Varje morgon samma sak. Stegen går obemärkt söderut, med vinden i håret. Lucy springer som om det var det sista hon ska göra. Men. Vinden viner kring vristerna, vågorna protesterar, beklagande, skvalpande. Ingen vet ut eller in. Surfvågor eller inte? Igår var vågorna enorma och när man äntligen tog sig igenom dem ut protesterade armarna. Försöker mitt bästa, vobblande bräda, dykande bräda går jag igenom alla fel man kan och inser att jag får leta mig tillbaka till skummet och ta momenten i den ordning som krävs. Inget fuskande. Läste att Patrick Swayze knäckte fyra revben när han surfade till filmen Point break… men så länge alla ler och vill mer lever vi lyckligt, trots motgångar på andra fronter.
Nu styr stegen snart villigt norrut (med hjärnans hjälp, inte spontant vad det verkar…) men ibland måste man styra upp, göra det som krävs, för att sen igen kunna styra stegen söderut.
Spanskan flyter på bättre och bättre för Mr mellanbarn men skolan är svår, förstås. För att inte tala om allt det andra. “Mamma, kolla find (på telefonen), tog fel buss, vet inte var jag är.” Så lät det igår och mamman fick ta en u-sväng och hämta den coola tonåringen som inte kunde bry sig mindre. “Carneval-mamma! Det är Carneval, jag ska gå med klasskompisarna.” Säger den ena. Den andra, “Kan vi åka till Gibraltar och se på aporna med de små? De har inte sett.” Ett rungande JAAA hörs från baksätet. Såhär går veckorna. Måndag blir fredag. Fredag blir Söndag. Vi tittar ut genom fönstret kollar vågor varje dag, oftast en tur i plurret (gött med våtdräkt, man identifierar sig snabbt som fisk) sätter ihop en canvas i veckan (är målet, samt måla en tavla i veckan=ej uppnått denna vecka). Kör och hämtar barn. Handlar. Handlar. Handlar mat i stora lass (herregud dessa tonåringar!). Skissar och planerar för gården hemma, lägger bud på olika gamla saker och åker och hämtar då och då.
Frågorna är så många, svaren färre. När ska vi åka hem? Hur ska vi tänka med skolan för fjortisen? Någon flyga? Ett barn, två barn, tre barn? Köpa paketbil här? Sälja bil här? Lägga grejerna i förråd, hämta i slutet av sommaren? Köra upp med släpvagn? Ta med en del, lämna en del? Sälja släpvagn? EN sak vet vi att vi båda har mycket som borde vara klart hemma i juni inför en ny säsong. Drömmer om lavendelhäckar, porlande vatten, klättrande grönt, murar, grusgångar, snygga grusgångar, kullersten, statyer, konstutställning…..
Man planerar så ofta, hur det ska bli, man tror, man hoppas.. men livet har sin egen väg. Detta utlandsår blev inte som jag hade fantiserat om till en början. Med alla med och motgångar växer man. Man får ta sina smällar men alltid för ett gott syfte. Man ser vad man hade kunnat göra annorlunda, men ser och är tacksam över det man fått. Det man definitivt försöker är att leva här och nu. Påminna sig över hur lyckligt lottad man ändå är, det är bara att blicka ut i världen och man inser. Vi är som vi är och så länge jag lever och gör som jag tror är rätt så mår jag bra i själen. Jag lämnar inga drömmar oprövade. Har jag en inre önskan så vore jag en besvikelse för mej själv, för Gud, för det liv jag givits om jag inte provade mina vingar. Det finns en inre röst som bör tas på allvar, glöm de yttre tingen. Det är nu. Det är här.
Adios! Hoppas uppdatera lite oftare….en dålig klyscha, jag vet.