Category: Uncategorized

“Betyg på skolan, tack” hör jag den äldsta sonen fråga sexåringen. Efter kort förklarande om vad det innebär och om vad en skala är svarar den lille, “noll!” Ojdå. Nu måste mamman blanda sig. “Hur så?” frågar jag. “De skriker mamma och slår i bordet.” Efter en kort stunds funderande inflikar han “en lärare vissla fullt i en visselpipa.” Den äldre fyller i. “Man måste stå upp när rektorn kommer in i klassen” (nu får jag flashbacks till mitt eget lågstadie). Den korta summeringen blir då, det kan bara bli bättre?

Alla lärare frågar Rufus eller mej och undrar över varför vi kom till Italien, och de två jag pratat med som kan lite engelska säger själva att det är fruktansvärt underutvecklat, skolsystemet i Italien, och att de hört om det suveräna finska skolsystemet. Så det är klart att de undrar varför man väljer att komma hit. Jag förklarar att det är främst för klimatet, kulturen och språket.

Idag var då tredje dagen i skolan och 6 åringen sken som en sol när jag hämtade honom. Han hade tecknat precis rätt och läraren hade skrivit “good” i kanten på pappret! Så idag var det absolut inte en nolla i skolbetyg. Det blir alltså bara bättre.

Dagis. Den lilla, blonda väcker mycket uppmärksamhet. Hon får många kommentarer och blickar på gatan, både av unga och gamla. Belle har börjat dagis (200m från skolan) och det är också lite annorlunda. Man lämnar till dagis vatten, våtservetter, eget “snack”, handtvål, toapapper och hushållspapper sen vet jag inte precis allt vad de gör, men idag när jag hämtade (ännu rätt tidigt kl.11:40) så var hon vid gott mod och satte och pyssla med några klossar på en stol kring ett bord med de andra barnen runt samma bord. Dagverksamheten bygger nog inte på fri lek här i Italien, men så länge hon är nöjd och får utlopp för iaf tankeverksamhet så är vi nöjda. Sedan på hemvägen går vi förbi stora lekparker där vi stannar och leker. När man flyttar från ett land där skolsystemet är världens bästa och när man väljer att bo i andra länder som södra Italien så får man vara beredd på att sänka ribban rejält. Då får man tänka hur kan man göra det bästa av situationen i det här landet. Det som känns viktigt för oss är att barnen får utbyte av vad de utsätts för och att de får kompisar. De får lära sig att inte vara blyga och lära sig att andra samhälle, kulturer och seder också är okej. Kanske lär de sig tolerans och kanske får de till och med sig lite av ett nytt språk?

Om det skulle skrikas och gråtas och någon absolut inte skulle vilja gå dit så skulle vi få tänka om. Kanske var det så här i dagvården när min egen mamma var liten? En generation bakåt? Vi har gjort ett rejält hopp bakåt i tiden, de försöker ha någonslags disciplin på barnen som uppenbarligen inte lyckas så bra (med tanke på den höga ljudnivån i klassen). Tänk om vi hemma i Finland skulle kunna göra mer filmer från daghemmen, pedagogiken och från skolklasser där man får ta del av hur ett bra skolsystem fungerar? Detta kunde sändas i alla dessa länder där skolreformen ligger långt bak i tiden, i nationell tv? Iof tror jag att något sådant har visats, eftersom de är välmedvetna om att det är så bra i Finland och hur underutvecklat de är här. Tre stycken lärare beklagade sig för mej faktiskt, glömde gympa läraren. Han undrade också förvånat hur vi valt att komma just hit och till den här skolan.

Ja-a haha, det är tur att vi inte förväntar oss några fina betyg och fina prestationer utan tar detta år med ro för att få vistas här i värmen och solen.

På söndagen gjorde vi en utflykt upp till en härligt marinblå oas bland grottor och stup. Där simmades det endel (i rätt svalt vatten, fors i berg) och en stor baddare till krabba höll barnen upptagna en bra stund. En magisk plats. Varje ledig stund och helg så åker vi iväg och ser oss omkring, tacka får vi vår bil som tar oss överallt. Stora killarna har också börjat fotboll (tre ggr/vecka) för att den äldsta också ska komma ut och träffa italienska ungdomar, så det håller dom upptagna tre kvällar. Priserna är också trevliga, satte en hel förmiddag idag på café (och jobbade, säger inte mer innan det är klart) och betalade 8 e när jag skulle gå, för två kaffe latte, en croissant och iste. Fina priser. Härligt att sitta ute bland folk och iaktta personalen och lära sig hur och vad man ska säga. 😉

Så vi acklimatiserar oss för fullt. Vi har lite svårt att få det och fungera med mattiderna bara…men det tar jag i nästa inlägg! CIAO!

Dagarna går och går känns det som…och vi får inte vardagen att snurra.. men nu, NU ser jag ljuset i tunneln. Idag besökte vi igen skolan, väldigt osäkra på var de ska få plats (hade varit i skolan på måndagen och det såg inte hoppfullt ut med plats) så därför var jag lite inställd på att ha barnen i olika skolor. Men icke! Allihop blir satta i samma skola (de är alltså comprehensive school, så allihop treåringen, sexåringen och fjortonåringen går i samma byggnad JIPPIE!).

Till en början var det meningen att fjortonåringen skulle gå i internationella skolan i Palermo men eftersom vi inte stannade där blev det ändrade planer så nu får han gå sista klass helt på italienska istället…. Ingen av barnen kan italienska bör sägas. Så nu blir det spännande att se vem som lär sig först. =) I värsta fall får fjortonåringen se det som ett mellanår där han i alla fall lärt sig italienska (tänker om han inte lyckas på den nivån klara prover och annat, vet inte hur skolan kommer emot här…). Fjortonåringen har iof bott och haft spanska som första språk engång i tiden så kanske lyckas han rätt fort snappa upp italienskan i bästa fall? Vem vet? Det vi vet är att skolan heter Paolo Orsi scuola ad idrizzo musicale och anses vara en bra skola. Att de har dagis i samma byggnad är ju toppen! Då går man tio minuters promenad genom stan till skolan som börjar kl.08:05 sen slutar samtliga kl.14 OM man inte vill ha kvar treåringen till kl.16 (alltså möjlighet till eftis).

JIPPIE, mitt inre jublar! Treåringen är väldigt taggad och pratar bara om att börja dagis medan sexåringen är mer fundersam (dock är han för övrigt den mest sociala) och fjortisen pratade med gympaläraren idag om deras gemensamma ämne, diabetes, så han ser nu optimistiskt på framtiden. Sen får vi se det facto hur skolan tar sig…men får vi inte vardagen att fungera och jag får börja med mitt, så resulterar det i en frustrerad och irriterad mamma. Så nu blir det väckning innan 07, mannen går med barnen, tar sin springtur och jag hämtar dem på em har vi tänkt.

Även fotboll hoppas vi drar igång för fjortonåringen (som spelat sedan han var fyra), imorgon ska han till ett lag och provspela. Sen återstår för 15 åringen (som studerar hemifrån mot finska systemet) att hitta en hobby…dykning har han pratat om, få se. Sen hoppas jag att vi också hittar ett gym i närheten som alla kan gå på. Jag ska behöva asap träna upp min rygg för att den ska hålla… Så endel bitar har fallit på plats, andra tar ännu lite tid. Vi brukar räkna med att det tar ca. tre månader innan alla installerat sig och “livet drar igång”.

Sicilienarna är väldigt trevliga och hjälpsamma människor. Vi bor väldigt nära gamla stan, som är en halv ö med havet runt, här tar de stora färjorna iland (lyxkryssarna) över dagen. Så fort en lämnar kommer en ny, så kan tänka sig att de är rätt vana med turister just på det här stället. Träffade också en gammal sicilianare igår. En härlig gammal man. Hittade en gammal grind på en köp och sälj sajt som jag förstås inte kunde hålla mej ifrån att ge ett bud på. Härliga gamla åttiosexåring som tog emot oss. Vi lyckades förstå varandra på något vis och efter att vi lämnat honom så kom det meddelande att det saknades en grej till grinden och då passade han på att överräcka en ljusstake som han själv smitt. Konstnärer är väldigt trevliga, varma människor, har jag väl alltid sagt.. 😉

Lägenheten har vi flyttat in i och mycket möbler fanns redan som helt nya sängar i vissa rum. Vi hittade via fb en svensk tjej som bor här nere och via henne har vi hittat denna lägenhet! Helt otroligt när allt bara faller på plats. Vi är supernöjda med platsen. Somsagt nära havet, kan gå till simplats (från klippor) och hamnen och livet precis intill. Vi kan lägga småttorna på kvällen, lämna ungdomarna framför sina datorer och gå ner och sätta oss på restaurangen. Vilken frihet! Nu ser vi fram emot att lära känna stan, vilka dagar det är torghandel osv osv För om det är något man ska njuta av så är det att lyckas handla ekologiska vindruvor direkt av bonden och all annan frukt och grönsaker! Sicken lyx. Sen tycker jag inte det är jätte billigt i butikerna beror nog mycket på vad man köper och var man rör sig, endel kläder är helt sjukt dyra och vissa andra produkter. Så man får helt enkelt lite se vad man handlar och försöka anamma de lokalas levnadsvanor (som maten). Rödvinet är ju helt sjukt billigt iaf. För övrigt är Siracusa mycket mer städat än Palermo (visst ligger här också skräp på sina ställen men inte som i Palermo). Det tutas inte lika mycket i trafiken och kanske inte riktigt samma galna körstil som där….fast det nog här med körs utan hjälmar och parkeras hur som helst. En kort tut betyder “hallå, vakna” en lång tut då är det redan irriterad stämnig….Sen tutar man också sådär kort bara för att berätta “här kommer jag”. Trevliga sicilianare, det kan jag inte klaga på.

Ciao! Så länge! Ska skriva lite oftare nu när internet fungerar bra.

Finns det nåt trevligt ord för ett omkringflyttande folk? Nomader? Digitala nomader? Vet inte om vi kan höra till den kategorin när man drar omkring hela familjen? När man inte sålt sitt hem? Vi är måna om att ha en “rot” en “bas” så barnen ändå känner att de hör hemma någonstans, så de inte får en känsla av rotlöshet. Därför har vi också valt att ha barnen med jämna mellanrum i finska skolsystemet (vi vill såklart att de läser och får lära sig lite om sin egen historia, samhälle och det väldigt trevliga ämnen hemkunskap, som saknas i andra länder.)

Vet inte heller om det står någonstans att man måste vara ensam eller bara två för att tillhöra gruppen “digital nomad”, spelar egentligen heller ingen roll. Ligger det någon trygghet i att få tillhöra någonslags “grupp” när man reser omkring såhär som vi gör och är rätt ensamma i vår situation. Knappast. Vi är rätt trygga i oss själva men om jag ändå skulle vilja komma på ett gruppnamn för oss jämlikar (finns antagligen andra likasinnade?) Hm…kanske “våghalsar” eller “globalister” men det senare handlar ju om politik…

Vem är vi?

Jag som skriver heter Elin (nyss fyllda 40år får man säga så när man nyss fyllt 42…?) min man Benny född -76. Min man jobbar inom IT (för tillfället för ett engelskt bolag som är helt på distans) och jag är konstnär. Nu har vi ju fyra barn. I åldrarna 15 (going on 16) 14år och nästa gäng på 6 år och 3 år (alla min och min mans barn, jo). Dessutom råkar 14 åringen ha drabbats av diabetes typ1. Vårt hemland är Finland. Vi är skrivna i Finland. Vi har vår “bas” läs; vårt hus/lantgård i Finland, Åland. Där bedriver vi stuguthyrning sommartid och har en smådjursgård. Vi har alltså (enligt många) gjort det omöjliga. Lämnat en gård full med djur (läs;haft den stora turen att vi fått en djurskötare som bor på gården). Vi har valt att stiga ur ekorrhjulet och investera i upplevelser genom att se och uppleva världen, olika kulturer och lära oss nya språk. Jo, vi är medvetna om att genom att introducera barnen till detta så kanske det resulterar i att vi en dag har våra barn utflugna i olika länder, eventuellt olika världsdelar. Nu har vi ju ändå valt Europa som vår platta. Länder vi bott i är Tjeckien (Prag),England (London), Spanien (Madrid och Malaga området) och nu i Italien (Sicilien).

Varför?

Egentligen kanske det bottnar i över e liten flykt från vårt nordiska mörker (dock tål jag det rätt bra, finns även många fördelar där enligt mej) men min andra hälft ser inte samma förtjusning i vårt mörker. Sen ÄR vi äventyrare till den grad att vi älskar att uppleva nya saker, platser, träffa nya människor. Har själv en inre övertygelse om att vår väg är färdigt utmejslad och att vi alla har någonslags uppgift här på vår jord som man bör bejaka. Alltså bör man kunna ha en förmåga att lyssna inåt och inse att man bara lever engång. Jag ska inte ligga på min dödsbädd och ångra mej för att jag jobbade för mycket eller reste för lite. Vi gör det som känns rätt helt enkelt. När man engång hittat den nyckeln och låst upp, då ör möjligheterna oändliga. Så VÅGA, vill jag ropa ut till alla som tvekar men vill.

Hur gör man? Rent praktiskt?

Alltså att hyra ett hus eller lägenhet är ju inte särskilt svårt någonstans. I olika länder ligger hyrorna på olika nivåer förstås. Nu i Sicilien kommer vi att hyra en stor, rätt omodern lägenhet (det betyder inte renoverad på länge) men härlig lägenhet med stora rum och många rum (ska vara bed and breakfast sommartid). Vi hade turen att genom sociala medier hitta en svensk tjej som redan bodde i Sicilien och genom henne fick vi tillgång till denna lägenhet. Detta denna gång. Andra gånger har vi sökt, liksom alla andra, via olika mäklare, fastighetssidor etc i resp. land. Det man kan lära sig är att det är bra om man besöker platsen dit man tänker flytta innan (kanske utan barn, om man har). Ser sig omkring, kollar upp var lägenhetspriserna ligger på osv. Så hade vi inte gjort denna gång med Sicilien och detta ledde då till att det har tagit onödigt länge att hitta det vi verkligen vill hyra. Däremot har det också sina fördelar, vi och barnen har fått uppleva olika ställen på vår resa ner till Italien (Innsbruck, Florens, Palermo, ett ställe utanför Siracusa).

Vi tar alltid bilen med oss. Denna gång gjorde vi så att vi åkte med takbox men vi prioriterade endast kläder, böcker och lite leksaker (ungdomarnas datorskärmar, som är så viktiga för dem). Annars har vi insett att det mesta finns att köpa! Dessutom behöver man verkligen inte en massa prylar. Alla hus vi har hyrt på Airbnb på vår väg har alltid varit möblerade förstås. Så kan man bara använda nätet (internet) så kan man flytta hur man vill och vart man vill. Hunden släpar vi också med oss, förresten. Det är en braco och hon heter Lucy. Hon köptes i Spanien som valp och har avmaskats efter konstens alla regler alltid när vi kört norrut (flyttat till Finland) men åt andra hållet krävs bara rabiesvaccination. Det har inte varit några problem nånstans att ha hunden med sig. Inga gränskontroller i hela EU.

Skola, utbildning-Barnen???

Vi har aldrig varit rädda för de lokala skolorna i diverse länder. Alla ha de sina system och höjda ögonbryn har det blivit många gånger för vår del men inget som varit till någon nackdel, bara kanske annorlunda. Barnen har oftast varit i rätt låg ålder när de börjat olika skolor och den gemensamma nämnaren har varit att alla har de snabbt fått vänner (väldigt vänliga och omhändertagande små vänner) snabbt har de lärt sig det nya språket, lite olika beroende på hurdan man är till sinnet. En genom att vara tyst i fyra månader och sedan när han började prata så rabblade han spanska på löpande band. Han sätt var att “ta in” först innan han började säga något på det nya språket. Sen har vi mellan versen varit hemma på Åland och då fortsatt i det finska skolsystemet, ingenstans har något varit något problem. Ena pojken fick lov att börja ett år tidigare på ettans klass då han redan hade gått i skola i Spanien och inte var sugen på att gå tillbaka till dagis då vi flyttade hem (då gjordes ett skolmognadstest).

Folks reaktioner

Det är trevligt att höra och ta del av folks kommentarer (vi hör ju inte de elaka, så det bekommer oss inte). Många människor reagerar med en grym förvåning över att vi vågar. Endel säger att vilka förebilder! Jag mest rycker på axlarna, för jag tycker inte vi är så häftiga. Kanske har det blivit det normala för oss och därför ser jag inte vad andra ser längre? Det stora (farliga?) verkar för många vara “att våga”? Ofta får vi också höra om hur de nog tänkt att flytta efter pensionen till soligare trakter. Det vi också lärt oss där är att inte vänta (vi har varit med om unga dödsfall inom familjen och vet att alltid “bli gammal” är inte alla förunnat). =(

Vanliga missar/missuppfattningar

Det man bör ha bakom örat är att när man ställer frågor i olika sociala grupper så sku det vara trevligt om folk ska hålla sig till sakfrågan och svara på endast det för svävande kommentarer som grundar sig i sina egna upplevelser är egentligen helt oväsentliga, har vi insett. För vi människor är så olika! Endel tycker att småsaker är väldigt läskiga så allt är så relativt så man inte alls kan jämföra. Speciellt människor från olika länder har helt olika uppfattning om utbildning, skolor etc.

Tillslut men inte minst…

….är vi inte super sociala. Jag trivs för min del i min ensamhet (vilket man inte kan kalla det i en sex personers familj) men jag har alltid mitt eget arbetsrum/lokal där jag kan hålla på med min konst, älskar också att skriva och sjunga. Tyvärr har jag inte haft stor möjlighet till något av detta de senaste åren då jag varit mammaledig med min treåriga dotter men nu ska hon till dagis här på Sicilien och kanske måste vi anlita en barnvakt efter det på dagarna så jag kan få fulla arbetsdagar. Men i Spanien hade jag ett band, vi träffades flera ggr i veckan. Har mycket planer med min konst nu och kommer att prioritera den nu. Min man jobbar ca kl.9-17 dagligen så vi ska nog få vardagen att gå ihop. Vi får precis tillgång till vår nya lägenhet i Siracusa nu på helgen, spännande! Så står nu inför att se vad det finns för möbler (sängar finns) och vad behöver införskaffas. Blir endel ikea grejer som de sen kan köpa loss av oss inför nästa sommar då lägenheten ska hyras ut som bed and breakfast och vi åker hem till Åland och bedriver vår verksamhet där.

Drömmar…är till för att förverkligas!

Vi drömmer också om att kunna köpa en paketbil (skåpbil you name it) och kunna bygga om den till en sådan man kan sova i med kök oss (så pop nu på alla instagram flöden) men också för att hitta och föra hem “skatter” till vår gård på Åland. Såsom gamla grindar…skulpturer, etc etc. för där bygger vi också vidare på vår uthyrning och många, många planer finns. Sen har ju ungdomarna sina önskemål (två tonårs pojkar) om mopeder etc som ska forslas hem till sommaren, vi får se om de får plats. 😉 Sen….är inte våra drömmar slut där. Vi drömmer om att bo i många länder innan vi blir gamla…till “mina” platser (mannen kanske inte precis samtycker…det vet jag inte) som står på min “spännande lista” är ännu…. Alperna (inget land men iaf) Norge, Skottland…. Så. Drömmar finns. Men nu är vi på “skattjakt” för att pynta på vår “bas”, vår gård där hemma. Så. För denna gång. Lev så länge du lever. Gör det du älskar och vill. Ta steget ur ekorrhjulet om vardagen inte är rolig. Du lever bara engång och då ska du ha kul! Tycker vi. KRAM Elin & Benny (framåt mer personliga inlägg)

Man kan ha mycket planer men man måste vara beredd på att de kan ändras helt. I vårt fall har det gjort just så. Den där stora lägenheten jag såg framför mej med de där härliga fönsterluckorna och franska balkongerna (ni vet som rosa huset i dokumentären ”drömmen om Sicilen”) den illusionen sprack. Såna hus finns bara till försäljning, inte uthyrning. Men min studio dröm (målarateljé) illusion sprack inte! (Alltid nåt!) Allt går inte som planerat och är man öppen och inser att så kan det gå (läs;flexibel?) så tänker man om. Palermo levererar guld i alla hörn (som i form av kultur) men bakom hörnen döljer sig den bittra verkligheten endel gator ser ut som soptippar. Varför? Ingen aning. Men helt klart ett icke fungerande system som kastar svarta skuggor över stan även det faktum att polisen helt verkar sakna fotfäste (trafiken ett skämt, dessutom farlig för våra kommande mopedister!) här gör oss lite skeptiska över att faktiskt slå ner fotpelarna just här. Men ingen större fara det heller, vår vecka här har lärt oss hitta runt i staden och jag har hittat de där undangömda gatorna där de gamla gubbarna sitter med de där härliga speglarna, järnstolarna…ja, ni vet allt det där härligt italienska! Så ni vet vem som ska dit och handla då vi installerat oss (för vidareforsling till Westergårds).

Vi drar oss utåt från stan och det lutar mot att det blir Cefalú denna första vinter. Vilken härlig pittoresk stad. Där finns allt. Vi har kört dit nu ett par dagar för att se oss omkring (innan det var vi och kollade andra ställen här på norra sidan av Sicilen). Sen får man förstås se hur det verkligen är på vintern här men först ska vi hitta lägenheter. För det är det enda vettiga… att istället för att hyra ett hus utanför (ofta några km ifrån centrum) för hela familjen så delar vi på oss i två nära intill liggande lägenheter. Vi ser bara positivt på det, för då kan de stora killarna börja lära sig lite mer självständighet men ändå med mamma nära 😉

Så nu håller vi frenetiskt på att kolla lägenheter.. ett litet problem är att de flesta blir lediga from 1 oktober och vi är i behov av lägenhet nu from söndag. Men en ser det ut som om vi lyckats ordna. Så kvällarna går mestadels ut på att hänga på nätet och kolla internetsidor, messa och ringa. Idag var vi och tittade på två stycken och kunde göra oss förstådda med den spanska vi behärskar. Ja,a det låter nog för roligt vår kommunikation men varje dag fastnar nåt ord italienska.

Direkt när vi fått en adress så kan vi gå till ”kommunhuset” anmäla oss och barnen får börja skolan. Ännu oklart vad de erbjuder (oklar med minstingen ålder-skola-dagis). Klart iaf är att de som går i italienska skolsystemet slutar sin skola den 10.6. Så lutar mot att det blir igen halva familjen (de som har obligatorisk italiensk skola dvs 6åringen och 14 åringen) blir kvar här så länge och sedan antagligen tar tåget hem! Provade på att åka tåg här om dagen från Palermo-Cefalù och då åkte vi tillsammans med en massa Rom resenärer! Alltså finns det tåg-färja (never heard). Sen kan man lätt åka från Rom till Sthlm rätt enkelt med natttåg!! Härligt, härligt (ÄLSKAR att åka tåg). Så fast vi inte är mycket till ”planerande folk” så har jag nog ändå en idé om hur saker ska gå till. Sen får vi se!

Barnen då? Enligt de stora är ALLT bättre här (maten, trafiken etc etc) medan den minsta ibland funderar på ”blåa huset” (vårt hus på Åland) och ”glannbaanen” (grannbarnen). Då river det lite till där i mamma-hjärtat men övertygad om att hon snabbt kommer att finna sig i att leka med nya barn. Hon är duktig på att ta kontakt och hittade en lekkompis i vattnet här om dagen men damen uppskattade inte sanden hon fick placerad i håret av den lilla italienaren.

Den andra spilivinkeln (6åringen) han roar sig med cyklop och försöker hänga storebrorsorna i hälarna när de snorklar (icke till deras förtjusning). Annars är han den som höttar lika som italienarna åt varandra i trafiken och är snabbast på att upprepa vad folk säger. Helt orädd tar den tandlöse sig fram här och pratar sönder oss alla, den lilla pratmakaren. ♥️

Så en liten update, som ska bli oftare, men haft bråda dagar hör so far. På stranden (som nån kanske sku kunna tro att kunde vara avslappnande kan jag säga :ICKE!) man ska ha koll på en treåring (med simväst men ändå) en 6 åring som har lite svårt att veta hur långt ut man kan hänga efter tonåringarna. Helst inte lämna allt på stranden och själv gå och simma eftersom hunden då sku stå och hoppa på alla fyra skälllande (van att få simma med oss). Lucy får simma i koppel till människornas förtjusning (för nej, vi är inte ensamma på stranden än). Men tur e det att det inte finns några restriktioner alls på var man får och inte får ha hunden (de har alltså hundar i matbutiker, på Ikea, caféer, stranden ja, överallt!). Eftersom vår gamla Lucy blivit en sådan liten dam som inte kan lämnas ensam i en lägenhet mer… sen kompisen dog lägger hon till att yla såfort man vänt runt hörnet. Suck. Kanske ett citron-spray halsband igen vore att prova. Å vilken teater för de flesta som inte har så mkt att se på på stranden. Teater-aporna, familjen Mattsson! Tada!

Alltså. Tänk att ett element alltid kan ta luften ur en. Jag pratar om bergen, om alperna. Som jag nämnt förut bodde jag ju där ett halv år som sjuttonåring. I Tirolen. Klockorna i de små kyrktornen som slår och gjort så i alla tider. Ljudet i dessa pittoreska byar ingjutna bland de höga bergen är magiska. Igår kväll var en sådan kväll. Folket var ute på byn. Till och med att vi såg de fantastiska berömda lederhausen utstyrseln med den berömda tirolen hatten. Hann inte hejda farbrorn för foto. Ändå hemskt roligt att berätta och återberätta vad jag var med om då jag bodde där. Dessa gasthausen där man får de där äkta wienerschnitzslarna på kalv. Att försvinner jag en dag, ja då hittar han mej där nånstans, i bergen. ❤️ Det är som att det suger in hela mitt inte när jag kommer till dessa trakter. Härliga, härliga alper.

• 

• 

Nu har resan fortsatt och vi har kommit in på Italienska sidan, precis åkt förbi avtagen till Gardasjön, eftersom vår skara inte är så väldigt positiva till omvägar så låter vi Garda vara denna gång. Lite lättare beslut också eftersom vi engång redan varit där med mannen. De vet inte vad de missa helt enkelt! Sånt är livet. Om man inte vet vad man går miste om så gör det liksom inget. Men har man engång sett, engång fått nys om vad som finns där på andra sidan så är det kört. Då vill man bara ha mer och mer.

Vi har kommit lite längre än ovan på kartan och närmar oss nu Florens. Har SÅ stora förhoppningar på Florens. Så mycket jag vill se där (ut konstnärsperspektiv). Så vill jag tvätta håret och sätta på mej nya kläder! Som tur hade jag slängt lite extra (även åt mej och 6åringen) i skötväskan när min andra hälft insåg att våra väskor inte ryms där jag hade tänkt så de blev bortstuvade, läs;inte lätt att ta bort. Så NU när vi äntligen mellanlandar i Florens hela veckan så får jag äntligen min väska. 30grader nu ute, lider med alla vägarbetare iklädda full mundering! Och i ett skede strulade AC:n i bilen så vi fick sitta med fönstren öppna. Herregud ni kan tänka er hurdan bastu det direkt blir speciellt längst bak (där småttorna sitter). Mängder med vatten bara…

Första besöket på den italienska sidan blev lite si så där. Jag började lite fel. Van att vara lite ”sorry, sorry” när vi behövde ha hunden med (uteslutet förstås att lämna i het bil) så slank in via gräsmattan till uteserveringen…skulle jag inte ha gjort, kyparen berättade genast att man kommer andra vägen. Och det e ju så att hundar i Italien e helt okej! De har med hunden på Ikea, i mataffären och på restaurangen (du stiffa nordbo 😂). Efteråt insåg jag att tanken var att man sku invänta kypare för att de sku ta en till bordet. Nåja. Summasumarum insåg jag bara att vi valt lite för fint ställe för en nerskiten mamma (en fågel hade lyckats pricka in mej utan att jag märkt). Jo, och sen min man på det ”men älskling! Var lite positiv…” jag säger bara….en man, endast en man kläcker ur sig det, just då, under omständigheterna. Voj, voj. Men bra gick det ändå, de förstod till och med vad vi ville beställa! Nu somsagt gasar vi vidare, har lämnat alperna efter oss och bilen har ännu inte rasat…🙌🏽

Kaos. Som det så lätt blir sådär när man ska flytta söderut och låsa en gård. Brunnar som bråkar, vatten som krånglar. Precis just nu. När det ska ses till så djurskötaren på gården har vatten i sin kran DÅ ska grundvattennivån vara så låg att brunnarna hostar torrt. Sen igen. I proportion till vad som händer i världen, läs;klimatpåverkan är detta väl väntat och absolut inget att bråka om. Det är som det är. Vattnet fylls tids nog.

Idag, bilen full av kattmat. Handlat för hela hösten. Hästmusly till kaniner på 25kgs säck, lär inte ska ta slut i första taget.
”Pojkar!! Har ni kryssat i listorna?” Frågorna haglar. ”Är kaninhagar städade?- Studsmatta nedtagen?-Pool vinterstängd?” Har stolpar i bilen. De sista rymningsvägarna för getter ska täppas till. Hö finns. Havre finns. Checklistorna är lååånga och har kryssats i an efter. Ändå vet vi att saker kommer att bli ogjorda. Mannens listor vill man inte ens snegla åt… där är stora, hemska saker. Såsom ”bil-meck”!!! Det betyder…bilen vi ska färdas i!! Hjälp! Herregud. Jag slutar läsa där. Han fixar det bäst helt utan min inblandning. Har den stackaren försökt blanda in mej (de senaste månaderna) har han inte fått några upplyftande, hjälpande försök till lösningar alls… Detta (har jag kommit fram genom liten dos av självreflekterande) att nog beror på att jag haft måttet rågat med min egen stress.

Känslan när bildörren stängs. Det som är gjort är gjort. Det som blev ogjort blev ogjort. Jag tror och hoppas frihetskänslan infinner sig senast när vi ska köra ombord på båten som tar oss till Polen. Trots att vi ännu saknar tak över huvudet efter två veckor. Det ordnar sig. Stay tuned.

Sniff tittade efter i saftflaskan. Här har det också sjunkit! skrek han. Äsch, sa mumintrollet. Det är du som har druckit ur den. Var inte en åsna. Ur Kometen kommer s.74

Och veden var ute. Och höet stod kvar på åkern. Och stolparna till gethagen var inte nerslagna. Och bryggan var inte klart oljad. Och, och, och……Vem har roat sig på ön? Bara släppt allt och stuckit? Äsch, var inte en åsna, säger jag med. Dagarna går, så närmar sig också vår avfärd mot Sicilien. Och jo, mycket är åtgärdat av det ovanstående och mycket kvarstår och klockan går och nej, än är inte säsongen över här på gården. Så det ska städas, småpratas och les tills smilbanden säger upp kontraktet allt medan stolparna bankas tätare, bryggan oljas klart och veden slängs in.

Än har vi inte hyrt något, varken för kort tid eller längre. Endera dagen. Endera dagen då händer det. Då slår vi oss ner i soffan och letar i alla fall fram det där korttidsboendet. Det där boendet där vi kan landa och andas efter resan ner. Men först ska coronan rinna av oss, energin återvända och några arbetspass inom vården klaras av till. Sen. Sen händer det.

Det är värdsliga ting. Vi har en lista som påminner oss vad som ligger kvar ogjort och som effektivt ser till att inga rumpor når soffan innan något bockats av. Listor är bra. Listor får saker gjorda. Kanske lite stressande men det beror på hurdan typ du är. Organisation. Kan vara bra när det kommer till deadlines. Däremellan är det inte mödan värt. Det tar för mycket tid, alltså själva organiserandet. Man missar allt det roliga man kunde ha upplevt under den tiden man satt hårt koncentrerad och det är ju verkligen bortkastad tid. Såna små spontaniteter som endast kan ses och upplevas vid o-organisation. Ja. Jag tror man behöver båda. Vi säger så då. Både minus och plus så vi uppnår någonslags neutralitet. Gäller nog allt. Passa er, eller se till så vågen har på båda sidor, annars blir det lätt en väldig ojämnhet…men å andra sidan kan det säkert också ha sina fördelar men kanske inte i det långa loppet?

• 

Och dom fortsatte springa på som yra höns på gården… Vet ni, någongång går säkert personalen här med fina tryck på ryggen och ler bejakande lugnt mot alla gäster. Nu är vi i uppbyggnadsfasen så därför springer gårdsfolket (läs:ägarna) hysteriskt omkring eftersom dom ännu vill så mycket. Sen när allt är gjort som dom vill, då kommer lugnet och dom kan bara lugnt luta sig tillbaka i den svagt gungande gungstolen, se ut över ägorna och långsamt sluta ögonen medan de nynnar “pengar rullar in som det ska, det går bra nu”. Det är då han reser sig, tar av sig hatten medan han borrar in sin blick i henne och erbjuder sin arm, till orden: “kom nu, kom nu älskling, nu har vi gjort vårt.”

Nåja. Men först ska de resas och plockas hem pärlor att pynta gården med. Kanske ska vi döpa om den till “pärlgården”, när det till gästernas häpnad kommer att hittas pärlor här och där, på de minst anade platserna. Hm.

Allt gott! Bis später. ( kanske lyckas jag en dag skriva det på italienska…)

En stund för längesen, väldigt längesen hade ideérna börjat komma, om än långsamt. De tornade upp inför mitt inre om kvällarna. De där ideérna över vad som skulle komma till nästa. Ibland låg man där och drog på mungipan och hummade för sig själv, till och med så att man kunde stänga ögonen utan att riskera somna i kapp med barnet. De blev tydligare och tydligare så pass att man nästan kunde börja sätta ner endel till pappers. Plopp. Någon stack hål på bubblan, jag drogs in i hjulet, och med ens förvandlades alla de klarsynta ideérna, de grumlades och plötsligt fann jag mej med fingret i munnen gapande. Var var jag? Hur hade jag tänkt? Allt bara suddigt.

Stress. En väldigt hemsk tillvaro. En tillvaro som drar ur en den lilla gnutta energi man så gärna hade haft. En tillvaro som tillslut slår över i en sorts överlevnadsmekanism. En mekanism där man inte längre hör vad som sägs runt en. Man frågar samma fråga tusen gånger, för att man aldrig registrerar svaret. Man rusar runt i olika spiraler. Försöker rädda det som räddas kan. Man ger och ger och ger. Tillslut önskar man inget annat än att få vara ensam. Ensam med sig själv igen. För den där stunden du låg där brevid och nattade och allt det där målades för ditt inre, den stunden är borta. Du är så trött, så du somnar. Utan en endaste tanke.

Det finns introverta och extroverta… utan att behöva kategorisera så vågar jag ändå påstå att mannen sköter detta med turisterna på gården bättre än mej. Jag upplevs väldigt social och utåt och visst är jag det då det krävs, men vågar påstå att jag ger så mycket när jag är social så jag kräver lång återhämtning efteråt. Medan mannen ger så där lagom och orkar hela tiden… Jag har dagar då jag inget annat önskar än att åka till ön. Sitta där alldeles själv. Vänta på att universum igen ska söka upp mej, ge mej kraft att utföra det jag ska. Tänk att få vara en kanal. En kanal för någonting fint. Något som andra människor kan ta del av och njuta av, bli påverkade av till och med. Det allra finaste är att jag vet att det finns där under ytan. Det är bara att vänta. Vänta tills sommaren är över. Springet är slut. Tills vi är installerade i allt det nya. Då. Då kommer det att komma, allt som ska komma.

Jag som alltid älskat att skriva….bör också skriva. För att må bra. From nu ska jag tvinga fram den tiden, för varenda ord som skrivs gör mina pulsslag en aning lugnare……och det kommer att finnas mycket att skriva om, Im sure.

“I dörren vände sig My om och sa: Jag tänker sova utomhus. Utan säng alltså. Sängar är fåniga.” Ur Pappan och havet s.51

Klockan alldeles för sent fick jag upp ögonen, hon var redan över sju. Innan jag insåg att jag strax står med hela lasset själv, så väckte jag de äldsta och skyfflade över lite ansvar. Så där i som att, ta upp sig själv och förse sig själv med morgonmål. Ja, det slutade i en unge som inte hann upp i tid, utan fick springa till skolbilen utan frukost och oborstade tänder. Men. Alla djuren fick mat. Pojkarna kan lite lära sig av sina misstag men djuren är helt beroende av mej. De blev i alla fall utsläppta och försedda med regntäcken (de ömtåligaste). Sen väl inkommen väntade kaoset. En enda röra. Som en mycket nyfunnen bekantskap sa till mej här om dagen på sitt positiva sätt, “du lever nu den mest hektiska perioden i ditt liv!” Bingo. Å tillika har jag lust att slänga ut med armarna och vara så där som Lilla My. Bara skita i allt. Det knakar duktigt i fogarna nu. Men det måste hålla. Å jag är så oerhört tacksam för all hjälp vi ändå får. För det får vi. Jag har folk som rider och motionerar mina hästar. Guld värt!

Men vi får också ta oss fram i motvind en hel del. Maskiner som inte håller. Går sönder under de absolut sämsta tiderna. När man har pressat schema så till den grad som vi har (som mannen sa nu i morse att han nu har tre jobb) så finns det inte en endaste gnutta utrymme till oflyt. Då är det något som skiter sig totalt. I år kanske det blir årets sådd. När man bara är “låtsas-bonde” och lite leker med jordbruket helt på sidan om liksom, så har man ingen ekonomi i det, och inga fina maskiner. Utan vi knagglar oss fram med gammalt, gammalt så länge det håller ihop. Ibland brakar det. Då skruvas det. Men i år den lilla bagatellen, tiden. Finns inte tid till att skruva. I år måste allt flyta. Så håll alla tummar och tår för att vi får till solrosorna även denna sommar…

Är ju så att vi egentligen kunde arrendera ut all åkermark. Så sku man slippa allt huvudbry. Bara köpa in hö och havre. Men sen har man den där heta, torra sommaren (2019 eller var det 18?) i bakhuvudet. Tänk om torkan slår till igen? DÅ står man ju verkligen i klistret med egna djur och ingen mat. Så vågar liksom inte chansa. Det andra går ju helt på nöjeskontot. Solrosor och ärter. Det är ju bara det där “lilla extra” som pojkarna gillar att sälja i äggvagnen. Det är i alla fall inget gården satsar på i nuläget. Odlingen. I nuläget står stuguthyrningen som nummer ett. Det är ett säkert kort. Alla vill till åländska skärgården. Helt fantastiskt! Jag förstår dem! Å DÅ gäller för oss som lever på turismen, att försöka få till utbudet så gott det går. Olika sätt. Där tycker jag vi lyckats ganska bra. Eller menar att det finns gott om idéer. Stuguthyrning, gårdsbod, ev. café (för cyklister och gårdgästerna), ridning och lägerverksamhet.

Det som är det mest roliga av alltihop är att allt som vi hittar på gäller endast maj- augusti! Höst och vinter får jag den där efterlängtade tiden till att andas. Alla kreationer (bildmotiv) jag gått och burit på får komma till utlopp. Jag får skapa igen. Då grottar jag in mej i mitt måleri, konstnärskap och skriveri. Det jag verkligen ÄLSKAR. Det blir liksom en slags jämvikt. Sommaren som inspirationskälla. Människomöten. Hektiskt springande. Spänning. Förväntan, får vi ihop pusslet? Sedan kommer vintern. Då vi andas. Vilar. Och bara är i nuet.

Sen, visst. Vi inser ju också att ju mer stugor/boendeformer vi fixar till, desto mer arbete runt. Inget är ju underhållningsfritt. Så arbetet börjar nog redan i april… Sen gör vi ju helt medvetna val också. Vi funderar engång extra med allting. Hur underhållsfritt är det möjligt att få? Inga gräsmattor utan altaner (visst de ska oljas i maj) men inget gräsklippspring. Inga gas grillar (hålla på att fylla gasbyttor). osv osv. Det är mycket att beakta, men man lär sig an efter. Ofta genom misstag. Men man lär sig.

Nu. Nu for lilltösen till farmor och mamman får hoppa in i konstnärsförklädet och fortsätta med “face tavlan” som är på g! Ha det gott allihop! Hoppas på värmen nu och att vi får våra frön i jorden. Amen.