Jag tar min kreativitet och sticker

Precis när vi hade dragit efter andan efter sommarens ruljans så visar det sig att den inte alls är slut än. Bokningarna trillar in och här står jag lite halvt handfallen med två småttingar, en arbetande man (läs:stadsjobb)och försöker hinna med önskemålen som kommer. Å med lite hjälp av farmor och farfar så funkar det, men inte länge till för nu börjar denna dams batterier slå på rött. I vilket fall är vi otroligt tacksamma att booking levererar så bra. I princip fullbokat trots corona avbokningar. Sen igen är allting över på (knappa) tre månader. Det är som en virvelvind hela sommaren. Det springs, hojtas, fixas och ingen hinner riktigt landa mellan något alls. Det är ett konstant tryck. En virvelvind som jag gärna dras med i och får så mycket i utbyte av våra härliga gäster. Människomöten. Så spännande! “Varifrån kommer ni? Hur har ni kommit hit? Hur ska ni ta er tillbaka? Aha. Aha. Aha.” Älskar när jag får höra lite om dem och de får ta del av vårt liv här. Så nu bara funderar vi ytterligare hur vi kan maxa trycket under dessa månader. Mera stugor, lägerverksamhet står på planen men kanske också ett litet mysig fik….ideér finns.

Just de här två, tre månaderna orkar jag hålla min dörr öppen, sen stängs den långsamt men med kraft. Sedan är jag helt och hållet slut av allting jag gett och fått. Sen behöver jag laddas hela långa vintern för att igen orka. Vissa behöver avskildhet mer än andra. Jag behöver massor ensamtid (kanske lite svårt att föreställa sig i en 6 pers. familj). Jag ska faktiskt för första gången i mitt liv ta min kreativitet och försvinna ett par dagar. Bara jag och hunden. Det tänker jag mig ha rätt till när min födelsedag står utanför dörren och stönar och stampar frustrerat. Jag säger inte vad jag fyller men det är jämnt.

Först tänkte jag göra mej märkvärdig, en grej av spektaklet men sen kom jag på bättre tankar att jag skiter i det. Det bör inte bejublas. Inte har jag åldersnoja, jag lider bara av en väldigt obehaglig frustration som kryper allt närmare själen (har alltså inget med min ålder att göra, hade kommit ändå). Hade jag en årslön i bakfickan hade jag satt in den åt mej och fört barnen till dagis och kavlat upp ärmarna faktiskt. Någonstans tycker jag ju att mitt slit och släp denna sommar hade kunnat berättiga det. Less på AB familjeföretaget. Byka, laga mat, mata bebisar, inte sova på natten och ALDRIG hinna med det jag brinner för. Usch. Nu blev det ju en klagan i alla fall. Offerkoftor är inte vackra. Ofta grälla. Var inte meningen. Förlåt. Men när frustrationen långsamt smugit sig på så blir man lite som en nöt till slut. Sluten. Men hackar man en gång går den sönder. Vilken dålig metafor. Jag har ju alltså varit hemma sedan 2006 mer eller mindre så lite emellan kan man väl få slå på bongo trumman… Lätt otrevlig kan man väl kanske tycka jag blir. Morrar som My, fräser och spottar när batterierna är på för låg nivå och då VILL nog egentligen INGEN vara nära mej. Alls. Då behöver mamma semester. Egentligen rätt enkel ekvation. OCH då gör man alltså som jag nu tänkt och lämnar kaoset. Tar sin kappsäck, slänger in lite förnödenheter och vips är man borta. Bara vandrar sin kos. Bye, bye! Adios! Jo, men jag kommer tillbaka. Även fast jag ibland drömmer om att vandra söderut som Snusmumrik. Mammor har rätt till det. Att ta en paus. Speciellt när de är gifta med så fina män som förstår och vinkar glatt. Haha. (För att slippa blir utsatt för ondhet kan man gissa. )

Prinsessan i slottet…

Det är bara på natten jag kan få ro. Ro till en klar tanke. Precis när jag lagt mej för att sova så tjuter hon till (säker på att hon drömmer nåt hemskt om storebror) å då finns ingen återvändo. Mammas bröst. Sen tröttnar mamman. Drar sig tillbaka men inte för långt för hennes arm, hon drar, försöker få tag om bröstet igen tills hon somnar som en utslagen drottning. 

”Mamma du är som en prinsessa som sitter i ditt slott och säger åt dom andra vad dom ska göra.” Sa 4 åringen idag. Precis. Äntligen har han förstått. Inte desto bättre har hon fött fram en arvstagare av samma kön. Hon ännu värre än mej, kan jag lova. Det första hon gör om morgnarna när hon bärs ner av nån undersåte är att hon högtidligt sträcker ut sin arm (med handryggen upp) för oss alla att pussa på i tur och ordning. Den sessan. Den sessan.

Sessorna och betjänterna tog sig en cykeltur igår och vi kom till nästa by, innan någon påpekade att hennes bakdäck var närapå tomt. Bror dukig skulle fixa men råkade olyckligt dra ut hela ventilen och allting, så där pös det. Så pyste lill-sessans första cykeltur ut i intet. Nå, plåster på såret blev i alla fall svärmors kaffe efter att svärfar bärgat patrasket. 

Man kan också säga att förnuftet äntligen har hunnit fatt damen. Vad är väl en sommar med endast slit och släp? Nej. Förnöjer mej genom att se de små projekten bli klara. Ja, hon arbetar fast prinsen bara tror jag pekar med hela handen. Fastän även delegering förekommer. Är väl inget fel på delegering till små penningkåta, moppe drömmare? Solstolar slipas och oljas, krukor gjuts och det ställs i ordning inför sommarens gäster. Men. Egentligen utan att det matas på med en massa nytt (nya projekt i andra ändan). Jag vill se ett slut. Sen vill jag bara gå omkring och njuta i vita kläder och käpp och få allt och växa. Helst genom att bara peka med käppen på växten. Osar häxeri.

Nå, göra i min alldeles egna takt i alla fall. I takten till bina, getingarna, humlorna, små fåglarna, blommornas prakt. Men sen när jag tröttnat på att spatsera runt så ska jag också ligga i hängmattan, på sandstranden, solstolen, på flamingon i poolen och bara götta mej. I alla fall en stund. 🖤

Covid 19 rann ut i sanden…och sommaren e just här!

Så fort mumintrollet fick nosen över vattnet vände han och simmade mot Snusmumrikens båt. Hej! sa han och högg tag i relingen. Jag är hemskt glad att se dig. Ur Farlig midsommar s.132

Hej och Hejdå! Covid 1! Corona….ja nu känns det som om folk tröttnat. Skolan har öppnat igen ,sporten dragit igång så smått och folk rör sig lite mer. Samhället öppnar sakta, sakta upp igen och det är som om folk inte orkar tänka corona 24/7 mer.. (med det inte sagt att det snart smäller till ordentligt). Jag vill bara knyppla ihop koronan i en boll och sätta eld på den. Försvinn! Innerligt trött.
Tror de flesta tröttnat mer eller mindre nu faktiskt och önskar att samhället går tillbaka till det normala. Nästan i alla fall. För mej får flygtrafiken gärna minska med mängd och massor, himlen bli klarare och djurlivet florera. Tänk om folk i Indien, Wuhan etc nu sku inse att “Oj, vi ser toppen av ett berg vi inte sett på många, många år, så klart det blivit i luften!” Tänk om man på något vis kunde styra utvecklingen ditåt och få en renare jord. Hoppas. Hoppas.

Sommaren står bakom knuten och fast det inkommit avbokningar till stugorna har det också fyllts på med några. Så få se. Jag hade ju redan lite låtit hängmattan hägra framför min inre syn….kanske jag denna sommar kunde få läst alla de där böckerna som väntar…? Nya stugan har satts på “is” och renoveringen där har nu stått stilla, kanske drar det igång igen nu i höst så det iaf blir klart till sommaren 2021.

Årets första kajakuthyrning ska ta plats nu inkommande vecka och ikväll ska jag och den äldsta ut och paddla för att se så allting är i skick (så mörka moln håll er borta). 🖤 Hoppas på en vacker och stilla kväll.

Känner ändå som om jag börjar ha lite koll på grejerna (eftersom vi tvingats stryka endel planer) så känns det som om bördan lite lättat. Snickarboden är till 60 % färdig och plötsligt känns det inte som samma panik att det absolut måste bli klart till denna säsong. Eftersom vi ännu bara har två hus till uthyrning så blir det inte sådan enorm ruljans här att en reception och gårdsbod är jätte nödvändig å andra sidan hinner vi med, så gör vi även det. Vi vill ju ytterligare utveckla det framåt till sommaren 2021!

Jag är i alla falla glad att vi kruxat av vårbruket som i år blev en mängd potatis (älskar att sitta bakom traktorn och skumpa på potatissättaren och ploppa ner potatis fortare än kvickt) men även lök, ärter, morot, dill och solrosorfrön slank i jorden i år . Så få se, kanske får barnen börja sälja ärter också utöver ägg i äggkärran. Framåt åren hoppas jag att vi får ordning på detta med potatisodlingen (nypotatis) och äggkärran kan svämma över av potatis, ägg, ärter och jordgubbar. 🖤 För de “oinvigda” kan jag berätta att odla potatis och grödor på en åker som inte varit “svart” (som vi tvingats göra då vi haft vall där ifjol) är nästintill omöjligt med tanke på allt ogräs som kommer igenom. Så detta år är ett stort test… om vi hinner hålla efter ogräs och nåt annat får en chans att växa…kvickroten växer gärna genom potatis å annat..

Idag ska i alla fall äääääntligen gethagen (runt det stora berget) påbörjas! Hoppas verkligen att vi får den klar inkommande vecka så getterna får komma och vistas i sin naturliga miljö på berg! Den dagen de blir dit släppta ska jag filma! Dessa klätterapor ska äntligen på sina berg. 🖤

Dagbok Covid-19 -4 Glad Påsk!

Snorkfröken stack sin tass i mumintrollets. I alla fall, sa hon. Så länge du inte är rädd lovar jagatt inte vara rädd heller. Ur kometen kommer s.115

Vårt allra första brev har anlänt från sjuk och hälsovårdsministeriet. Synd bara att vi inte var målgruppen, för det var de över 70 år som fick order om att inte röra på sig, alls.

Boris Johnson (Storbr utr.min) har kommit ur sin respirator och spanjorerna köar ut från Madrid för att komma till sina stugor inför påsk. I Spanien sätter man alltså in militär för att stoppa trafiken på vägarna. Vi har kommit till den punkten nu att folk inte orkar sitta instängda längre…. Sverige kör sin egen väg och uteserveringarna är fulla av folk för där hoppas man på en flockimmunitet. 1000 prover skickas ut i Sverige där det ska testas om man haft corona utan att veta om.. Och i Turkmenistan får man inte yttra ordet “corona” utan böter. I New York funderar man om man behöver börja begrava i parker.

Ja-a. Funderingarna är många och ingen vet utgången. Det vi vet här hemma är att det nu blir påsk. En påsk utan nära och kära. Vi har ju alltid försökt att hålla som tradition om påskmiddag här oss oss men den blir alltså inställd i år. Så få se vad vi ska hitta på. Lite små projekt står och väntar nog.. en ute-toa i stranden som vill ha lite färg. Lite små pyssel i gethagen (väggar som saknar färg). Ett hästtak som behöver mer plåt till tak. Lite altaner som hade behövt skuras…ja ni märker det tar nog inte slut på göra, och fint väder lovar de ju! Så är väl bara att försöka passa på att vara ute då och få lite färg på näsan vi som är privilegierade att kunna göra så här på landet.

Pappa i huset har fyllt år och blivit uppsjungen med pompa och ståt. Varje år finns en önskan om kinuskitårta och ibland besannas den och ibland inte. I år besannades den redan kvällen innan och bars in till födelsedagsbarnet med ljus och allt på självaste dagen fast det var mycket ojämnt….bara 44.

Lite foton har nu fått komma upp på den gynnande fotoväggen. Fotot neråt är format som ett hjärta märkte jag när jag skulle beställa, det är alltid lika roligt när hjärtan dyker upp här och där! Alla proffs foton är tagna av min bästa Anette Sundström, som jag mer eller mindre vuxit upp med. Hoppas sommaren blir som tänkt och de kan hälsa på oss också i sommar! Kanske, kanske kan man då boka henne om man är sugen på familjefoton här på ön. Får se tiden an, men sätt bakom örat. 🖤

Glad påsk på er alla!

Hoppas påskharen hittar till er! För det gör han hos oss, han far runt gården och lägger chokladägg! 🖤

Dagbok 3 covid-19 Ibland händer det!

Boris Johnson, Storbritanniens premiärminister har blivit intagen på sjukhus pga covid-19…och så har jag meddelat resten av föräldrarna på Åland att man nu delar ut skollunch till alla skolbarn på fastlandet (men alltså inte på Åland). Uppror! Det är ungefär så mycket mina tankar idag gått till corona. Annars har det varit som vilken annan dag (icke covid-19) som helst.

Lämnade de stora inne åt sin skolgång, lade ut lillan i vagnen och tog fyra åringen med mej och gick ut i solen. Jag sket i oredan inne. Ja faktiskt! Jag blundade och gick ut. Insåg tillslut att jag behöver solen mer än ett skinande rent kök.

Vi gick raskt till stallet för att bistå pappan i huset med hjälp. Är faktiskt lite imponerad. Vindskyddet till hästarna blev äntligen av (eftersom vi tog deras skydd till getterna så var vi skyldiga dem ett nytt). Så VIPS idag har detta tak kommit upp! Är lite smått nöjd över att vi äntligen har börjat sätta band på oss och se till så vi faktiskt klargör, färdigställer grejer! Euforin över att se de färdiga sakerna har äntligen tagit över och leder oss hela vägen genom de nya projekten. Förr har vi bara avundsjukt sneglat på grannens fina hus och tänkt OM vi kunde få det lika fint med våra ruckel..men kanske, kanske ser vi en framtid med fina hus också på denna gård. Sakta men säkert förvandlas de en efter en (så gott det går).

Nu ska vi ännu hyra skylift och få silosen målad och ribbor uppsatta. Så lite smått pyssel kvar när det kommer till stallbyggnaden nog.

Innan skolorna stängde hade jag en kort dialog men Rufus läkare som bekräftade detta med att han är i riskgrupp och vi kom då fram till att vi isolerar oss så gott det går. Vi handlar genom att hämta färdigt packade matkassar (härligt att de ordnar så bra i vår lokala butik), vi ser på avstånd på våra gäster som gärna nu stannar till och hälsar på våra getter. Mycket märklig känsla. Myyyycket märkligt!! Farmor och farfar kan träffa barnen utomhus utan närkontakt. Blicken på den minsta när hon inte förstår varför inte farmor tar henne i famnen är nog lite hjärtskärande…Morfar som kommer av och an på gården med nåt och tar sedan nästa färja hem…Suck. Inget är sig likt. Vill nog bara tillbaka nu till ett vanligt, öppet samhälle fortast möjligast känner jag..

Men visst, kan leva med att vi får våra “egna” (läs privata) projekt avbetade i maklig takt också….Nåja, snart dundrar två större barn ner för trappan för att ta del av dagens Robinson avsnitt (som vi alltid ser på play i efterhand) där vi ju har alla vår åländska kocken Micke som deltagare. Heja Micke ropar vi från tv.soffan!

Trevlig kväll!

Dagbok 2-COVID-19 Lite mera muminmamma tålamod nu….

🖤Hade på något vis tänkt att nu när det är helg så sku jag hinna lite koppla av och dra efter andan. Speciellt idag då det är söndag. Ohjälpligt är mina nerver på utsidan. Lunchsituationen idag var allt annat än rolig. Mamma blev arg. Pappa blev arg. Inte på varandra, utan på attityden “alltid käbbla tillbaka då man ber om hjälp”. De stora tyckte spektaklet var roligt och skrattade hysteriskt, den ena mer än den andra. Belle skrek och hojtade så fort hon inte hade nåt att stoppa i munnen och Wilton försökte vara tapper och äta sådär som “stora killarna”. “Jaaaag ska ta ost mamma!” “Jaaaag ska breda själv mamma!!” Det slutade med att jag brände soppan i botten så allting smakade bränt. Sen blev det havregrynsgröt. 🖤 (Foton i detta inlägg är tagna av Anette Sundström photography)

Mer och mer inser jag att jag gör just sådär som man inte ska…. “Jag ska bara” tar för mycket plats i min hjärna nowadays. “Jag ska bara” dammsuga bort allt spill från kattsandlådan, ska bara föra bort blöjan som luktar, ska bara sätta det här i diskmaskinen, ska bara hjälpa Belle och VIPS är det bränt det man hade på spisen. Det händer oftare och oftare. Likaså händer det allt mer ofta att jag ser solen där utanför och inser att nu är klockan middag och dit for den dagen.

Tänker att vi kanske behöver börja göra nåt annat. Bryta av och komma bort till helgen, kanske i alla fall endera dagen. Lämna gården för att bryta av från vardagen. Vi går ju på varann. I dessa coronatider.

Vardagen funkar. Någolunda. Barnen har sina platser där de sitter och gör skolarbete på och det funkar relativt bra. Visst behöver man ibland påminna att nu är det dags för rast (betyder att de blir utkommenderade) och dags att sätta bort telefonen för att fortsätta skolarbetet etc etc men i det stora hela ok. Efter varje avslutad skoldag så är det utevistelse i i alla fall två timmar om de tror de ska få spela datorspel på kvällen. Värre är det med fyra åringen, för här krävs det ju att jag ser till så han har att göra, gärna olika saker…detta har vi inte ännu fått och funka helt eftersom jag inte KAN endast sitta med honom heller, inte eftersom jag har baby Belle och förväntas fixa lunch, städ, byket, plocka in och ur diskmaskin och gärna fundera middag med… Då är det ju så att tiden inte räcker och hemmet blir. Så bra i det, är ju att man inte behöver vara rädd för oväntat besök! Ingen kommer under coronatider och hemmen får se ut som de gör, det är ju bara vi som tvingas leva i skiten… om man säger så.

Det som tär mest såna här dagar är att se att fyra åringen blir lite understimulerad och att huset är ett enda kaos. Förr när allt var normalt så hann man ju iaf plocka och städa medan barnen var i skolan och dagis och W kom hem trött och belåten från dagis. Nu river båda de minsta i min (lilla) tid som blir över efter läxhjälp (och räcker alltså inte till). Till råga på allt så är Belle inne i en mycket mammig tid nu. Helst hade hon bara blivit omkring buren och jag som har ont så det bränner mellan mina skuldror…så bär ogärna ännu omkring på en 7 kgs klumpeduns. Idag har W också kissat på sig två gånger, det nog bara för att ingen helt enkelt har tänkt på att påminna om toan. Eftersom det inte varit nåt problem alls tidigare,( kisseriet) så var jag genast i hugget med storebrors blodsockermätare!! Såååå skönt när den visade 5,2! Oj vilken lättnad. Men, men säg aldrig aldrig. Diabetes kan komma smygande på vem som helst, precis som det gjorde på storebror.

Så, ja…summasumarum är vår vardag allt annat än lugn och harmonisk än. Ljudnivån är alldeles för hög och jag hade gärna satt på mej hörselskydd eller som pappan i huset (en höguppläsningsbok i lurarna) när han går omkring här ute och jobbar. Hm, kanske ska jag göra det. Det kanske skulle hjälpa mej bort från den här världen stundvis och ge den energi jag ohjälpligt hade behövt. Apropå pappa… som ännu tar sig an diabetes -nätterna (eftersom jag ännu är i amningsträsket och ammar ännu också på natten) kan jag inte kräva så mycket av. Han går redan på reservbatterier…

Så den här nya vardagen är ju nog krävande på alla sätt och vis nu genom att man alla är mer eller mindre instängda i samma hus under oviss tid. Inte hjälper det att klaga. Inte hjälper det att ropa. Inte hjälper nåt annat alls än att backa, göra mindre och försöka finnas till hands. Bara att försöka hitta någonslags rytm vi kan följa och vi har nu bara ännu inte hittat vår “helgrytm”… kanske, kanske kommer decibelnivå ner med tiden! Hoppas!! Nu måste jag låsa upp och gå ut från toan till den hojtande familjen…men bara den här stunden gav nu en liten energikick och jag orkar igen. 🖤

.

Dagbok 1-COVID-19

Jag vet inte egentligen varför, var nog något program jag såg om brevromaner och därmed kom på tanken.. Ny energi till bloggen och därmed ändra det till mera brevform? Men..som mer till mej själv. En slags brev monolog i dessa covid-19 tider. Eftersom jag inte annars får inlägg skrivna så kanske jag kunde få det genom att mer få ett “andningsuppehåll” ur denna vardag och ventilera allt elände här? Jag provar.

Idag är det söndag och vi står inför en helt befängd verklighet som ingen riktigt kan greppa. COVID-19 kallas den och kommer att ta oss och den tid vi lever i till historieböckerna, skriv upp det. Det är helt galet alltihop! Vet inte hur och var jag ska börja. Men börjar väl från egen navel då bara. Ännu endag av nya skräckuppslag, rubriker och nyhetsstoff. Den ena dör efter den andra. I Italien är det över tio sidor bara dödsannonser. I Spanien sprider sig döden som en skugga som drar över landet och folk är instängda i sina lägenheter i hopp om att överleva och inte föra smitta vidare. Herregud. Vad hände? Jo, de säger att det kom från Kina, från Wuhan. Där någon åt fladdermussoppa och vips så infekterades en hel värld i corona virus! Det är obeskrivligt overkligt kan jag säga. Å det förvånar stort att endel tar det som en klackspark och fortsätter sitt liv som förr. I dagsläget är Nyland i Finland stängt, ingen åker ut eller in som inte har viktigt arbete på andra sidan. Riksgränserna har stängt. Ingen åker utomlands. Flygen står. Skolorna har stängt fast och småttorna får gå på dagis OM deras föräldrar har arbeten som är samhällsviktiga! Men här rekommenderar staten oss STARKT att hålla dem hemma. Folk dör som flugor i de värsta drabbade länderna och än är det bara början….

Inser att jorden rensar ibland och det drar olika pandemier över land och riken men när drabbades vi i Europa sist? Spanska sjukan? Jag tänker sorgset på alla människor i Indien, Afrika, alla flyktingar på lägren, alla människor där samhället inte har en chans att försöka isolera, avskära, hjälpa och bidra. Låt alla människor vars liv ska slockna i denna fruktansvärda pandemi, göra det skonsamt tänkte jag skriva. Nu är jag ju sjuksköterska till yrket och sett folk “drunkna i sig själv” av olika orsaker då ett hjärta ger upp och lungorna blir vätskefyllda. Å jag säger. EN död där lungorna inte längre kan dra luft önskar jag inte ens min värsta fiende!! Att bli fullsprutad av morfin under kontrollerade förhållanden (sjukhus) är en sak, men majoriteten kommer att dö hemma, dö på gatorna UTAN tillgång till lugnande. Att dra sina sista andetag och inte kunna syresätta sig…den känsla, hysteri och skräck när man inte får luft, ja den känslan önskar jag ingen levande varelse. HUJ!

Idag fick vi får andra avbokning till gården. Vi hade nästan fullsatt hela sommaren i våra uthyrningsstugor och nu börjar alltså avbokningarna droppa in. Idag ett par tyskar som beklagade sig, ville så gärna men flyget hade dragits in. De lovade komma sommaren 2021 eller 22. Man kan inte så mycket annat än rycka på axlarna för så här kommer det att gå, den ena avbokningen efter den andra kommer att komma. Tråkigt. Men å andra sidan betyder inga gäster på gården en hel massa tid för annat. Tänker att jag nu kan dra ett långt andetag och låta axlarna sjunka till vanlig position. Det betyder alltså att vi kan dra ner takten rejält och kanske lite mer snegla på våra egna byggprojekt. För det finns av dem med, jag lovar. Altanen bakom huset, runt poolen är långt ifrån klar, stranden med bryggor och landgångar är långt ifrån klar. Ja, det finns en hel massa så sysslolösa blir vi på inga vis. Så egentligen så njuter jag lite…av att jag plötsligt fick vända blicken inåt. Vad kan vi göra för oss? Inte bara gäststugsrenovering. Jag kan njuta med lilla Belle (som jag kommer att få springa efter). Fixa med mina odlingar. Fixa med djuren. Sola! Simma! Fara ut på sjön! Alltså en sommar utan gäster kommer ju att bli som ett sommarlov utan sommarjobb!

Roomservice, plinggg!

“Kan ja få ett glas vatten…” väser den ena från sin säng då jag går förbi och sakta ska stänga dörren. Den andra försöker ringa på roomservice, men tyvärr hade roomservice lagt telefonen på tyst så inget svar där. Men visst levererades det ett glas hallonsoppa på sängen där med. För nu. Nu har också far i huset feber. Då. Då är det inte lätt…om vi säger så. Så idag ska mor plocka fram stetoskopet, sjukskötarmössan (helst kort 50-tals stuk med kanske…nätstrumpbyxor…(?) Oj. Hoppade visst in i fars tankar).

Typiskt att just mumin-mamman boken idag lyser med sin frånvaro, hade helst känt för citat just ur den…men, men kanske Lilla my kunde duga.

Jamen visst. Där. ” Lilla My hängde tvärsäkert och livsfarligt i det öppna norrfönstret.” Ur Pappan och havet sid.67

Just så. Så känns det nu. Att det lika gärna kunde hända lite livsfarligheter emellan…det här sjuk-hemma passande mamma livet börjar snurra på tredje veckan och ja…vad ska jag säga? Det börjar lite killa i fingrarna…i fötterna…i hela mej! Dels kan man inte göra något åt situationen än kurera, kurera men samtidigt evigt frustrerande då någon plötsligt tryckt på “stopp” och hela hjulet har stannat! En olidlig spänning tar fart..Hur ska det gå med strandstugan?? Strandbygget?? Snickarboden?? Hur ska gården hinna med?? Japp. Vi får väl finna lite glädje i just den spänningen då bara…Missförstå mej rätt, sköter så gärna om mina barn! Inget annat.

Tänkte presentera några foton som blev tagna i Borgå om sistens.

Lilla Belle blev som sagt förevigad när vi var i Borgå hos min bästa, bästa Nette! Kolla in Anette Sundström photography. Här är några exempel av de bilder hon knäppte. Har lite till, men de visas inom sinom tid.. finns en förklaring till det.
Belle går på sin åttonde månad nu (!!) som tur har hon ännu inte löst gåtan med hur man kryper, men märker att det nog inte är långt dit. Å med facit i hand vet jag ju att man absolut inte behöver stressa fram nåt, jag hinner så bra ändå springa efter henne framåt…

Sådär nu börjar en liten klia sig i ögonen och vill bli utsatt i vagnen för att sova. En annan har tröttnat på tv:n och en tredjes blodsocker börjar visa att det snart är dags att kliva upp för ett mål mat… Ha en fin torsdag! Ut i solen alla som kan! Ska nog ta mina kaffekoppar på altanen på fårskinnen i solstolen tror jag bestämt. Så får vi följa med corona eländet, börjar visa sig busigt nu. Ha det gott! Lev för dagen!

Nämen Gud vad hemskt! (känsliga läsare varnas..kan vara på sin plats här)

Nämen NEJ! Nej, nej, nej!!! Den sjuka hönan cirklar runt, runt, runt med huvudet neråt marken böjt, klart sjuk av någonslags förlamnings sjukdom…kanske marek. Nej, nej, nej!! Mitt hjärta blöder för den stackars sjuka hönan som jag inser att måste tas bort snabbast möjligast och jag VET att jag inte har någon jägare hemma. Svärfar som brukar ställa upp, han är inte på ön och mannen på jobb. Gud. Nej. Jag visste att den här dagen skulle komma förr eller senare. Men jag VILL inte. Jag sväljer. Jag skakar. Jag stönar och blir mer eller mindre i panik. När det kommer till att släcka liv så vill jag inte längre vara med. Men vetskapen om att hönan lider gör att jag ändå fungerar. På något vis. Med ett stadigt grepp greppar jag den stackars, arma kroppen och slår så hårt jag kan den i huvudet. Nämen Guuuud. Tårarna rinner längs mina kinder medan jag släcker det arma livet. Gud, ni kan inte fatta hur hemskt det känns! Det tar en låååång stund för mej att lugna mej kan jag lova…. och ännu när jag skriver detta så darrar mina arma händer, skakad av hela denna (för mej ) traumatiska upplevelse. Gud vad jag inte längre vill vara med när det kommer till sådant här!!

Nåja. Jag slutar där. Man får glädja sig åt det nya livet i hönsgården i stället (på en annan plats, så de inte blir smittade om det skulle visa sig vara något smittbart hönan bar på).

Dessa veckor har sprungit mej förbi, först med sportlov i Borgå efter det en massa sjuka barn i repriser. Därefter var vi en sväng över till Sverige för att se den härliga musikalen såsom i himmelen! Måste alltså ses! Den berör. Härlig, härlig uppsättning. Verkligen. Say no more så “spoilar” jag inte om någon är på gång för att se den.

Där. DÄR kom dagens samtal från skolan, äldsta killens tur att insjukna. Igen??? Hem kommer en brännhet kille och vi får väl bara hålla alla tummar för att det inte är coronavirus.

Precis när jag sedan var påväg in genom dörren så ser jag mot hästarnas håll (den gamla iklädd täcke) i snöovädret. Det var en sådan där impuls igen som gjorde att jag gick fram och kollade den äldre. Mycket riktigt står hon och darrar och fryser (fast bara halsen är våt). U-sväng och tillbaka till stallet, in med hästarna, klä av täcket, greppa halm och gnugga henne varm. Varpå jag serverar en massa hö och hästarna blir sakteligen varma och får det skönt och behagligt.

Glad i alla fall att vi fick lite foton av lill tösen tagna av min härliga Nette, på sportlovet! OM ni inte kollat in hennes förmåga till att fånga stunden så kan man göra det på anette sundström photography. Återkommer med bilder från vår session lite senare i vår…

Vardagen i stort. Jag råddar lite överallt och ingenstans. Ammar. Matar. Byter blöjor. Till mina ångest ammar jag även på natten ett par, tre gånger (!!)Jaa…vad är hon? Åtta månader. Haha, men nu kastar jag offertröjan och dyker ner i soffan och kollar de nya mumin season 2 (animerade) avsnitten med två sjuklingar (ja de ringde precis från dagis och jag fick hämta hem en till febersjuk gosse). Senare planerar jag visa såsom i himmelen filmen till mina äldsta killar. Det börjar vara dags att se den.

Så får man bara drömma om att alla blir friska och orken kommer tillbaka och jag får vårstädat. Ut med det gamla och in med det nya. Gärna lite vårlökar och rena fönster sådär. Så blir det nog bra. Nu ska alla bara blir friska.

Bara det har spytts klart…

“Run to the rescue and peace will follow.”

“Sjukledigt, behöver du sjukledigt? -Nej. Jag är mammaledig.” Sa jag och linkade iväg.

En stortånagel mer eller mindre…Mindre sade jag bestämt och en liten diskussion uppstod men med rätta påtryckningarna fick jag den bekanta läkaren att gå med på min övertalning….aningen mot hans vilja, men, men. By the book skulle ju först prov ha tagits och skickats etc etc och sen efter någon månad kanske man hade gått med på min önskan. Ibland lönar det sig att ha ena foten inne i vården. “Sjukledig?” Finns sådant för en konstnärssjäl som huserar på en bondgård? Hade jag nästan lust att fråga. Går sådär just och just att träda på en stor foppa toffla och linka ut till djuren. Fast lite “sjukledig” är jag nog…inser att hälften av grejerna på min lista faller bort och jag får nöja mej med mer stillasittande arbete (God bless).

Alltså det är det här. Med en sinnessjuk man (nej, han blir inte ledsen över att jag kallar honom så, å vänta så ska ni få höra förklaringen) som frenetiskt helt plötsligt har rivit fram allt lego som finns i hela huset och står och sorterar det (ett tecken på att hans influensa är bättre, mycket bättre). Varför? Jo, han har fått för sig att fyraåringen ska få njuta av lego tågbanan. Å det är väl bra….om det inte vore för att han har en tendens att väcka fyraåringen i sig själv och glömma både tid och rum (och mat och ansvar etc). Så nu svämmar vardagsrummet över av lego, färgerna sorterade i mina kökskärl (!). Ja, jag vet inte. Vad ska man säga? Tur att vi har barnasinnet kvar? Puss älskling! (Just så galen man vill jag ha, ibland t.o.m hade jag önskat ännu mer galen.)

För övrigt så har jag roat mej med Oscarsgalan. Som i år bjöd på live uppträdanden av bl.a Elton John, Eminem…men också iaf ett känslofyllt tal. Det var Joaquin Phoenix som spelade Joker i filmen Joker. Där han lyfte upp vikten av det ansvar vi har gentemot vår värld, vår jord. Hur lätt det är att var egocentrisk och tro att hela världen snurrar kring en själv. Om hur man som människa kan hjälpa varandra att växa, hur vi kan lära varann och ge varandra en andra chans. Å han avslutar så fint, med ett citat av hans bror som liten, “Run to the rescue and peace will follow” (spring och hjälp att rädda och frid kommer att följa). Det är just så simpelt det är. Å det står mej så nära mitt hjärta med.

Det är det som gör så ont och det gör mej så arg, det väcker lejonet i mej. Avståndstagandet. Händerna upp. Detta är inte min grej. Å så skiter man i det med en axelryckning. KARMA.
Tro det eller ej men det finns. Om du hjälper, kommer du att bli hjälpt. Om du ger så får du dubbelt tillbaka. Med den tankegången kommer du långt. Det gäller allt. Precis allt. Mobbning i skolan. Utanförskap. Sjukdomsfall. Den som går förbi, tänker “någon annan kan, inte jag.” Den som visar sig platt inför det civilkurage ett fungerande samhälle kräver hoppas jag en dag får vara offret själv. Faktiskt. Jag är så less på all egoism!! Att man inte tänker utöver sig själv. Lämnar bilen igång för att man är för lat att stänga av (jamen vaddå, min handling allena hjälper inte moder jord-tänket.) Slänger ut ölburken ur fönstret för att hamna på ängen å sedan skära sönder någon djurmage då det hamnat i ensilaget.
Ja..och bara det att man inte ens orkar visa vänlighet i att hälsa för TÄNK (!!) om man riskerar utbyta några ord som man inte orkar den dagen. Alltså. Skam. Usch. Spy. Ja….orkar inte lista upp allt som man ser runt sig hela tiden…men ni märker hur jag går igång på EGOISMEN, människor som bara tar och tar och varken tänker på andra människor, djur eller moder jord.


Sträck ut handen till den hjälpande för en icke utsträckt hand är lika skyldig som den utsträckta som kanske misslyckades.

Med det sagt säger jag, tack och hej för idag. Ha en fin torsdag och hjälp din nästa! Ge en andra chans.

Smack, I’m out.