inte förväntar oss några fina betyg och fina prestationer utan tar detta år med ro för att få vistas här i värmen och solen.

På söndagen gjorde vi en utflykt upp till en härligt marinblå oas bland grottor och stup. Där simmades det endel (i rätt svalt vatten, fors i berg) och en stor baddare till krabba höll barnen upptagna en bra stund. En magisk plats. Varje ledig stund och helg så åker vi iväg och ser oss omkring, tacka får vi vår bil som tar oss överallt. Stora killarna har också börjat fotboll (tre ggr/vecka) för att den äldsta också ska komma ut och träffa italienska ungdomar, så det håller dom upptagna tre kvällar. Priserna är också trevliga, satte en hel förmiddag idag på café (och jobbade, säger inte mer innan det är klart) och betalade 8 e när jag skulle gå, för två kaffe latte, en croissant och iste. Fina priser. Härligt att sitta ute bland folk och iaktta personalen och lära sig hur och vad man ska säga. 😉

Så vi acklimatiserar oss för fullt. Vi har lite svårt att få det och fungera med mattiderna bara…men det tar jag i nästa inlägg! CIAO!