Finns det nåt trevligt ord för ett omkringflyttande folk? Nomader? Digitala nomader? Vet inte om vi kan höra till den kategorin när man drar omkring hela familjen? När man inte sålt sitt hem? Vi är måna om att ha en “rot” en “bas” så barnen ändå känner att de hör hemma någonstans, så de inte får en känsla av rotlöshet. Därför har vi också valt att ha barnen med jämna mellanrum i finska skolsystemet (vi vill såklart att de läser och får lära sig lite om sin egen historia, samhälle och det väldigt trevliga ämnen hemkunskap, som saknas i andra länder.)
Vet inte heller om det står någonstans att man måste vara ensam eller bara två för att tillhöra gruppen “digital nomad”, spelar egentligen heller ingen roll. Ligger det någon trygghet i att få tillhöra någonslags “grupp” när man reser omkring såhär som vi gör och är rätt ensamma i vår situation. Knappast. Vi är rätt trygga i oss själva men om jag ändå skulle vilja komma på ett gruppnamn för oss jämlikar (finns antagligen andra likasinnade?) Hm…kanske “våghalsar” eller “globalister” men det senare handlar ju om politik…
Vem är vi?
Jag som skriver heter Elin (nyss fyllda 40år får man säga så när man nyss fyllt 42…?) min man Benny född -76. Min man jobbar inom IT (för tillfället för ett engelskt bolag som är helt på distans) och jag är konstnär. Nu har vi ju fyra barn. I åldrarna 15 (going on 16) 14år och nästa gäng på 6 år och 3 år (alla min och min mans barn, jo). Dessutom råkar 14 åringen ha drabbats av diabetes typ1. Vårt hemland är Finland. Vi är skrivna i Finland. Vi har vår “bas” läs; vårt hus/lantgård i Finland, Åland. Där bedriver vi stuguthyrning sommartid och har en smådjursgård. Vi har alltså (enligt många) gjort det omöjliga. Lämnat en gård full med djur (läs;haft den stora turen att vi fått en djurskötare som bor på gården). Vi har valt att stiga ur ekorrhjulet och investera i upplevelser genom att se och uppleva världen, olika kulturer och lära oss nya språk. Jo, vi är medvetna om att genom att introducera barnen till detta så kanske det resulterar i att vi en dag har våra barn utflugna i olika länder, eventuellt olika världsdelar. Nu har vi ju ändå valt Europa som vår platta. Länder vi bott i är Tjeckien (Prag),England (London), Spanien (Madrid och Malaga området) och nu i Italien (Sicilien).
Varför?
Egentligen kanske det bottnar i över e liten flykt från vårt nordiska mörker (dock tål jag det rätt bra, finns även många fördelar där enligt mej) men min andra hälft ser inte samma förtjusning i vårt mörker. Sen ÄR vi äventyrare till den grad att vi älskar att uppleva nya saker, platser, träffa nya människor. Har själv en inre övertygelse om att vår väg är färdigt utmejslad och att vi alla har någonslags uppgift här på vår jord som man bör bejaka. Alltså bör man kunna ha en förmåga att lyssna inåt och inse att man bara lever engång. Jag ska inte ligga på min dödsbädd och ångra mej för att jag jobbade för mycket eller reste för lite. Vi gör det som känns rätt helt enkelt. När man engång hittat den nyckeln och låst upp, då ör möjligheterna oändliga. Så VÅGA, vill jag ropa ut till alla som tvekar men vill.
Hur gör man? Rent praktiskt?
Alltså att hyra ett hus eller lägenhet är ju inte särskilt svårt någonstans. I olika länder ligger hyrorna på olika nivåer förstås. Nu i Sicilien kommer vi att hyra en stor, rätt omodern lägenhet (det betyder inte renoverad på länge) men härlig lägenhet med stora rum och många rum (ska vara bed and breakfast sommartid). Vi hade turen att genom sociala medier hitta en svensk tjej som redan bodde i Sicilien och genom henne fick vi tillgång till denna lägenhet. Detta denna gång. Andra gånger har vi sökt, liksom alla andra, via olika mäklare, fastighetssidor etc i resp. land. Det man kan lära sig är att det är bra om man besöker platsen dit man tänker flytta innan (kanske utan barn, om man har). Ser sig omkring, kollar upp var lägenhetspriserna ligger på osv. Så hade vi inte gjort denna gång med Sicilien och detta ledde då till att det har tagit onödigt länge att hitta det vi verkligen vill hyra. Däremot har det också sina fördelar, vi och barnen har fått uppleva olika ställen på vår resa ner till Italien (Innsbruck, Florens, Palermo, ett ställe utanför Siracusa).
Vi tar alltid bilen med oss. Denna gång gjorde vi så att vi åkte med takbox men vi prioriterade endast kläder, böcker och lite leksaker (ungdomarnas datorskärmar, som är så viktiga för dem). Annars har vi insett att det mesta finns att köpa! Dessutom behöver man verkligen inte en massa prylar. Alla hus vi har hyrt på Airbnb på vår väg har alltid varit möblerade förstås. Så kan man bara använda nätet (internet) så kan man flytta hur man vill och vart man vill. Hunden släpar vi också med oss, förresten. Det är en braco och hon heter Lucy. Hon köptes i Spanien som valp och har avmaskats efter konstens alla regler alltid när vi kört norrut (flyttat till Finland) men åt andra hållet krävs bara rabiesvaccination. Det har inte varit några problem nånstans att ha hunden med sig. Inga gränskontroller i hela EU.
Skola, utbildning-Barnen???
Vi har aldrig varit rädda för de lokala skolorna i diverse länder. Alla ha de sina system och höjda ögonbryn har det blivit många gånger för vår del men inget som varit till någon nackdel, bara kanske annorlunda. Barnen har oftast varit i rätt låg ålder när de börjat olika skolor och den gemensamma nämnaren har varit att alla har de snabbt fått vänner (väldigt vänliga och omhändertagande små vänner) snabbt har de lärt sig det nya språket, lite olika beroende på hurdan man är till sinnet. En genom att vara tyst i fyra månader och sedan när han började prata så rabblade han spanska på löpande band. Han sätt var att “ta in” först innan han började säga något på det nya språket. Sen har vi mellan versen varit hemma på Åland och då fortsatt i det finska skolsystemet, ingenstans har något varit något problem. Ena pojken fick lov att börja ett år tidigare på ettans klass då han redan hade gått i skola i Spanien och inte var sugen på att gå tillbaka till dagis då vi flyttade hem (då gjordes ett skolmognadstest).
Folks reaktioner
Det är trevligt att höra och ta del av folks kommentarer (vi hör ju inte de elaka, så det bekommer oss inte). Många människor reagerar med en grym förvåning över att vi vågar. Endel säger att vilka förebilder! Jag mest rycker på axlarna, för jag tycker inte vi är så häftiga. Kanske har det blivit det normala för oss och därför ser jag inte vad andra ser längre? Det stora (farliga?) verkar för många vara “att våga”? Ofta får vi också höra om hur de nog tänkt att flytta efter pensionen till soligare trakter. Det vi också lärt oss där är att inte vänta (vi har varit med om unga dödsfall inom familjen och vet att alltid “bli gammal” är inte alla förunnat). =(
Vanliga missar/missuppfattningar
Det man bör ha bakom örat är att när man ställer frågor i olika sociala grupper så sku det vara trevligt om folk ska hålla sig till sakfrågan och svara på endast det för svävande kommentarer som grundar sig i sina egna upplevelser är egentligen helt oväsentliga, har vi insett. För vi människor är så olika! Endel tycker att småsaker är väldigt läskiga så allt är så relativt så man inte alls kan jämföra. Speciellt människor från olika länder har helt olika uppfattning om utbildning, skolor etc.
Tillslut men inte minst…
….är vi inte super sociala. Jag trivs för min del i min ensamhet (vilket man inte kan kalla det i en sex personers familj) men jag har alltid mitt eget arbetsrum/lokal där jag kan hålla på med min konst, älskar också att skriva och sjunga. Tyvärr har jag inte haft stor möjlighet till något av detta de senaste åren då jag varit mammaledig med min treåriga dotter men nu ska hon till dagis här på Sicilien och kanske måste vi anlita en barnvakt efter det på dagarna så jag kan få fulla arbetsdagar. Men i Spanien hade jag ett band, vi träffades flera ggr i veckan. Har mycket planer med min konst nu och kommer att prioritera den nu. Min man jobbar ca kl.9-17 dagligen så vi ska nog få vardagen att gå ihop. Vi får precis tillgång till vår nya lägenhet i Siracusa nu på helgen, spännande! Så står nu inför att se vad det finns för möbler (sängar finns) och vad behöver införskaffas. Blir endel ikea grejer som de sen kan köpa loss av oss inför nästa sommar då lägenheten ska hyras ut som bed and breakfast och vi åker hem till Åland och bedriver vår verksamhet där.
Drömmar…är till för att förverkligas!
Vi drömmer också om att kunna köpa en paketbil (skåpbil you name it) och kunna bygga om den till en sådan man kan sova i med kök oss (så pop nu på alla instagram flöden) men också för att hitta och föra hem “skatter” till vår gård på Åland. Såsom gamla grindar…skulpturer, etc etc. för där bygger vi också vidare på vår uthyrning och många, många planer finns. Sen har ju ungdomarna sina önskemål (två tonårs pojkar) om mopeder etc som ska forslas hem till sommaren, vi får se om de får plats. 😉 Sen….är inte våra drömmar slut där. Vi drömmer om att bo i många länder innan vi blir gamla…till “mina” platser (mannen kanske inte precis samtycker…det vet jag inte) som står på min “spännande lista” är ännu…. Alperna (inget land men iaf) Norge, Skottland…. Så. Drömmar finns. Men nu är vi på “skattjakt” för att pynta på vår “bas”, vår gård där hemma. Så. För denna gång. Lev så länge du lever. Gör det du älskar och vill. Ta steget ur ekorrhjulet om vardagen inte är rolig. Du lever bara engång och då ska du ha kul! Tycker vi. KRAM Elin & Benny (framåt mer personliga inlägg)