En spegelbild i vattnet! Där. Där var jag ju.

Ja, alltså äntligen. Äntligen kom jag tillbaka. Plötsligt bara överväldes jag av allt det fina. Mina fina, fina barn. Den där blicken, det där leendet. “Mamma, mamma titta!” De märkte nog också, att nu e mamma tillbaka. Kanske var de gästerna. Fruktansvärt inspirerande, energigivande gäster. Som en lång suck blåses det liv i lampan och idéerna börjar smyga sig på. Hur vet jag? Jo, när jag igen kan börja visualisera mina bilder jag ser som mina nästa tavlor och motiv. Å det är då jag ska grabba penseln och börja. Å det är precis så här kreativitetsprocessen ska se ut. Du ska bli inspirerad. Du ska fyllas av energi. Det ska bubbla inombords. Sen ska du uttrycka dej på ett sätt eller annat. Plötsligt var jag där på barnens nivå. Jag studerade gräshoppan, jag gladde mej åt dens tassiga skutt. Jag såg den sanna glädjen i barnens ögon och jag lät mej dras med.

Men visst e det synd. Det är synd att jag släpper mej att bli så fokuserad, stressad och avtrubbad ibland. Dessutom har denna senaste period räckt alldeles för länge. Nästan ett halv år som jag sprungit på i min egen bubbla. Det är inte förlåtligt. Inte egentligen. De är här nu, de små liven. Balansen har aldrig varit lätt att hitta för mej. Ofta kantrar det åt olika håll, svårt att hålla stabilt. Å kanske är det solen med? Solen och ljuset som får oss människor att bli lite öppnare, lite snällare, lite, lite härligare. Så är det nog. Nu bara gottar jag mej i tystnaden. I lugnet. Stugan blev klar. Det var det viktigaste. Nu är det bara sådant som jag känner kontroll över kvar. Å då kan jag luta mej varsamt i jobbet, inte stressa. En enorm trötthet väller också över, som alltid, efter en periods intensitet. Snart faller stora delar av familjen in, härliga, innerligt älskade vänner och familj kommer att trilla in från Borgå under sommaren. Och nej, ingen stress här. Det är så skönt att vila i just den vänskapen. De vet hurdant kaos här råder om somrarna, hur skitigt allt är, de vet att duger det inte så får de städa. De vet att de inte får någon fin mat, att duger det inte så får de kocka. De bara vet. Å det är jag så glad över. Så tacksam att bara kunna sitta ner och ta ett glas rött mitt i röran och få känna värmen av alla vänner jag inte sett på så länge. God bless you! Tänk de där bästisarna som bara funnits där sen födseln typ, som man kanske lite tappat nånstans där i de mest intensivaste studieåren på olika orter, men som man sen igen hittat och tagit tillvara på. Dessa diamanter som fått bli barnens gudföräldrar. Oj, vad jag älskar er alla. Vill bara ösa lite kärlek nu, känns det som. Haha. Nej, jag är helt nykter, inte ens en temugg har jag fått framför mej för jag bara måste knappa på datorn nu medan fingrarna glöder. Hej, välkommen alla.

Nu har jag landat och välkomnar er med öppna armar. 😉

Liten väg kvar…men nu hoppar jag in i konstnärsförklädet.

“I dörren vände sig My om och sa: Jag tänker sova utomhus. Utan säng alltså. Sängar är fåniga.” Ur Pappan och havet s.51

Klockan alldeles för sent fick jag upp ögonen, hon var redan över sju. Innan jag insåg att jag strax står med hela lasset själv, så väckte jag de äldsta och skyfflade över lite ansvar. Så där i som att, ta upp sig själv och förse sig själv med morgonmål. Ja, det slutade i en unge som inte hann upp i tid, utan fick springa till skolbilen utan frukost och oborstade tänder. Men. Alla djuren fick mat. Pojkarna kan lite lära sig av sina misstag men djuren är helt beroende av mej. De blev i alla fall utsläppta och försedda med regntäcken (de ömtåligaste). Sen väl inkommen väntade kaoset. En enda röra. Som en mycket nyfunnen bekantskap sa till mej här om dagen på sitt positiva sätt, “du lever nu den mest hektiska perioden i ditt liv!” Bingo. Å tillika har jag lust att slänga ut med armarna och vara så där som Lilla My. Bara skita i allt. Det knakar duktigt i fogarna nu. Men det måste hålla. Å jag är så oerhört tacksam för all hjälp vi ändå får. För det får vi. Jag har folk som rider och motionerar mina hästar. Guld värt!

Bilden ganska talande. Jag på finnhästen. Med lite ihopplock. Såsom läderremmen som saknades som nr två i gjord, fick det bli en annan sadelgjord, lika lös som läderremmen sku vara dock. Man tager vad man haver. Det blev i alla fall en morsdagsritt! Längesen jag satt på hästryggen nu.

Men vi får också ta oss fram i motvind en hel del. Maskiner som inte håller. Går sönder under de absolut sämsta tiderna. När man har pressat schema så till den grad som vi har (som mannen sa nu i morse att han nu har tre jobb) så finns det inte en endaste gnutta utrymme till oflyt. Då är det något som skiter sig totalt. I år kanske det blir årets sådd. När man bara är “låtsas-bonde” och lite leker med jordbruket helt på sidan om liksom, så har man ingen ekonomi i det, och inga fina maskiner. Utan vi knagglar oss fram med gammalt, gammalt så länge det håller ihop. Ibland brakar det. Då skruvas det. Men i år den lilla bagatellen, tiden. Finns inte tid till att skruva. I år måste allt flyta. Så håll alla tummar och tår för att vi får till solrosorna även denna sommar…

Är ju så att vi egentligen kunde arrendera ut all åkermark. Så sku man slippa allt huvudbry. Bara köpa in hö och havre. Men sen har man den där heta, torra sommaren (2019 eller var det 18?) i bakhuvudet. Tänk om torkan slår till igen? DÅ står man ju verkligen i klistret med egna djur och ingen mat. Så vågar liksom inte chansa. Det andra går ju helt på nöjeskontot. Solrosor och ärter. Det är ju bara det där “lilla extra” som pojkarna gillar att sälja i äggvagnen. Det är i alla fall inget gården satsar på i nuläget. Odlingen. I nuläget står stuguthyrningen som nummer ett. Det är ett säkert kort. Alla vill till åländska skärgården. Helt fantastiskt! Jag förstår dem! Å DÅ gäller för oss som lever på turismen, att försöka få till utbudet så gott det går. Olika sätt. Där tycker jag vi lyckats ganska bra. Eller menar att det finns gott om idéer. Stuguthyrning, gårdsbod, ev. café (för cyklister och gårdgästerna), ridning och lägerverksamhet.

Det som är det mest roliga av alltihop är att allt som vi hittar på gäller endast maj- augusti! Höst och vinter får jag den där efterlängtade tiden till att andas. Alla kreationer (bildmotiv) jag gått och burit på får komma till utlopp. Jag får skapa igen. Då grottar jag in mej i mitt måleri, konstnärskap och skriveri. Det jag verkligen ÄLSKAR. Det blir liksom en slags jämvikt. Sommaren som inspirationskälla. Människomöten. Hektiskt springande. Spänning. Förväntan, får vi ihop pusslet? Sedan kommer vintern. Då vi andas. Vilar. Och bara är i nuet.

Sen, visst. Vi inser ju också att ju mer stugor/boendeformer vi fixar till, desto mer arbete runt. Inget är ju underhållningsfritt. Så arbetet börjar nog redan i april… Sen gör vi ju helt medvetna val också. Vi funderar engång extra med allting. Hur underhållsfritt är det möjligt att få? Inga gräsmattor utan altaner (visst de ska oljas i maj) men inget gräsklippspring. Inga gas grillar (hålla på att fylla gasbyttor). osv osv. Det är mycket att beakta, men man lär sig an efter. Ofta genom misstag. Men man lär sig.

Nu. Nu for lilltösen till farmor och mamman får hoppa in i konstnärsförklädet och fortsätta med “face tavlan” som är på g! Ha det gott allihop! Hoppas på värmen nu och att vi får våra frön i jorden. Amen.

Lite mer färg tack..

Jag minns den där gången jag fick en hemlig liten pung gjord i mocka av indianen som man inte fick öppna. Den bar med sig lycka. Å jag, den lilla Elin öppnade i smyg, och lyckan rann kanske ut? Jag vet inte. Men där och då väcktes min nyfikenhet för kultur och etnicitet. 

Vår dörr stod alltid öppen. 

Min barndomshus dörr stod alltid öppen. Det kom och gick många människor i mitt hem. Det var indianer som promenerade runt jorden, albaner som behövde hjälp, ryssar, armenier, judar, schweizare etc. På gott och ont. Mest gott, alla de måltiderna som avnjöts, samtalen, stunderna jag i smyg satte och iakttog våra gäster häpet.  Det var upplyftande på alla vis förutom då mitt rum erbjöds bort i ett års tid till vår utbytesstudent. Hans stackars tillvaro blev inte lätt. Men det gick väl kanske över (ondsintheten från min sida att abrupt blivit utan rum och tvingats dela med storasyster). 

En otrolig nyfikenhet väcktes i mej. Vem var dessa människor? Varifrån kom dom? Hur såg det ut där i deras land? Min nyfikenhet visste inga gränser och ofta lyssnade jag häpet på de olika människoödena. Det var nog det som väckte den nyfikenhet som präglar mej än idag. Jag älskar att träffa och lära känna nya människor. 

Pratar alltså om mötet med den okända. Det är något pirrigt, förväntansfullt, djupt engagerande att få ta del av en annan människas liv och historia.

 Därför frågar jag ofta (ibland kanske det misstolkas). Vem är du? Varifrån kommer du? Eller som i Borgå (med Borgå dialekt) ”Vaart ha tu flyti ilaaand?” 

Det finns givetvis absolut inga rasistiska antydningar från min sida med något alls. Rasism är så långt ifrån mej som det bara går. Som jag (vi) själva flängt runt i världen säger det sig självt att det inte finns utrymme för såna tankar. Alla får vara med. Helt enkelt. Jag är bara så otroligt nyfiken på andras kultur. I mina hemliga drömmar hade jag också gärna tagit del av mer. Hade jag mer tid här på vår jord hade jag absolut upplevt Afrika (en primitiv del, land) bara för att få uppleva den glädje och livsglädje en fattig människa kan uppleva, utan allt det materiella. Stå och dansa utanför hyddor, vara tacksam för så lite…eller så mycket.  

Det finns inte ord till att beskriva hur fascinerande jag finner olika kultur. Hur olika vi människor reagerar, interagerar och beter sig beroende på hur man är uppväxt med tanke på religion, familj och samhälle. Kanske jag också därför alltid varit väldigt öppen för andra länder och kulturer. Som den gången när jag som sjuttonåring satt inklämd mellan två frodiga damer på en tre platsers bänk i flyget och önskade att resan ner till mitt nya hem i Österrike sku gå väldigt snabbt. Dit kom jag och lärde mej väldig ”lant-österrikiska” på min svinfarm. Där började första riktiga utlandsvistelsen som senare sku uppföljas med många fler (men med man och familj). 

Det här med att jämföra…(vilket är ganska omöjligt att inte göra) norr mot syd…så är det liksom inget positivt. Inte ur kultursynvinkel precis. Här har sekulariseringen gjort sitt helt klart. Här uppfostras man utan religion (för då tror man att man är modern) men i själva verket missar man sååå mycket. Så mycket, så mycket av moral, etik etc. etc att det tar ett helt nytt inlägg. Man uppfostras utan starka familjeband, utan den tillhörighet till andra människor som är så fundamental för människan. Individualismen har tagit över och vi tror fortfarande att vi gör allt rätt i vårt samhälle. Det är ett förvirrande samhälle vi ställt till med och våra äldre sitter ensamma på sina boende och dör. Något är så fel, så fel men fortsättningsvis föser vi allt i just den riktning. Grått, trist och monotont. Allt samma. Alla lika. Den livsglädje som så synligt kan synas i gatubilden annanstans på jorden verkar nästan förbjuden här norrut.  Våga liksom stå för den man är….tänker jag. Idag. 😉

Jag tar min kreativitet och sticker

Precis när vi hade dragit efter andan efter sommarens ruljans så visar det sig att den inte alls är slut än. Bokningarna trillar in och här står jag lite halvt handfallen med två småttingar, en arbetande man (läs:stadsjobb)och försöker hinna med önskemålen som kommer. Å med lite hjälp av farmor och farfar så funkar det, men inte länge till för nu börjar denna dams batterier slå på rött. I vilket fall är vi otroligt tacksamma att booking levererar så bra. I princip fullbokat trots corona avbokningar. Sen igen är allting över på (knappa) tre månader. Det är som en virvelvind hela sommaren. Det springs, hojtas, fixas och ingen hinner riktigt landa mellan något alls. Det är ett konstant tryck. En virvelvind som jag gärna dras med i och får så mycket i utbyte av våra härliga gäster. Människomöten. Så spännande! “Varifrån kommer ni? Hur har ni kommit hit? Hur ska ni ta er tillbaka? Aha. Aha. Aha.” Älskar när jag får höra lite om dem och de får ta del av vårt liv här. Så nu bara funderar vi ytterligare hur vi kan maxa trycket under dessa månader. Mera stugor, lägerverksamhet står på planen men kanske också ett litet mysig fik….ideér finns.

Just de här två, tre månaderna orkar jag hålla min dörr öppen, sen stängs den långsamt men med kraft. Sedan är jag helt och hållet slut av allting jag gett och fått. Sen behöver jag laddas hela långa vintern för att igen orka. Vissa behöver avskildhet mer än andra. Jag behöver massor ensamtid (kanske lite svårt att föreställa sig i en 6 pers. familj). Jag ska faktiskt för första gången i mitt liv ta min kreativitet och försvinna ett par dagar. Bara jag och hunden. Det tänker jag mig ha rätt till när min födelsedag står utanför dörren och stönar och stampar frustrerat. Jag säger inte vad jag fyller men det är jämnt.

Först tänkte jag göra mej märkvärdig, en grej av spektaklet men sen kom jag på bättre tankar att jag skiter i det. Det bör inte bejublas. Inte har jag åldersnoja, jag lider bara av en väldigt obehaglig frustration som kryper allt närmare själen (har alltså inget med min ålder att göra, hade kommit ändå). Hade jag en årslön i bakfickan hade jag satt in den åt mej och fört barnen till dagis och kavlat upp ärmarna faktiskt. Någonstans tycker jag ju att mitt slit och släp denna sommar hade kunnat berättiga det. Less på AB familjeföretaget. Byka, laga mat, mata bebisar, inte sova på natten och ALDRIG hinna med det jag brinner för. Usch. Nu blev det ju en klagan i alla fall. Offerkoftor är inte vackra. Ofta grälla. Var inte meningen. Förlåt. Men när frustrationen långsamt smugit sig på så blir man lite som en nöt till slut. Sluten. Men hackar man en gång går den sönder. Vilken dålig metafor. Jag har ju alltså varit hemma sedan 2006 mer eller mindre så lite emellan kan man väl få slå på bongo trumman… Lätt otrevlig kan man väl kanske tycka jag blir. Morrar som My, fräser och spottar när batterierna är på för låg nivå och då VILL nog egentligen INGEN vara nära mej. Alls. Då behöver mamma semester. Egentligen rätt enkel ekvation. OCH då gör man alltså som jag nu tänkt och lämnar kaoset. Tar sin kappsäck, slänger in lite förnödenheter och vips är man borta. Bara vandrar sin kos. Bye, bye! Adios! Jo, men jag kommer tillbaka. Även fast jag ibland drömmer om att vandra söderut som Snusmumrik. Mammor har rätt till det. Att ta en paus. Speciellt när de är gifta med så fina män som förstår och vinkar glatt. Haha. (För att slippa blir utsatt för ondhet kan man gissa. )

Prinsessan i slottet…

Det är bara på natten jag kan få ro. Ro till en klar tanke. Precis när jag lagt mej för att sova så tjuter hon till (säker på att hon drömmer nåt hemskt om storebror) å då finns ingen återvändo. Mammas bröst. Sen tröttnar mamman. Drar sig tillbaka men inte för långt för hennes arm, hon drar, försöker få tag om bröstet igen tills hon somnar som en utslagen drottning. 

”Mamma du är som en prinsessa som sitter i ditt slott och säger åt dom andra vad dom ska göra.” Sa 4 åringen idag. Precis. Äntligen har han förstått. Inte desto bättre har hon fött fram en arvstagare av samma kön. Hon ännu värre än mej, kan jag lova. Det första hon gör om morgnarna när hon bärs ner av nån undersåte är att hon högtidligt sträcker ut sin arm (med handryggen upp) för oss alla att pussa på i tur och ordning. Den sessan. Den sessan.

Sessorna och betjänterna tog sig en cykeltur igår och vi kom till nästa by, innan någon påpekade att hennes bakdäck var närapå tomt. Bror dukig skulle fixa men råkade olyckligt dra ut hela ventilen och allting, så där pös det. Så pyste lill-sessans första cykeltur ut i intet. Nå, plåster på såret blev i alla fall svärmors kaffe efter att svärfar bärgat patrasket. 

Man kan också säga att förnuftet äntligen har hunnit fatt damen. Vad är väl en sommar med endast slit och släp? Nej. Förnöjer mej genom att se de små projekten bli klara. Ja, hon arbetar fast prinsen bara tror jag pekar med hela handen. Fastän även delegering förekommer. Är väl inget fel på delegering till små penningkåta, moppe drömmare? Solstolar slipas och oljas, krukor gjuts och det ställs i ordning inför sommarens gäster. Men. Egentligen utan att det matas på med en massa nytt (nya projekt i andra ändan). Jag vill se ett slut. Sen vill jag bara gå omkring och njuta i vita kläder och käpp och få allt och växa. Helst genom att bara peka med käppen på växten. Osar häxeri.

Nå, göra i min alldeles egna takt i alla fall. I takten till bina, getingarna, humlorna, små fåglarna, blommornas prakt. Men sen när jag tröttnat på att spatsera runt så ska jag också ligga i hängmattan, på sandstranden, solstolen, på flamingon i poolen och bara götta mej. I alla fall en stund. 🖤

Covid 19 rann ut i sanden…och sommaren e just här!

Så fort mumintrollet fick nosen över vattnet vände han och simmade mot Snusmumrikens båt. Hej! sa han och högg tag i relingen. Jag är hemskt glad att se dig. Ur Farlig midsommar s.132

Hej och Hejdå! Covid 1! Corona….ja nu känns det som om folk tröttnat. Skolan har öppnat igen ,sporten dragit igång så smått och folk rör sig lite mer. Samhället öppnar sakta, sakta upp igen och det är som om folk inte orkar tänka corona 24/7 mer.. (med det inte sagt att det snart smäller till ordentligt). Jag vill bara knyppla ihop koronan i en boll och sätta eld på den. Försvinn! Innerligt trött.
Tror de flesta tröttnat mer eller mindre nu faktiskt och önskar att samhället går tillbaka till det normala. Nästan i alla fall. För mej får flygtrafiken gärna minska med mängd och massor, himlen bli klarare och djurlivet florera. Tänk om folk i Indien, Wuhan etc nu sku inse att “Oj, vi ser toppen av ett berg vi inte sett på många, många år, så klart det blivit i luften!” Tänk om man på något vis kunde styra utvecklingen ditåt och få en renare jord. Hoppas. Hoppas.

Sommaren står bakom knuten och fast det inkommit avbokningar till stugorna har det också fyllts på med några. Så få se. Jag hade ju redan lite låtit hängmattan hägra framför min inre syn….kanske jag denna sommar kunde få läst alla de där böckerna som väntar…? Nya stugan har satts på “is” och renoveringen där har nu stått stilla, kanske drar det igång igen nu i höst så det iaf blir klart till sommaren 2021.

Årets första kajakuthyrning ska ta plats nu inkommande vecka och ikväll ska jag och den äldsta ut och paddla för att se så allting är i skick (så mörka moln håll er borta). 🖤 Hoppas på en vacker och stilla kväll.

Känner ändå som om jag börjar ha lite koll på grejerna (eftersom vi tvingats stryka endel planer) så känns det som om bördan lite lättat. Snickarboden är till 60 % färdig och plötsligt känns det inte som samma panik att det absolut måste bli klart till denna säsong. Eftersom vi ännu bara har två hus till uthyrning så blir det inte sådan enorm ruljans här att en reception och gårdsbod är jätte nödvändig å andra sidan hinner vi med, så gör vi även det. Vi vill ju ytterligare utveckla det framåt till sommaren 2021!

Jag är i alla falla glad att vi kruxat av vårbruket som i år blev en mängd potatis (älskar att sitta bakom traktorn och skumpa på potatissättaren och ploppa ner potatis fortare än kvickt) men även lök, ärter, morot, dill och solrosorfrön slank i jorden i år . Så få se, kanske får barnen börja sälja ärter också utöver ägg i äggkärran. Framåt åren hoppas jag att vi får ordning på detta med potatisodlingen (nypotatis) och äggkärran kan svämma över av potatis, ägg, ärter och jordgubbar. 🖤 För de “oinvigda” kan jag berätta att odla potatis och grödor på en åker som inte varit “svart” (som vi tvingats göra då vi haft vall där ifjol) är nästintill omöjligt med tanke på allt ogräs som kommer igenom. Så detta år är ett stort test… om vi hinner hålla efter ogräs och nåt annat får en chans att växa…kvickroten växer gärna genom potatis å annat..

Idag ska i alla fall äääääntligen gethagen (runt det stora berget) påbörjas! Hoppas verkligen att vi får den klar inkommande vecka så getterna får komma och vistas i sin naturliga miljö på berg! Den dagen de blir dit släppta ska jag filma! Dessa klätterapor ska äntligen på sina berg. 🖤

Dagbok Covid-19 -4 Glad Påsk!

Snorkfröken stack sin tass i mumintrollets. I alla fall, sa hon. Så länge du inte är rädd lovar jagatt inte vara rädd heller. Ur kometen kommer s.115

Vårt allra första brev har anlänt från sjuk och hälsovårdsministeriet. Synd bara att vi inte var målgruppen, för det var de över 70 år som fick order om att inte röra på sig, alls.

Boris Johnson (Storbr utr.min) har kommit ur sin respirator och spanjorerna köar ut från Madrid för att komma till sina stugor inför påsk. I Spanien sätter man alltså in militär för att stoppa trafiken på vägarna. Vi har kommit till den punkten nu att folk inte orkar sitta instängda längre…. Sverige kör sin egen väg och uteserveringarna är fulla av folk för där hoppas man på en flockimmunitet. 1000 prover skickas ut i Sverige där det ska testas om man haft corona utan att veta om.. Och i Turkmenistan får man inte yttra ordet “corona” utan böter. I New York funderar man om man behöver börja begrava i parker.

Ja-a. Funderingarna är många och ingen vet utgången. Det vi vet här hemma är att det nu blir påsk. En påsk utan nära och kära. Vi har ju alltid försökt att hålla som tradition om påskmiddag här oss oss men den blir alltså inställd i år. Så få se vad vi ska hitta på. Lite små projekt står och väntar nog.. en ute-toa i stranden som vill ha lite färg. Lite små pyssel i gethagen (väggar som saknar färg). Ett hästtak som behöver mer plåt till tak. Lite altaner som hade behövt skuras…ja ni märker det tar nog inte slut på göra, och fint väder lovar de ju! Så är väl bara att försöka passa på att vara ute då och få lite färg på näsan vi som är privilegierade att kunna göra så här på landet.

Pappa i huset har fyllt år och blivit uppsjungen med pompa och ståt. Varje år finns en önskan om kinuskitårta och ibland besannas den och ibland inte. I år besannades den redan kvällen innan och bars in till födelsedagsbarnet med ljus och allt på självaste dagen fast det var mycket ojämnt….bara 44.

Lite foton har nu fått komma upp på den gynnande fotoväggen. Fotot neråt är format som ett hjärta märkte jag när jag skulle beställa, det är alltid lika roligt när hjärtan dyker upp här och där! Alla proffs foton är tagna av min bästa Anette Sundström, som jag mer eller mindre vuxit upp med. Hoppas sommaren blir som tänkt och de kan hälsa på oss också i sommar! Kanske, kanske kan man då boka henne om man är sugen på familjefoton här på ön. Får se tiden an, men sätt bakom örat. 🖤

Glad påsk på er alla!

Hoppas påskharen hittar till er! För det gör han hos oss, han far runt gården och lägger chokladägg! 🖤

Dagbok 3 covid-19 Ibland händer det!

Boris Johnson, Storbritanniens premiärminister har blivit intagen på sjukhus pga covid-19…och så har jag meddelat resten av föräldrarna på Åland att man nu delar ut skollunch till alla skolbarn på fastlandet (men alltså inte på Åland). Uppror! Det är ungefär så mycket mina tankar idag gått till corona. Annars har det varit som vilken annan dag (icke covid-19) som helst.

Lämnade de stora inne åt sin skolgång, lade ut lillan i vagnen och tog fyra åringen med mej och gick ut i solen. Jag sket i oredan inne. Ja faktiskt! Jag blundade och gick ut. Insåg tillslut att jag behöver solen mer än ett skinande rent kök.

Vi gick raskt till stallet för att bistå pappan i huset med hjälp. Är faktiskt lite imponerad. Vindskyddet till hästarna blev äntligen av (eftersom vi tog deras skydd till getterna så var vi skyldiga dem ett nytt). Så VIPS idag har detta tak kommit upp! Är lite smått nöjd över att vi äntligen har börjat sätta band på oss och se till så vi faktiskt klargör, färdigställer grejer! Euforin över att se de färdiga sakerna har äntligen tagit över och leder oss hela vägen genom de nya projekten. Förr har vi bara avundsjukt sneglat på grannens fina hus och tänkt OM vi kunde få det lika fint med våra ruckel..men kanske, kanske ser vi en framtid med fina hus också på denna gård. Sakta men säkert förvandlas de en efter en (så gott det går).

Nu ska vi ännu hyra skylift och få silosen målad och ribbor uppsatta. Så lite smått pyssel kvar när det kommer till stallbyggnaden nog.

Innan skolorna stängde hade jag en kort dialog men Rufus läkare som bekräftade detta med att han är i riskgrupp och vi kom då fram till att vi isolerar oss så gott det går. Vi handlar genom att hämta färdigt packade matkassar (härligt att de ordnar så bra i vår lokala butik), vi ser på avstånd på våra gäster som gärna nu stannar till och hälsar på våra getter. Mycket märklig känsla. Myyyycket märkligt!! Farmor och farfar kan träffa barnen utomhus utan närkontakt. Blicken på den minsta när hon inte förstår varför inte farmor tar henne i famnen är nog lite hjärtskärande…Morfar som kommer av och an på gården med nåt och tar sedan nästa färja hem…Suck. Inget är sig likt. Vill nog bara tillbaka nu till ett vanligt, öppet samhälle fortast möjligast känner jag..

Men visst, kan leva med att vi får våra “egna” (läs privata) projekt avbetade i maklig takt också….Nåja, snart dundrar två större barn ner för trappan för att ta del av dagens Robinson avsnitt (som vi alltid ser på play i efterhand) där vi ju har alla vår åländska kocken Micke som deltagare. Heja Micke ropar vi från tv.soffan!

Trevlig kväll!

Dagbok 2-COVID-19 Lite mera muminmamma tålamod nu….

🖤Hade på något vis tänkt att nu när det är helg så sku jag hinna lite koppla av och dra efter andan. Speciellt idag då det är söndag. Ohjälpligt är mina nerver på utsidan. Lunchsituationen idag var allt annat än rolig. Mamma blev arg. Pappa blev arg. Inte på varandra, utan på attityden “alltid käbbla tillbaka då man ber om hjälp”. De stora tyckte spektaklet var roligt och skrattade hysteriskt, den ena mer än den andra. Belle skrek och hojtade så fort hon inte hade nåt att stoppa i munnen och Wilton försökte vara tapper och äta sådär som “stora killarna”. “Jaaaag ska ta ost mamma!” “Jaaaag ska breda själv mamma!!” Det slutade med att jag brände soppan i botten så allting smakade bränt. Sen blev det havregrynsgröt. 🖤 (Foton i detta inlägg är tagna av Anette Sundström photography)

Mer och mer inser jag att jag gör just sådär som man inte ska…. “Jag ska bara” tar för mycket plats i min hjärna nowadays. “Jag ska bara” dammsuga bort allt spill från kattsandlådan, ska bara föra bort blöjan som luktar, ska bara sätta det här i diskmaskinen, ska bara hjälpa Belle och VIPS är det bränt det man hade på spisen. Det händer oftare och oftare. Likaså händer det allt mer ofta att jag ser solen där utanför och inser att nu är klockan middag och dit for den dagen.

Tänker att vi kanske behöver börja göra nåt annat. Bryta av och komma bort till helgen, kanske i alla fall endera dagen. Lämna gården för att bryta av från vardagen. Vi går ju på varann. I dessa coronatider.

Vardagen funkar. Någolunda. Barnen har sina platser där de sitter och gör skolarbete på och det funkar relativt bra. Visst behöver man ibland påminna att nu är det dags för rast (betyder att de blir utkommenderade) och dags att sätta bort telefonen för att fortsätta skolarbetet etc etc men i det stora hela ok. Efter varje avslutad skoldag så är det utevistelse i i alla fall två timmar om de tror de ska få spela datorspel på kvällen. Värre är det med fyra åringen, för här krävs det ju att jag ser till så han har att göra, gärna olika saker…detta har vi inte ännu fått och funka helt eftersom jag inte KAN endast sitta med honom heller, inte eftersom jag har baby Belle och förväntas fixa lunch, städ, byket, plocka in och ur diskmaskin och gärna fundera middag med… Då är det ju så att tiden inte räcker och hemmet blir. Så bra i det, är ju att man inte behöver vara rädd för oväntat besök! Ingen kommer under coronatider och hemmen får se ut som de gör, det är ju bara vi som tvingas leva i skiten… om man säger så.

Det som tär mest såna här dagar är att se att fyra åringen blir lite understimulerad och att huset är ett enda kaos. Förr när allt var normalt så hann man ju iaf plocka och städa medan barnen var i skolan och dagis och W kom hem trött och belåten från dagis. Nu river båda de minsta i min (lilla) tid som blir över efter läxhjälp (och räcker alltså inte till). Till råga på allt så är Belle inne i en mycket mammig tid nu. Helst hade hon bara blivit omkring buren och jag som har ont så det bränner mellan mina skuldror…så bär ogärna ännu omkring på en 7 kgs klumpeduns. Idag har W också kissat på sig två gånger, det nog bara för att ingen helt enkelt har tänkt på att påminna om toan. Eftersom det inte varit nåt problem alls tidigare,( kisseriet) så var jag genast i hugget med storebrors blodsockermätare!! Såååå skönt när den visade 5,2! Oj vilken lättnad. Men, men säg aldrig aldrig. Diabetes kan komma smygande på vem som helst, precis som det gjorde på storebror.

Så, ja…summasumarum är vår vardag allt annat än lugn och harmonisk än. Ljudnivån är alldeles för hög och jag hade gärna satt på mej hörselskydd eller som pappan i huset (en höguppläsningsbok i lurarna) när han går omkring här ute och jobbar. Hm, kanske ska jag göra det. Det kanske skulle hjälpa mej bort från den här världen stundvis och ge den energi jag ohjälpligt hade behövt. Apropå pappa… som ännu tar sig an diabetes -nätterna (eftersom jag ännu är i amningsträsket och ammar ännu också på natten) kan jag inte kräva så mycket av. Han går redan på reservbatterier…

Så den här nya vardagen är ju nog krävande på alla sätt och vis nu genom att man alla är mer eller mindre instängda i samma hus under oviss tid. Inte hjälper det att klaga. Inte hjälper det att ropa. Inte hjälper nåt annat alls än att backa, göra mindre och försöka finnas till hands. Bara att försöka hitta någonslags rytm vi kan följa och vi har nu bara ännu inte hittat vår “helgrytm”… kanske, kanske kommer decibelnivå ner med tiden! Hoppas!! Nu måste jag låsa upp och gå ut från toan till den hojtande familjen…men bara den här stunden gav nu en liten energikick och jag orkar igen. 🖤

.

Dagbok 1-COVID-19

Jag vet inte egentligen varför, var nog något program jag såg om brevromaner och därmed kom på tanken.. Ny energi till bloggen och därmed ändra det till mera brevform? Men..som mer till mej själv. En slags brev monolog i dessa covid-19 tider. Eftersom jag inte annars får inlägg skrivna så kanske jag kunde få det genom att mer få ett “andningsuppehåll” ur denna vardag och ventilera allt elände här? Jag provar.

Idag är det söndag och vi står inför en helt befängd verklighet som ingen riktigt kan greppa. COVID-19 kallas den och kommer att ta oss och den tid vi lever i till historieböckerna, skriv upp det. Det är helt galet alltihop! Vet inte hur och var jag ska börja. Men börjar väl från egen navel då bara. Ännu endag av nya skräckuppslag, rubriker och nyhetsstoff. Den ena dör efter den andra. I Italien är det över tio sidor bara dödsannonser. I Spanien sprider sig döden som en skugga som drar över landet och folk är instängda i sina lägenheter i hopp om att överleva och inte föra smitta vidare. Herregud. Vad hände? Jo, de säger att det kom från Kina, från Wuhan. Där någon åt fladdermussoppa och vips så infekterades en hel värld i corona virus! Det är obeskrivligt overkligt kan jag säga. Å det förvånar stort att endel tar det som en klackspark och fortsätter sitt liv som förr. I dagsläget är Nyland i Finland stängt, ingen åker ut eller in som inte har viktigt arbete på andra sidan. Riksgränserna har stängt. Ingen åker utomlands. Flygen står. Skolorna har stängt fast och småttorna får gå på dagis OM deras föräldrar har arbeten som är samhällsviktiga! Men här rekommenderar staten oss STARKT att hålla dem hemma. Folk dör som flugor i de värsta drabbade länderna och än är det bara början….

Inser att jorden rensar ibland och det drar olika pandemier över land och riken men när drabbades vi i Europa sist? Spanska sjukan? Jag tänker sorgset på alla människor i Indien, Afrika, alla flyktingar på lägren, alla människor där samhället inte har en chans att försöka isolera, avskära, hjälpa och bidra. Låt alla människor vars liv ska slockna i denna fruktansvärda pandemi, göra det skonsamt tänkte jag skriva. Nu är jag ju sjuksköterska till yrket och sett folk “drunkna i sig själv” av olika orsaker då ett hjärta ger upp och lungorna blir vätskefyllda. Å jag säger. EN död där lungorna inte längre kan dra luft önskar jag inte ens min värsta fiende!! Att bli fullsprutad av morfin under kontrollerade förhållanden (sjukhus) är en sak, men majoriteten kommer att dö hemma, dö på gatorna UTAN tillgång till lugnande. Att dra sina sista andetag och inte kunna syresätta sig…den känsla, hysteri och skräck när man inte får luft, ja den känslan önskar jag ingen levande varelse. HUJ!

Idag fick vi får andra avbokning till gården. Vi hade nästan fullsatt hela sommaren i våra uthyrningsstugor och nu börjar alltså avbokningarna droppa in. Idag ett par tyskar som beklagade sig, ville så gärna men flyget hade dragits in. De lovade komma sommaren 2021 eller 22. Man kan inte så mycket annat än rycka på axlarna för så här kommer det att gå, den ena avbokningen efter den andra kommer att komma. Tråkigt. Men å andra sidan betyder inga gäster på gården en hel massa tid för annat. Tänker att jag nu kan dra ett långt andetag och låta axlarna sjunka till vanlig position. Det betyder alltså att vi kan dra ner takten rejält och kanske lite mer snegla på våra egna byggprojekt. För det finns av dem med, jag lovar. Altanen bakom huset, runt poolen är långt ifrån klar, stranden med bryggor och landgångar är långt ifrån klar. Ja, det finns en hel massa så sysslolösa blir vi på inga vis. Så egentligen så njuter jag lite…av att jag plötsligt fick vända blicken inåt. Vad kan vi göra för oss? Inte bara gäststugsrenovering. Jag kan njuta med lilla Belle (som jag kommer att få springa efter). Fixa med mina odlingar. Fixa med djuren. Sola! Simma! Fara ut på sjön! Alltså en sommar utan gäster kommer ju att bli som ett sommarlov utan sommarjobb!