Teateraporna, TADA!

Man kan ha mycket planer men man måste vara beredd på att de kan ändras helt. I vårt fall har det gjort just så. Den där stora lägenheten jag såg framför mej med de där härliga fönsterluckorna och franska balkongerna (ni vet som rosa huset i dokumentären ”drömmen om Sicilen”) den illusionen sprack. Såna hus finns bara till försäljning, inte uthyrning. Men min studio dröm (målarateljé) illusion sprack inte! (Alltid nåt!) Allt går inte som planerat och är man öppen och inser att så kan det gå (läs;flexibel?) så tänker man om. Palermo levererar guld i alla hörn (som i form av kultur) men bakom hörnen döljer sig den bittra verkligheten endel gator ser ut som soptippar. Varför? Ingen aning. Men helt klart ett icke fungerande system som kastar svarta skuggor över stan även det faktum att polisen helt verkar sakna fotfäste (trafiken ett skämt, dessutom farlig för våra kommande mopedister!) här gör oss lite skeptiska över att faktiskt slå ner fotpelarna just här. Men ingen större fara det heller, vår vecka här har lärt oss hitta runt i staden och jag har hittat de där undangömda gatorna där de gamla gubbarna sitter med de där härliga speglarna, järnstolarna…ja, ni vet allt det där härligt italienska! Så ni vet vem som ska dit och handla då vi installerat oss (för vidareforsling till Westergårds).

Cefalú

Vi drar oss utåt från stan och det lutar mot att det blir Cefalú denna första vinter. Vilken härlig pittoresk stad. Där finns allt. Vi har kört dit nu ett par dagar för att se oss omkring (innan det var vi och kollade andra ställen här på norra sidan av Sicilen). Sen får man förstås se hur det verkligen är på vintern här men först ska vi hitta lägenheter. För det är det enda vettiga… att istället för att hyra ett hus utanför (ofta några km ifrån centrum) för hela familjen så delar vi på oss i två nära intill liggande lägenheter. Vi ser bara positivt på det, för då kan de stora killarna börja lära sig lite mer självständighet men ändå med mamma nära 😉

Så nu håller vi frenetiskt på att kolla lägenheter.. ett litet problem är att de flesta blir lediga from 1 oktober och vi är i behov av lägenhet nu from söndag. Men en ser det ut som om vi lyckats ordna. Så kvällarna går mestadels ut på att hänga på nätet och kolla internetsidor, messa och ringa. Idag var vi och tittade på två stycken och kunde göra oss förstådda med den spanska vi behärskar. Ja,a det låter nog för roligt vår kommunikation men varje dag fastnar nåt ord italienska.

Direkt när vi fått en adress så kan vi gå till ”kommunhuset” anmäla oss och barnen får börja skolan. Ännu oklart vad de erbjuder (oklar med minstingen ålder-skola-dagis). Klart iaf är att de som går i italienska skolsystemet slutar sin skola den 10.6. Så lutar mot att det blir igen halva familjen (de som har obligatorisk italiensk skola dvs 6åringen och 14 åringen) blir kvar här så länge och sedan antagligen tar tåget hem! Provade på att åka tåg här om dagen från Palermo-Cefalù och då åkte vi tillsammans med en massa Rom resenärer! Alltså finns det tåg-färja (never heard). Sen kan man lätt åka från Rom till Sthlm rätt enkelt med natttåg!! Härligt, härligt (ÄLSKAR att åka tåg). Så fast vi inte är mycket till ”planerande folk” så har jag nog ändå en idé om hur saker ska gå till. Sen får vi se!

Palermo

Barnen då? Enligt de stora är ALLT bättre här (maten, trafiken etc etc) medan den minsta ibland funderar på ”blåa huset” (vårt hus på Åland) och ”glannbaanen” (grannbarnen). Då river det lite till där i mamma-hjärtat men övertygad om att hon snabbt kommer att finna sig i att leka med nya barn. Hon är duktig på att ta kontakt och hittade en lekkompis i vattnet här om dagen men damen uppskattade inte sanden hon fick placerad i håret av den lilla italienaren.

Belle. Förundrad över hur många kommentarer hon får över sitt hår.. som mannen sade ”det är som att gå med en filmstjärna”

Den andra spilivinkeln (6åringen) han roar sig med cyklop och försöker hänga storebrorsorna i hälarna när de snorklar (icke till deras förtjusning). Annars är han den som höttar lika som italienarna åt varandra i trafiken och är snabbast på att upprepa vad folk säger. Helt orädd tar den tandlöse sig fram här och pratar sönder oss alla, den lilla pratmakaren. ♥️

Så en liten update, som ska bli oftare, men haft bråda dagar hör so far. På stranden (som nån kanske sku kunna tro att kunde vara avslappnande kan jag säga :ICKE!) man ska ha koll på en treåring (med simväst men ändå) en 6 åring som har lite svårt att veta hur långt ut man kan hänga efter tonåringarna. Helst inte lämna allt på stranden och själv gå och simma eftersom hunden då sku stå och hoppa på alla fyra skälllande (van att få simma med oss). Lucy får simma i koppel till människornas förtjusning (för nej, vi är inte ensamma på stranden än). Men tur e det att det inte finns några restriktioner alls på var man får och inte får ha hunden (de har alltså hundar i matbutiker, på Ikea, caféer, stranden ja, överallt!). Eftersom vår gamla Lucy blivit en sådan liten dam som inte kan lämnas ensam i en lägenhet mer… sen kompisen dog lägger hon till att yla såfort man vänt runt hörnet. Suck. Kanske ett citron-spray halsband igen vore att prova. Å vilken teater för de flesta som inte har så mkt att se på på stranden. Teater-aporna, familjen Mattsson! Tada!

Att försvinner jag en dag, ja då hittar han mej där nånstans, i bergen. ❤️

Alltså. Tänk att ett element alltid kan ta luften ur en. Jag pratar om bergen, om alperna. Som jag nämnt förut bodde jag ju där ett halv år som sjuttonåring. I Tirolen. Klockorna i de små kyrktornen som slår och gjort så i alla tider. Ljudet i dessa pittoreska byar ingjutna bland de höga bergen är magiska. Igår kväll var en sådan kväll. Folket var ute på byn. Till och med att vi såg de fantastiska berömda lederhausen utstyrseln med den berömda tirolen hatten. Hann inte hejda farbrorn för foto. Ändå hemskt roligt att berätta och återberätta vad jag var med om då jag bodde där. Dessa gasthausen där man får de där äkta wienerschnitzslarna på kalv. Att försvinner jag en dag, ja då hittar han mej där nånstans, i bergen. ❤️ Det är som att det suger in hela mitt inte när jag kommer till dessa trakter. Härliga, härliga alper.

Nu har resan fortsatt och vi har kommit in på Italienska sidan, precis åkt förbi avtagen till Gardasjön, eftersom vår skara inte är så väldigt positiva till omvägar så låter vi Garda vara denna gång. Lite lättare beslut också eftersom vi engång redan varit där med mannen. De vet inte vad de missa helt enkelt! Sånt är livet. Om man inte vet vad man går miste om så gör det liksom inget. Men har man engång sett, engång fått nys om vad som finns där på andra sidan så är det kört. Då vill man bara ha mer och mer.

Vi har kommit lite längre än ovan på kartan och närmar oss nu Florens. Har SÅ stora förhoppningar på Florens. Så mycket jag vill se där (ut konstnärsperspektiv). Så vill jag tvätta håret och sätta på mej nya kläder! Som tur hade jag slängt lite extra (även åt mej och 6åringen) i skötväskan när min andra hälft insåg att våra väskor inte ryms där jag hade tänkt så de blev bortstuvade, läs;inte lätt att ta bort. Så NU när vi äntligen mellanlandar i Florens hela veckan så får jag äntligen min väska. 30grader nu ute, lider med alla vägarbetare iklädda full mundering! Och i ett skede strulade AC:n i bilen så vi fick sitta med fönstren öppna. Herregud ni kan tänka er hurdan bastu det direkt blir speciellt längst bak (där småttorna sitter). Mängder med vatten bara…

Första besöket på den italienska sidan blev lite si så där. Jag började lite fel. Van att vara lite ”sorry, sorry” när vi behövde ha hunden med (uteslutet förstås att lämna i het bil) så slank in via gräsmattan till uteserveringen…skulle jag inte ha gjort, kyparen berättade genast att man kommer andra vägen. Och det e ju så att hundar i Italien e helt okej! De har med hunden på Ikea, i mataffären och på restaurangen (du stiffa nordbo 😂). Efteråt insåg jag att tanken var att man sku invänta kypare för att de sku ta en till bordet. Nåja. Summasumarum insåg jag bara att vi valt lite för fint ställe för en nerskiten mamma (en fågel hade lyckats pricka in mej utan att jag märkt). Jo, och sen min man på det ”men älskling! Var lite positiv…” jag säger bara….en man, endast en man kläcker ur sig det, just då, under omständigheterna. Voj, voj. Men bra gick det ändå, de förstod till och med vad vi ville beställa! Nu somsagt gasar vi vidare, har lämnat alperna efter oss och bilen har ännu inte rasat…🙌🏽

Mellanrapport

Kaos. Som det så lätt blir sådär när man ska flytta söderut och låsa en gård. Brunnar som bråkar, vatten som krånglar. Precis just nu. När det ska ses till så djurskötaren på gården har vatten i sin kran DÅ ska grundvattennivån vara så låg att brunnarna hostar torrt. Sen igen. I proportion till vad som händer i världen, läs;klimatpåverkan är detta väl väntat och absolut inget att bråka om. Det är som det är. Vattnet fylls tids nog.

Idag, bilen full av kattmat. Handlat för hela hösten. Hästmusly till kaniner på 25kgs säck, lär inte ska ta slut i första taget.
”Pojkar!! Har ni kryssat i listorna?” Frågorna haglar. ”Är kaninhagar städade?- Studsmatta nedtagen?-Pool vinterstängd?” Har stolpar i bilen. De sista rymningsvägarna för getter ska täppas till. Hö finns. Havre finns. Checklistorna är lååånga och har kryssats i an efter. Ändå vet vi att saker kommer att bli ogjorda. Mannens listor vill man inte ens snegla åt… där är stora, hemska saker. Såsom ”bil-meck”!!! Det betyder…bilen vi ska färdas i!! Hjälp! Herregud. Jag slutar läsa där. Han fixar det bäst helt utan min inblandning. Har den stackaren försökt blanda in mej (de senaste månaderna) har han inte fått några upplyftande, hjälpande försök till lösningar alls… Detta (har jag kommit fram genom liten dos av självreflekterande) att nog beror på att jag haft måttet rågat med min egen stress.

Känslan när bildörren stängs. Det som är gjort är gjort. Det som blev ogjort blev ogjort. Jag tror och hoppas frihetskänslan infinner sig senast när vi ska köra ombord på båten som tar oss till Polen. Trots att vi ännu saknar tak över huvudet efter två veckor. Det ordnar sig. Stay tuned.

Pärlgården?

Sniff tittade efter i saftflaskan. Här har det också sjunkit! skrek han. Äsch, sa mumintrollet. Det är du som har druckit ur den. Var inte en åsna. Ur Kometen kommer s.74

Och veden var ute. Och höet stod kvar på åkern. Och stolparna till gethagen var inte nerslagna. Och bryggan var inte klart oljad. Och, och, och……Vem har roat sig på ön? Bara släppt allt och stuckit? Äsch, var inte en åsna, säger jag med. Dagarna går, så närmar sig också vår avfärd mot Sicilien. Och jo, mycket är åtgärdat av det ovanstående och mycket kvarstår och klockan går och nej, än är inte säsongen över här på gården. Så det ska städas, småpratas och les tills smilbanden säger upp kontraktet allt medan stolparna bankas tätare, bryggan oljas klart och veden slängs in.

Än har vi inte hyrt något, varken för kort tid eller längre. Endera dagen. Endera dagen då händer det. Då slår vi oss ner i soffan och letar i alla fall fram det där korttidsboendet. Det där boendet där vi kan landa och andas efter resan ner. Men först ska coronan rinna av oss, energin återvända och några arbetspass inom vården klaras av till. Sen. Sen händer det.

Det är värdsliga ting. Vi har en lista som påminner oss vad som ligger kvar ogjort och som effektivt ser till att inga rumpor når soffan innan något bockats av. Listor är bra. Listor får saker gjorda. Kanske lite stressande men det beror på hurdan typ du är. Organisation. Kan vara bra när det kommer till deadlines. Däremellan är det inte mödan värt. Det tar för mycket tid, alltså själva organiserandet. Man missar allt det roliga man kunde ha upplevt under den tiden man satt hårt koncentrerad och det är ju verkligen bortkastad tid. Såna små spontaniteter som endast kan ses och upplevas vid o-organisation. Ja. Jag tror man behöver båda. Vi säger så då. Både minus och plus så vi uppnår någonslags neutralitet. Gäller nog allt. Passa er, eller se till så vågen har på båda sidor, annars blir det lätt en väldig ojämnhet…men å andra sidan kan det säkert också ha sina fördelar men kanske inte i det långa loppet?

Och dom fortsatte springa på som yra höns på gården… Vet ni, någongång går säkert personalen här med fina tryck på ryggen och ler bejakande lugnt mot alla gäster. Nu är vi i uppbyggnadsfasen så därför springer gårdsfolket (läs:ägarna) hysteriskt omkring eftersom dom ännu vill så mycket. Sen när allt är gjort som dom vill, då kommer lugnet och dom kan bara lugnt luta sig tillbaka i den svagt gungande gungstolen, se ut över ägorna och långsamt sluta ögonen medan de nynnar “pengar rullar in som det ska, det går bra nu”. Det är då han reser sig, tar av sig hatten medan han borrar in sin blick i henne och erbjuder sin arm, till orden: “kom nu, kom nu älskling, nu har vi gjort vårt.”

Nåja. Men först ska de resas och plockas hem pärlor att pynta gården med. Kanske ska vi döpa om den till “pärlgården”, när det till gästernas häpnad kommer att hittas pärlor här och där, på de minst anade platserna. Hm.

Allt gott! Bis später. ( kanske lyckas jag en dag skriva det på italienska…)

Tillslut glömmer du bort dej….

En stund för längesen, väldigt längesen hade ideérna börjat komma, om än långsamt. De tornade upp inför mitt inre om kvällarna. De där ideérna över vad som skulle komma till nästa. Ibland låg man där och drog på mungipan och hummade för sig själv, till och med så att man kunde stänga ögonen utan att riskera somna i kapp med barnet. De blev tydligare och tydligare så pass att man nästan kunde börja sätta ner endel till pappers. Plopp. Någon stack hål på bubblan, jag drogs in i hjulet, och med ens förvandlades alla de klarsynta ideérna, de grumlades och plötsligt fann jag mej med fingret i munnen gapande. Var var jag? Hur hade jag tänkt? Allt bara suddigt.

Stress. En väldigt hemsk tillvaro. En tillvaro som drar ur en den lilla gnutta energi man så gärna hade haft. En tillvaro som tillslut slår över i en sorts överlevnadsmekanism. En mekanism där man inte längre hör vad som sägs runt en. Man frågar samma fråga tusen gånger, för att man aldrig registrerar svaret. Man rusar runt i olika spiraler. Försöker rädda det som räddas kan. Man ger och ger och ger. Tillslut önskar man inget annat än att få vara ensam. Ensam med sig själv igen. För den där stunden du låg där brevid och nattade och allt det där målades för ditt inre, den stunden är borta. Du är så trött, så du somnar. Utan en endaste tanke.

Det finns introverta och extroverta… utan att behöva kategorisera så vågar jag ändå påstå att mannen sköter detta med turisterna på gården bättre än mej. Jag upplevs väldigt social och utåt och visst är jag det då det krävs, men vågar påstå att jag ger så mycket när jag är social så jag kräver lång återhämtning efteråt. Medan mannen ger så där lagom och orkar hela tiden… Jag har dagar då jag inget annat önskar än att åka till ön. Sitta där alldeles själv. Vänta på att universum igen ska söka upp mej, ge mej kraft att utföra det jag ska. Tänk att få vara en kanal. En kanal för någonting fint. Något som andra människor kan ta del av och njuta av, bli påverkade av till och med. Det allra finaste är att jag vet att det finns där under ytan. Det är bara att vänta. Vänta tills sommaren är över. Springet är slut. Tills vi är installerade i allt det nya. Då. Då kommer det att komma, allt som ska komma.

Jag som alltid älskat att skriva….bör också skriva. För att må bra. From nu ska jag tvinga fram den tiden, för varenda ord som skrivs gör mina pulsslag en aning lugnare……och det kommer att finnas mycket att skriva om, Im sure.

En spegelbild i vattnet! Där. Där var jag ju.

Ja, alltså äntligen. Äntligen kom jag tillbaka. Plötsligt bara överväldes jag av allt det fina. Mina fina, fina barn. Den där blicken, det där leendet. “Mamma, mamma titta!” De märkte nog också, att nu e mamma tillbaka. Kanske var de gästerna. Fruktansvärt inspirerande, energigivande gäster. Som en lång suck blåses det liv i lampan och idéerna börjar smyga sig på. Hur vet jag? Jo, när jag igen kan börja visualisera mina bilder jag ser som mina nästa tavlor och motiv. Å det är då jag ska grabba penseln och börja. Å det är precis så här kreativitetsprocessen ska se ut. Du ska bli inspirerad. Du ska fyllas av energi. Det ska bubbla inombords. Sen ska du uttrycka dej på ett sätt eller annat. Plötsligt var jag där på barnens nivå. Jag studerade gräshoppan, jag gladde mej åt dens tassiga skutt. Jag såg den sanna glädjen i barnens ögon och jag lät mej dras med.

Men visst e det synd. Det är synd att jag släpper mej att bli så fokuserad, stressad och avtrubbad ibland. Dessutom har denna senaste period räckt alldeles för länge. Nästan ett halv år som jag sprungit på i min egen bubbla. Det är inte förlåtligt. Inte egentligen. De är här nu, de små liven. Balansen har aldrig varit lätt att hitta för mej. Ofta kantrar det åt olika håll, svårt att hålla stabilt. Å kanske är det solen med? Solen och ljuset som får oss människor att bli lite öppnare, lite snällare, lite, lite härligare. Så är det nog. Nu bara gottar jag mej i tystnaden. I lugnet. Stugan blev klar. Det var det viktigaste. Nu är det bara sådant som jag känner kontroll över kvar. Å då kan jag luta mej varsamt i jobbet, inte stressa. En enorm trötthet väller också över, som alltid, efter en periods intensitet. Snart faller stora delar av familjen in, härliga, innerligt älskade vänner och familj kommer att trilla in från Borgå under sommaren. Och nej, ingen stress här. Det är så skönt att vila i just den vänskapen. De vet hurdant kaos här råder om somrarna, hur skitigt allt är, de vet att duger det inte så får de städa. De vet att de inte får någon fin mat, att duger det inte så får de kocka. De bara vet. Å det är jag så glad över. Så tacksam att bara kunna sitta ner och ta ett glas rött mitt i röran och få känna värmen av alla vänner jag inte sett på så länge. God bless you! Tänk de där bästisarna som bara funnits där sen födseln typ, som man kanske lite tappat nånstans där i de mest intensivaste studieåren på olika orter, men som man sen igen hittat och tagit tillvara på. Dessa diamanter som fått bli barnens gudföräldrar. Oj, vad jag älskar er alla. Vill bara ösa lite kärlek nu, känns det som. Haha. Nej, jag är helt nykter, inte ens en temugg har jag fått framför mej för jag bara måste knappa på datorn nu medan fingrarna glöder. Hej, välkommen alla.

Nu har jag landat och välkomnar er med öppna armar. 😉

Liten väg kvar…men nu hoppar jag in i konstnärsförklädet.

“I dörren vände sig My om och sa: Jag tänker sova utomhus. Utan säng alltså. Sängar är fåniga.” Ur Pappan och havet s.51

Klockan alldeles för sent fick jag upp ögonen, hon var redan över sju. Innan jag insåg att jag strax står med hela lasset själv, så väckte jag de äldsta och skyfflade över lite ansvar. Så där i som att, ta upp sig själv och förse sig själv med morgonmål. Ja, det slutade i en unge som inte hann upp i tid, utan fick springa till skolbilen utan frukost och oborstade tänder. Men. Alla djuren fick mat. Pojkarna kan lite lära sig av sina misstag men djuren är helt beroende av mej. De blev i alla fall utsläppta och försedda med regntäcken (de ömtåligaste). Sen väl inkommen väntade kaoset. En enda röra. Som en mycket nyfunnen bekantskap sa till mej här om dagen på sitt positiva sätt, “du lever nu den mest hektiska perioden i ditt liv!” Bingo. Å tillika har jag lust att slänga ut med armarna och vara så där som Lilla My. Bara skita i allt. Det knakar duktigt i fogarna nu. Men det måste hålla. Å jag är så oerhört tacksam för all hjälp vi ändå får. För det får vi. Jag har folk som rider och motionerar mina hästar. Guld värt!

Bilden ganska talande. Jag på finnhästen. Med lite ihopplock. Såsom läderremmen som saknades som nr två i gjord, fick det bli en annan sadelgjord, lika lös som läderremmen sku vara dock. Man tager vad man haver. Det blev i alla fall en morsdagsritt! Längesen jag satt på hästryggen nu.

Men vi får också ta oss fram i motvind en hel del. Maskiner som inte håller. Går sönder under de absolut sämsta tiderna. När man har pressat schema så till den grad som vi har (som mannen sa nu i morse att han nu har tre jobb) så finns det inte en endaste gnutta utrymme till oflyt. Då är det något som skiter sig totalt. I år kanske det blir årets sådd. När man bara är “låtsas-bonde” och lite leker med jordbruket helt på sidan om liksom, så har man ingen ekonomi i det, och inga fina maskiner. Utan vi knagglar oss fram med gammalt, gammalt så länge det håller ihop. Ibland brakar det. Då skruvas det. Men i år den lilla bagatellen, tiden. Finns inte tid till att skruva. I år måste allt flyta. Så håll alla tummar och tår för att vi får till solrosorna även denna sommar…

Är ju så att vi egentligen kunde arrendera ut all åkermark. Så sku man slippa allt huvudbry. Bara köpa in hö och havre. Men sen har man den där heta, torra sommaren (2019 eller var det 18?) i bakhuvudet. Tänk om torkan slår till igen? DÅ står man ju verkligen i klistret med egna djur och ingen mat. Så vågar liksom inte chansa. Det andra går ju helt på nöjeskontot. Solrosor och ärter. Det är ju bara det där “lilla extra” som pojkarna gillar att sälja i äggvagnen. Det är i alla fall inget gården satsar på i nuläget. Odlingen. I nuläget står stuguthyrningen som nummer ett. Det är ett säkert kort. Alla vill till åländska skärgården. Helt fantastiskt! Jag förstår dem! Å DÅ gäller för oss som lever på turismen, att försöka få till utbudet så gott det går. Olika sätt. Där tycker jag vi lyckats ganska bra. Eller menar att det finns gott om idéer. Stuguthyrning, gårdsbod, ev. café (för cyklister och gårdgästerna), ridning och lägerverksamhet.

Det som är det mest roliga av alltihop är att allt som vi hittar på gäller endast maj- augusti! Höst och vinter får jag den där efterlängtade tiden till att andas. Alla kreationer (bildmotiv) jag gått och burit på får komma till utlopp. Jag får skapa igen. Då grottar jag in mej i mitt måleri, konstnärskap och skriveri. Det jag verkligen ÄLSKAR. Det blir liksom en slags jämvikt. Sommaren som inspirationskälla. Människomöten. Hektiskt springande. Spänning. Förväntan, får vi ihop pusslet? Sedan kommer vintern. Då vi andas. Vilar. Och bara är i nuet.

Sen, visst. Vi inser ju också att ju mer stugor/boendeformer vi fixar till, desto mer arbete runt. Inget är ju underhållningsfritt. Så arbetet börjar nog redan i april… Sen gör vi ju helt medvetna val också. Vi funderar engång extra med allting. Hur underhållsfritt är det möjligt att få? Inga gräsmattor utan altaner (visst de ska oljas i maj) men inget gräsklippspring. Inga gas grillar (hålla på att fylla gasbyttor). osv osv. Det är mycket att beakta, men man lär sig an efter. Ofta genom misstag. Men man lär sig.

Nu. Nu for lilltösen till farmor och mamman får hoppa in i konstnärsförklädet och fortsätta med “face tavlan” som är på g! Ha det gott allihop! Hoppas på värmen nu och att vi får våra frön i jorden. Amen.

Lite mer färg tack..

Jag minns den där gången jag fick en hemlig liten pung gjord i mocka av indianen som man inte fick öppna. Den bar med sig lycka. Å jag, den lilla Elin öppnade i smyg, och lyckan rann kanske ut? Jag vet inte. Men där och då väcktes min nyfikenhet för kultur och etnicitet. 

Vår dörr stod alltid öppen. 

Min barndomshus dörr stod alltid öppen. Det kom och gick många människor i mitt hem. Det var indianer som promenerade runt jorden, albaner som behövde hjälp, ryssar, armenier, judar, schweizare etc. På gott och ont. Mest gott, alla de måltiderna som avnjöts, samtalen, stunderna jag i smyg satte och iakttog våra gäster häpet.  Det var upplyftande på alla vis förutom då mitt rum erbjöds bort i ett års tid till vår utbytesstudent. Hans stackars tillvaro blev inte lätt. Men det gick väl kanske över (ondsintheten från min sida att abrupt blivit utan rum och tvingats dela med storasyster). 

En otrolig nyfikenhet väcktes i mej. Vem var dessa människor? Varifrån kom dom? Hur såg det ut där i deras land? Min nyfikenhet visste inga gränser och ofta lyssnade jag häpet på de olika människoödena. Det var nog det som väckte den nyfikenhet som präglar mej än idag. Jag älskar att träffa och lära känna nya människor. 

Pratar alltså om mötet med den okända. Det är något pirrigt, förväntansfullt, djupt engagerande att få ta del av en annan människas liv och historia.

 Därför frågar jag ofta (ibland kanske det misstolkas). Vem är du? Varifrån kommer du? Eller som i Borgå (med Borgå dialekt) ”Vaart ha tu flyti ilaaand?” 

Det finns givetvis absolut inga rasistiska antydningar från min sida med något alls. Rasism är så långt ifrån mej som det bara går. Som jag (vi) själva flängt runt i världen säger det sig självt att det inte finns utrymme för såna tankar. Alla får vara med. Helt enkelt. Jag är bara så otroligt nyfiken på andras kultur. I mina hemliga drömmar hade jag också gärna tagit del av mer. Hade jag mer tid här på vår jord hade jag absolut upplevt Afrika (en primitiv del, land) bara för att få uppleva den glädje och livsglädje en fattig människa kan uppleva, utan allt det materiella. Stå och dansa utanför hyddor, vara tacksam för så lite…eller så mycket.  

Det finns inte ord till att beskriva hur fascinerande jag finner olika kultur. Hur olika vi människor reagerar, interagerar och beter sig beroende på hur man är uppväxt med tanke på religion, familj och samhälle. Kanske jag också därför alltid varit väldigt öppen för andra länder och kulturer. Som den gången när jag som sjuttonåring satt inklämd mellan två frodiga damer på en tre platsers bänk i flyget och önskade att resan ner till mitt nya hem i Österrike sku gå väldigt snabbt. Dit kom jag och lärde mej väldig ”lant-österrikiska” på min svinfarm. Där började första riktiga utlandsvistelsen som senare sku uppföljas med många fler (men med man och familj). 

Det här med att jämföra…(vilket är ganska omöjligt att inte göra) norr mot syd…så är det liksom inget positivt. Inte ur kultursynvinkel precis. Här har sekulariseringen gjort sitt helt klart. Här uppfostras man utan religion (för då tror man att man är modern) men i själva verket missar man sååå mycket. Så mycket, så mycket av moral, etik etc. etc att det tar ett helt nytt inlägg. Man uppfostras utan starka familjeband, utan den tillhörighet till andra människor som är så fundamental för människan. Individualismen har tagit över och vi tror fortfarande att vi gör allt rätt i vårt samhälle. Det är ett förvirrande samhälle vi ställt till med och våra äldre sitter ensamma på sina boende och dör. Något är så fel, så fel men fortsättningsvis föser vi allt i just den riktning. Grått, trist och monotont. Allt samma. Alla lika. Den livsglädje som så synligt kan synas i gatubilden annanstans på jorden verkar nästan förbjuden här norrut.  Våga liksom stå för den man är….tänker jag. Idag. 😉

Jag tar min kreativitet och sticker

Precis när vi hade dragit efter andan efter sommarens ruljans så visar det sig att den inte alls är slut än. Bokningarna trillar in och här står jag lite halvt handfallen med två småttingar, en arbetande man (läs:stadsjobb)och försöker hinna med önskemålen som kommer. Å med lite hjälp av farmor och farfar så funkar det, men inte länge till för nu börjar denna dams batterier slå på rött. I vilket fall är vi otroligt tacksamma att booking levererar så bra. I princip fullbokat trots corona avbokningar. Sen igen är allting över på (knappa) tre månader. Det är som en virvelvind hela sommaren. Det springs, hojtas, fixas och ingen hinner riktigt landa mellan något alls. Det är ett konstant tryck. En virvelvind som jag gärna dras med i och får så mycket i utbyte av våra härliga gäster. Människomöten. Så spännande! “Varifrån kommer ni? Hur har ni kommit hit? Hur ska ni ta er tillbaka? Aha. Aha. Aha.” Älskar när jag får höra lite om dem och de får ta del av vårt liv här. Så nu bara funderar vi ytterligare hur vi kan maxa trycket under dessa månader. Mera stugor, lägerverksamhet står på planen men kanske också ett litet mysig fik….ideér finns.

Just de här två, tre månaderna orkar jag hålla min dörr öppen, sen stängs den långsamt men med kraft. Sedan är jag helt och hållet slut av allting jag gett och fått. Sen behöver jag laddas hela långa vintern för att igen orka. Vissa behöver avskildhet mer än andra. Jag behöver massor ensamtid (kanske lite svårt att föreställa sig i en 6 pers. familj). Jag ska faktiskt för första gången i mitt liv ta min kreativitet och försvinna ett par dagar. Bara jag och hunden. Det tänker jag mig ha rätt till när min födelsedag står utanför dörren och stönar och stampar frustrerat. Jag säger inte vad jag fyller men det är jämnt.

Först tänkte jag göra mej märkvärdig, en grej av spektaklet men sen kom jag på bättre tankar att jag skiter i det. Det bör inte bejublas. Inte har jag åldersnoja, jag lider bara av en väldigt obehaglig frustration som kryper allt närmare själen (har alltså inget med min ålder att göra, hade kommit ändå). Hade jag en årslön i bakfickan hade jag satt in den åt mej och fört barnen till dagis och kavlat upp ärmarna faktiskt. Någonstans tycker jag ju att mitt slit och släp denna sommar hade kunnat berättiga det. Less på AB familjeföretaget. Byka, laga mat, mata bebisar, inte sova på natten och ALDRIG hinna med det jag brinner för. Usch. Nu blev det ju en klagan i alla fall. Offerkoftor är inte vackra. Ofta grälla. Var inte meningen. Förlåt. Men när frustrationen långsamt smugit sig på så blir man lite som en nöt till slut. Sluten. Men hackar man en gång går den sönder. Vilken dålig metafor. Jag har ju alltså varit hemma sedan 2006 mer eller mindre så lite emellan kan man väl få slå på bongo trumman… Lätt otrevlig kan man väl kanske tycka jag blir. Morrar som My, fräser och spottar när batterierna är på för låg nivå och då VILL nog egentligen INGEN vara nära mej. Alls. Då behöver mamma semester. Egentligen rätt enkel ekvation. OCH då gör man alltså som jag nu tänkt och lämnar kaoset. Tar sin kappsäck, slänger in lite förnödenheter och vips är man borta. Bara vandrar sin kos. Bye, bye! Adios! Jo, men jag kommer tillbaka. Även fast jag ibland drömmer om att vandra söderut som Snusmumrik. Mammor har rätt till det. Att ta en paus. Speciellt när de är gifta med så fina män som förstår och vinkar glatt. Haha. (För att slippa blir utsatt för ondhet kan man gissa. )

Prinsessan i slottet…

Det är bara på natten jag kan få ro. Ro till en klar tanke. Precis när jag lagt mej för att sova så tjuter hon till (säker på att hon drömmer nåt hemskt om storebror) å då finns ingen återvändo. Mammas bröst. Sen tröttnar mamman. Drar sig tillbaka men inte för långt för hennes arm, hon drar, försöker få tag om bröstet igen tills hon somnar som en utslagen drottning. 

”Mamma du är som en prinsessa som sitter i ditt slott och säger åt dom andra vad dom ska göra.” Sa 4 åringen idag. Precis. Äntligen har han förstått. Inte desto bättre har hon fött fram en arvstagare av samma kön. Hon ännu värre än mej, kan jag lova. Det första hon gör om morgnarna när hon bärs ner av nån undersåte är att hon högtidligt sträcker ut sin arm (med handryggen upp) för oss alla att pussa på i tur och ordning. Den sessan. Den sessan.

Sessorna och betjänterna tog sig en cykeltur igår och vi kom till nästa by, innan någon påpekade att hennes bakdäck var närapå tomt. Bror dukig skulle fixa men råkade olyckligt dra ut hela ventilen och allting, så där pös det. Så pyste lill-sessans första cykeltur ut i intet. Nå, plåster på såret blev i alla fall svärmors kaffe efter att svärfar bärgat patrasket. 

Man kan också säga att förnuftet äntligen har hunnit fatt damen. Vad är väl en sommar med endast slit och släp? Nej. Förnöjer mej genom att se de små projekten bli klara. Ja, hon arbetar fast prinsen bara tror jag pekar med hela handen. Fastän även delegering förekommer. Är väl inget fel på delegering till små penningkåta, moppe drömmare? Solstolar slipas och oljas, krukor gjuts och det ställs i ordning inför sommarens gäster. Men. Egentligen utan att det matas på med en massa nytt (nya projekt i andra ändan). Jag vill se ett slut. Sen vill jag bara gå omkring och njuta i vita kläder och käpp och få allt och växa. Helst genom att bara peka med käppen på växten. Osar häxeri.

Nå, göra i min alldeles egna takt i alla fall. I takten till bina, getingarna, humlorna, små fåglarna, blommornas prakt. Men sen när jag tröttnat på att spatsera runt så ska jag också ligga i hängmattan, på sandstranden, solstolen, på flamingon i poolen och bara götta mej. I alla fall en stund. 🖤