Author: Elin Mattsson

Ja, vad säger man. Nu har vår brand vädrats på alla sätt i lokala medier och i radion. Det är en vecka sedan, nej 1,5 vecka sedan..har sotlukten lättat, nja alltså knasigt svar men jag vet inte. Antingen har man vant sig eller så har man bara sprungit till och från bil eller ut med hunden och snabbt förbi som man inte reflekterat. Jag ser inte eländet nu just. Jag bara är, med skyddslappar för ögonen. Allt som jag gjorde på min lilla fritid (eftersom jag jobbat massor senaste året allt för att släpa hem extra pengar för det vi planerat för gården, fler boenden etc) var att städa och fixa hos djuren. För vi är en turistgård, vi lever för sommaren då vi vill öppna vår gård för alla familjer som vill komma och ta del av lantidyllen i skärgården. Vara nära djuren och naturen, kunna andas och åka härifrån med lugnare pulsslag. Nu drogs mattan undan.

Mannen springer på ute från tidig morgon till sen kväll + att han ofta vaknar av ngt runt 4-5 tiden och kan inte sova vidare utan stiger upp. Jag vaknar då med men kanske ändå ligger och drar mej en timme till. Vad ska man stiga upp till? Allt jag sprang på med på gården innan branden var djuren. Det är mycket jobb med över hundra höns, kycklingar och unghönor. Vi hade precis byggt klart nya platser för hönsen, nya ställen för alla kycklingar och unghöns. En mamma hade länge länge viljat ruva och tillslut hade jag gett med mej och satt ägg till henne, dessa hade kläckts ca en vecka innan branden, där låg hon såg lycklig i ena inhägnaden med sina små. Oj, mitt hjärta brister. Hade inte tänkt på henne innan jag såg fotot jag tagit på henne med sina små. Jag hoppas verkligen att alla dessa liv bedövades av röken långt före lågorna nådde dem.

Vi fick ju en otrolig hjälp av hela halva ön + andra. Det var helt otroligt. Vi är överväldigade, minst sagt. Vi hade haft många veckor av slit och släp om inte folk hade kommit och hjälpa till att mocka och sortera skrot. Man kan inte förstå hur mycket som försvinner från en gård när verkstad/garage, ladugård, stall, sadelkammare, gårdsbod/ateljé, förråd, vedbod, förråd till stuguthyrningen, när allt försvinner på engång. Det går inte att ta in. Det enda hela verktyg som stod kvar var järnspettet. Ett järnspett!!!

Ännu poppar det plötsligt upp saker, som igår, “alla julsaker!”. Det hade inte gjort så mycket om det inte hade varit för att jag varit en lite samlare på fina julsaker i plåt och trä. Från vår London tid fanns en hel del minnen som hängde i julgranen och även från Spanien. Sånt gör också ont. Precis när jag skrivit klart det här insåg jag att barnen (!!), barnens alla julsaker som de släpat hem från dagis. Stora barnens, och så faller tårarna igen…

Men ja. Mattan har dragits undan och jag känner mej vilsen. Vad ska jag göra? All min tid gick ju till djuren. Visst har spinneriet i huvudet slagit igång på nya byggnader etc och där är ju faktiskt Pinterest en guldgruva för idéer. Det är bara det att så fort jag lägger mej ner i soffan för att scrolla idéer till nytt så somnar jag! HELT SLUT! Det var lite av en överraskning (fast jag ju kan förstå det) att sömnen slår så hårt om det blir en lugn stund. Det tyder nog på att chocken och adrenalinpåslaget var SÅ enormt den där tidiga morgonen och det tar tid för kroppen att återhämta sig.

Att vi ändå har sådan otroliga hjälpsamma människor runt oss så det blev kvar mat från lördagen (då folk dök upp med soppor, korv, kex, bakverk etc) ex soppa blev överlopps som frystes in och igår fick vi levererat över 5 liter fisksoppa! Jag blir helt slut av folks givmildhet. Det är till så stor fördel att ha mat färdigt så man slipper laga nu.

Folk undrar nog över försäkringar och annat och båda husen var försäkrade men för lågt. Konstaterade att vi kanske får ett plåttak till stora ladugården till samma värde vi får ut för hela huset, om vi har tur. Så nu försöker vi på alla vis hitta nån gammal ladugård som vi kunde få mycket material ifrån, och en har vi redan kikat på, nu hoppas vi och ber för att vi kunde få plocka ner den, där finns sten och material så det räcker.

Om man ska försöka se förbi allt arbete så har vi alla möjligheter nu att börja från ny kula. Göra om och göra rätt. Planera allting så bra det bara går från början. Ex tänkte jag att i hönshuset/getstallet vilket nog lutar mot att det blir en ny byggnad när längs med åkern, att den ska vara planerad så man bara åker igenom med fyrhjuling och på så sätt får lätt städat. Allt handarbete ska bort i så stor utsträckning som möjligt och det harmoniserar också mycket bättre med den utökning av höns vi hade tänkt.

Bilden ovan vaknade vi till när grannen rusade in och vrålade “det brinner!!” Bilden knäpptes när ungdomarna o mannen hade försvunnit ut och jag stod i luren med 112 och med småbarnen runt mej.

Apatin är somsagt lite av en överraskning och mannen känner inte riktigt igen mej… Jag som är en “ADHD:are” som aldrig är stilla, har nu stillnat, men somsagt har säkert en del fysiologiska orsaker där med. Mitt “läkar-utsagda-eventuella-diskbråck” (ej röntgat) har också börjat bråka och fast jag inte minns eller vet att jag skulle ha lyft nåt tungt under branden så kan jag nu provocera fram att jag blir benlös om jag står stilla mer än 1-2h. Då händer något i ländryggen och jag får börja stå och hänga på saker och avlasta ryggen (hände i butiken här om dagen då mannen diskuterade motorsågar i evigheter och på ett visit till FBK där vi visades runt och bekantade oss med allt). En molande värk som går mot att jag börjar röra mej långsammare och till sist kan benen “huggas av” alltså jag faller ihop om jag inte har nån att stödja mej på. Obeskrivlig hemsk känsla, som man blir förlamad?? Plötsligt. Ska nu se till att jag får en magnetröntgen om det sen blir privat, för nu vill jag ha svart på vitt vad jag drabbats av.

Taket. Tegeltaket om vi arbetade så hårt med att hitta gamla tegel, rengöra och först plocka ner det gamla och sedan upp det nya… oj mitt hjärta.

Dagarna springer också förbi en utan att man gör ett jota, känns det som. Jaha, så var den här dagen slut. Sådär går det, dag efter dag. Somsagt frågetecknen är många. Försäkringen täcker lösöre men det finns maxtak för olika kategorier såsom “antikt” och andra saker. Alla motorfordon som stod i garage (crossar, fyrhjuling, mc) som saknade brandförsäkring täcks inte. Alla delar som var köpta till dessa (extra hjul, kåpor, etc etc) vet vi ännu inte om vi kan få en cent för och allra allra värst är att om försäkringsbolaget vill bråka så kan de säga att de inte tänker betala en cent för de över 20 nya fönster som hade levererats av snickaren, som min pappa stått o målat i otaliga timmar med ram som var tänkta till utbyggnaden på huset (mumintornet) alltså där finns ett kvitto på över 20 000e på bara dem! För att inte tala om de gamla fönster vi hämtade utanför Stockholm som var från 1800 talet med små rutor som var tänkt för en av gårdsbyggnaderna (ena karmen stor på vår altan med två fönster så 30% har klarat sig kan man säga). Allt virke som låg och väntade på att få sättas upp. Där har vi nog inte diskuterat klart än. Byggförsäkringar i all ära, men om ett bygge inte “är pågående” (vilket tornet inte var) så ska det nog på något vänster kunna betalas ut. Så måste det vara, finns inget annat alternativ! Till saken hör att snickaren som gjorde det dryga arbetet med alla fönstren till tornet har gått i pension och vi kommer inte att få dessa fönster med allt arbete (jo glas insättnings jobb var inte med) för samma summa mer. Det är som man ska kunna börja gråta av tanken på hur mycket mycket arbete som verkligen gick upp i rök. Allt sånt här bidrar till tyngden i fotbojan man släpar omkring…

Så kom då dagen tillslut. Det råkade sig inte sämre än att det hände just på Södermalm, Sverige. Lite ironiskt. Jag menar, vi har då bott i Prag, Madrid, London dessutom många olika adresser i Spanien och aldrig har vi lyckats råka ut för detta innan. Men nu. Nu var det dags, tydligen.

Ja, jag talar om vägglöss. Sicket besvär. Min absolut första spontana tanke var, herregud är vi så sunkiga att vi har vägglöss? Skammen fick nästan tag i mej och nästan nerskuffad i ett lerigt, mörkt hål. Vilken skam. Men. Sen kom Anticimex och berättade att njä, dessa trevliga krabater har nog bott här en tid med tanke på att det har hittats vuxna individer. Suck och stön kan jag berätta. Jag har inte bara lekt skurgumma utan även ränt runt innerstan i Stockholm på lägenhetsvisningar och dessutom inmundigat stora mängder information, så pass att vi strax borde kunna titulera oss vägglöss-experter! Jiiha! Det ni! Fråga oss bara. Nu är jag ju som allmänt känt inte sådär särskilt lätt uppskakad. Så vi har tagit det hela med ro. Med en sådan ro som de flesta andra inte skulle gå med på. För jag ska just berätta vad Anticimex gubben på fullt allvar stod och sade att vi skulle göra…att det är väsentligt för annars lyckas inte deras utarbetade plan! Tillåt mej skratta, vilket jag gjorde i hans face något häpen…. Menade han allvar?

Nåjo. Nu tänker ni att man ser dessa “skalbaggar” (de vuxna är så stora som små skalbaggar) klättra omkring längs väggarna i lägenheten? Nix. Eller jo, när Anticimex-gubben (som han får heta) kom och började dra i madrasserna såg han en försöka fly upp längs väggen- sprut, sprut spejade han på den och ner föll den, död. Men ja, alltså dessa (o)trevliga, små äckel lever runt sängarna. Under sängarna. I alla små skrymslen de kan gömma sig. Bakom sänggaveln. Blir det ett stort utbrott så klättrar de nog antagligen över hela lägenheten till slut. Men. De älskar människokött. Blod! Så när man nätt går och sussar till natten, DÅ kommer de ut patrullerande ur sina skrymslen. En efter en. Hojtar nog åt varandra. “Steken är här nu. Kom och festa blod.” Så då när du ligger där oskyldigt och sover så kanske du vaknar av att det kliar till på benet, bålen eller kanske ansiktet (fräscht va?) då har de fest på dej.

Mätta och belåtna sväller de upp (lite som fästingar) och vandrar sedan tillbaka till sina skrymslen. För de gillar inte dagsljus. Ack. När jag snabbt drog upp täcket så upptäckte jag denna på bilden. Snabbt, snabbt försökte den fly (tyckte nästan lite synd om den) men nej, den blev nerspolad. Nåja. Det jag skulle komma till var att Anticimex gubben strödde ut kisel runt våra sängar och vi blev tillsagda att sängarna måste vara en halv meter från väggen så de inte kommer där via. Det satte ut vita fat (läs fällor) som placerades under sängbenen dit de skulle trilla i kiseln. Så när jag lämnade lägenheten samma em såg jag två stycken som hade ramlat ner på ett sådan “fat” men…döm om min förvåning när de två inte var kvar när jag nästa gång kom till lägenheten?! Effektivt med kisel…njääääää.

Anticimex gubben sade sedan att vi nu måste sova i sängarna så att dessa då lockas ut och faller i fällorna. Vi ska fungera som beten. Beten! Har ni hört? Det var då mina smilbanden drogs mot öronen och jag skrattade som i “du skämtar va”…. Men inte en min ändrade gubben. Jaha. Nå. En natt kan vi prova då (för de sku ju inte komma på oss utan falla i fällorna? Sade han ju..) Den kvällen lovade jag min tonåring i andra rummet (dubbelsängen som varit mest utsatt) att jo, imorgon Emil blir det hotell. Inte en natt till. Jag lovar. Så gick det. Kontraktet bröts genast. Vi letade genast upp lägenheter att se på och lyckades hitta en nyrenoverad pärla på Södermalm. Härligt! Nu undrar ni givetvis hur vi kan veta att vi inte fått med oss hem dessa till Åland? Nå, till fördelen hör att de inte trivs i kläderna så, utan de bor i skrymslen runt sängen. De dör om de tvättas i 60 grader (därav tvättgumma idag, har tvättat igenom varenda mjuk sak som ska lämna lägenheten och satt i svarta plastsäckar och knutit fast hårt. De dör även av kyla. Så nu när vi kommer hem till Åland igen så lämnas väskorna först utomhus, sedan går vi direkt in i bastun och badar varmt, varmt och sedan tas väskorna in i värmen. Så troligen har vi inte fått av dessa till Åland. Å sku så vara fallet så får vi väl igen flytta utomlands då och lämna huset kallt en vinter då dör allt. Lite optimistisk måste jag ändå säga att jag är ganska säker på att vi klarat oss, man märker snabbt om man har dem för då börjar man vakna med diverse bett på kroppen. Tiden lär ska utvisa.

Nåja, summasumarum. Vi har hittat en ny lägenhet med balkong. Yes! Badrummet helt nyrenoverat och på bästa Södermalm. Det kanske fanns en mening med detta ändå….tänker jag. Att vi fick bryta vårt kontrakt och hitta ett finare boende (förra lägenheten var så mörk). Så. Jag avslutar med. Allt ska man nu vara med om. Ho,ho.

Ha det gott!

Stockholm 2024

Norrbotten eller södra Lappland, eller västerbotten…kärt barn har många namn. Det är i alla fall här jag befinner mej för stunden. Från och till har jag vistats här i Vilhelmina kommun sedan början av sommaren. Jag känner att jag mer och mer kan identifiera mej som snusmumrik. En vandrare. En som behöver röra på sig, se sig omkring och utsätta sig för farligheter. Och mår jag bra och mina kära så är det bara att fortsätta vandra (en sak kan jag ju säga att utan FaceTime hade allt varit mycket, mycket svårt.) På vägen träffar man givetvis folk av alla de slag och ursprung. Vägg i vägg med mej råka det bo en tjej från Göteborg (som är anställd av samma bemanning) Nicole, långa har promenaderna varit med hennes sällskap och utan. Så helt allena sitter man ju inte. Om man inte vill. Dessutom har jag fått lära känna ljuvliga människor via arbetet så om jag skulle bo här hade jag definitivt hängt med dem. Ni vet vilka ni är (Emina, Eva-Lena mfl.)

Att välja bemanning ger så mycket mer tid till konsten. Jag kan jobba halvtid (förtjäna heltid) men ändå sitta med tid över för konsten. Om jag vill. Det är just det här fria “om jag vill” som föder kreativitet och nu känner jag att genom att ändå kunna bidra ekonomiskt så kan jag med ett annat lugn låta konsten ta den form den behöver. Ge den det utrymme den behöver. Till det allra bästa hör förstås att jag disponerar över min arbetstid helt själv. Ingen som säger när och hur jag ska vara ledig. Det bestämmer jag helt själv.

Det roliga i det hela är att många lyfter på ögonbrynen bara för att det är kvinnan som reser och jobbar medan mannen är hemma. Könsroller? Förr seglade männen iväg på långa seglatser jorden över då var det helt naturligt. Ingen som funderade på det. Idag är det 2023 och mamman seglar inte jorden över men försvinner då och då på arbetsresor, ja. Skulle det bara ha varit för jobb så hade jag högst antagligen inte varit intresserad men nu får jag så mycket med i det här paketet. Jag får resor och boende på platser som jag annars inte kanske fattat att se. Jag får en massa egentid då jag är ledig från sjukskötarjobbet och den kan jag spendera på min konst och ute på natursköna platser. Voila! Där fick jag äntligen till det. Det som frustrerande stått och skrapat, stampat och ristat in sin frustration inombords. Konsten. Kreativiteten. Den som bara vill ut, ut, ut. NU. Nu har jag en chans. En ärlig chans.

Jag väljer helt själv. Den frihet som kommer med det leverne är obeskrivligt. Nu reser ex mannen upp med sjuåringen för en liten vandring här i fjällen. För han är inte heller strypt av nån som berättar åt honom att han måste arbeta en viss tid. Det går på våra villkor. Våra. Gemensamt kommer vi fram till vad vi tror att passar bäst och hur vi ska göra för att fortsättningsvis må bra. Ser vi att nån börjar må dåligt måste vi tänka om. Kanske korta ner arbetstiderna. Finnas nära. Det är en balansgång där alla måste få må bra i den konstellationen. Är det så att den minsta börjar sakna sin mamma (tror det mer är tvärtom) så får vi tänka om, arbeta mindre dagar i ett sträck. Allt är möjligt. Inget är omöjligt.

Varje morgon samma sak. Stegen går obemärkt söderut, med vinden i håret. Lucy springer som om det var det sista hon ska göra. Men. Vinden viner kring vristerna, vågorna protesterar, beklagande, skvalpande. Ingen vet ut eller in. Surfvågor eller inte? Igår var vågorna enorma och när man äntligen tog sig igenom dem ut protesterade armarna. Försöker mitt bästa, vobblande bräda, dykande bräda går jag igenom alla fel man kan och inser att jag får leta mig tillbaka till skummet och ta momenten i den ordning som krävs. Inget fuskande. Läste att Patrick Swayze knäckte fyra revben när han surfade till filmen Point break… men så länge alla ler och vill mer lever vi lyckligt, trots motgångar på andra fronter.

Nu styr stegen snart villigt norrut (med hjärnans hjälp, inte spontant vad det verkar…) men ibland måste man styra upp, göra det som krävs, för att sen igen kunna styra stegen söderut.

Spanskan flyter på bättre och bättre för Mr mellanbarn men skolan är svår, förstås. För att inte tala om allt det andra. “Mamma, kolla find (på telefonen), tog fel buss, vet inte var jag är.” Så lät det igår och mamman fick ta en u-sväng och hämta den coola tonåringen som inte kunde bry sig mindre. “Carneval-mamma! Det är Carneval, jag ska gå med klasskompisarna.” Säger den ena. Den andra, “Kan vi åka till Gibraltar och se på aporna med de små? De har inte sett.” Ett rungande JAAA hörs från baksätet. Såhär går veckorna. Måndag blir fredag. Fredag blir Söndag. Vi tittar ut genom fönstret kollar vågor varje dag, oftast en tur i plurret (gött med våtdräkt, man identifierar sig snabbt som fisk) sätter ihop en canvas i veckan (är målet, samt måla en tavla i veckan=ej uppnått denna vecka). Kör och hämtar barn. Handlar. Handlar. Handlar mat i stora lass (herregud dessa tonåringar!). Skissar och planerar för gården hemma, lägger bud på olika gamla saker och åker och hämtar då och då.

Frågorna är så många, svaren färre. När ska vi åka hem? Hur ska vi tänka med skolan för fjortisen? Någon flyga? Ett barn, två barn, tre barn? Köpa paketbil här? Sälja bil här? Lägga grejerna i förråd, hämta i slutet av sommaren? Köra upp med släpvagn? Ta med en del, lämna en del? Sälja släpvagn? EN sak vet vi att vi båda har mycket som borde vara klart hemma i juni inför en ny säsong. Drömmer om lavendelhäckar, porlande vatten, klättrande grönt, murar, grusgångar, snygga grusgångar, kullersten, statyer, konstutställning…..

Man planerar så ofta, hur det ska bli, man tror, man hoppas.. men livet har sin egen väg. Detta utlandsår blev inte som jag hade fantiserat om till en början. Med alla med och motgångar växer man. Man får ta sina smällar men alltid för ett gott syfte. Man ser vad man hade kunnat göra annorlunda, men ser och är tacksam över det man fått. Det man definitivt försöker är att leva här och nu. Påminna sig över hur lyckligt lottad man ändå är, det är bara att blicka ut i världen och man inser. Vi är som vi är och så länge jag lever och gör som jag tror är rätt så mår jag bra i själen. Jag lämnar inga drömmar oprövade. Har jag en inre önskan så vore jag en besvikelse för mej själv, för Gud, för det liv jag givits om jag inte provade mina vingar. Det finns en inre röst som bör tas på allvar, glöm de yttre tingen. Det är nu. Det är här.

Adios! Hoppas uppdatera lite oftare….en dålig klyscha, jag vet.

En morgon i paradiset. De enorma vågorna rullar in på den folktomma stranden med dundrande ljud och jag drömmer om att stå där på vågornas topp och behärska dem. Så ska det bli. För det är på min s.k ”bucketlist”, att lära mej surfa. Nu, med de perfekta stränderna bara hundra meter bort finns inget alternativ. Det är som om de säger åt mej, ” nu, nu är har du inget att skylla på, upp till bevis.” Så. Inget att skylla på, bara att se sig omkring efter surfbrädor nu då, och eventuellt en kurs för mej och min äldsta. Han som ligger hemma och snusar, skriver lite tenter nu och då men annars mest drischar (skyller på att perioden är sådan). Eller kan det vara så att han är rätt duktig i skolan och klarar tentorna med bravur och egentligen borde ha lite mer att bita i….nåja, pojken är ung. Låt drischa.

Fina, fina Galicien. Spaniens natur. Atlanten, vilket mäktigt hav. Dessa gröna kullar med de härliga lantliga husen byggda av sten. Sten, sten i mängd och massor. Murarna. Skogen. Fågellivet. Men även de silvriga, höga pelarträden som kallas…..eukalyptus. Här ser man eukalyptusen strida sig in med sina spjut till rötter och invånarna står handfallna inför denna invasiva art. Må den europeiska faunan klara sig. Här ser man vandrarna som söker sig längs den heliga vägen compostela de Santiago och jag hoppas i mitt inre att jag engång ska kunna vandra endel av den. Kanske med min man, kanske själv, men i alla fall med en hund. Vi får se. Vi kommer att lämna denna plats till nästa sommar och resa upp till Åland. Vi kan redan nu sända ett tack till denna plats för att den lärde vår tre åring bli till en delfin i vattnet. Vilken lycka! Hon. Kan. Alltså. Simma. Med pokalen nummer 1 kan hon vifta för att hon var den av familjens fyra barn som lärde sig att simma tidigast! Tre år och fyra månader så drar hon sträckor som 7 meter som inga problem. Hon dyker och slänger i sig från kanten och bara älskar vattnet. Om ni kan förstå vilken sten som ramlat från våra bröst…. så kunde ni förstå vår lättnad. Vi har en liten pool hemma på Åland och nu är nästa sommar räddad! Vilken otrolig lättnad att inte behöva gå och fundera på poolen hela tiden! JEE! Vi är SÅ glada!

Skolan som vi hittade med endast en veckas uppehåll (!!) ligger 1 km från vårt hus och högstadiet helt intill lågstadiet med dagis. Alla barnen är nöjda. Speciellt fjortonåringen känner att detta är helt något annat än hur det var i Italien. Så vi drog en riktig vinstlott i skollotteriet i alla fall denna gång, och det var vi väl värda efter bottennappet. Efter djupa dalar kommer toppar så är det, och det vet vi ju, och kan känna oss trygga i det. Vi lär oss alla något på livets väg. Hade tänkte lägga in mycket mer bilder men internet har krånglat sedan två dagar tillbaka så vi måste lösa det snarast…nu bara laggar allt och det går inte att lägga in så många foton jag hade önskat. Så jag slutar. Här. En mycket kort uppdatering, men i alla fall något. Återkommer när vi har bra uppkoppling. Adios!

Det är som det är. Bara att acceptera och gå vidare. Bära med oss i hjärtat allt det fina, alla de rara människor vi träffat och i någonslags acceptans rycka på axlarna åt att det inte blev som vi hade tänkt oss. Det är också livet. Allt går inte som man tänkt ut i förväg och det har väl också sin charm? Vi flyter med, tar oss dit vinden för oss och tackar för alla de människomöten vi får på vägen. Det var inte i Italien vi skulle slå ner bopålarna, så vi seglar vidare. Vet inte om någon blir bättre av att älta vad som var dåligt och vad som var bra men några få saker ska jag nämna.

I Italien åt jag världens godaste körsbärstomater! Italien (södra) har just den där avslappnade, härliga atmosfär vi så gärna ville ha. Egentligen. I Italien drack jag de godaste, billigaste viner ever! Men i Italien fick vi också möta ett väldigt outvecklat skolsystem. Det avgjorde det. Hade vi inte haft några småliv, hade det varit annat. Nu har vi. Då dansar vi tillsammans.

Båten går över potten, till Spanien. En enorm tacksamhet får vi ändå känna inför allt vi har fått se och uppleva här i Siracusa. GRAZIE! Och VIVA ESPANA!

Varför Spanien? O Var i Spanien? Är det kanske någon som tänker. Ja. Alltså. Vi har ju bott där innan och vi vet hur skolsystemet fungerar där och vi vet att de stora barnen har spanskan i bakhuvudet. Den här gången kommer vi dock att ta en helt annan del av Spanien. Galicien. Norra Spanien. Väldigt nära Portugal med Atlanten som närmaste världshav. Där tror vi att finns mer förutsättningar för att hela familjen ska kunna trivas. Där finns den natur, den grönska vi är vana med hemifrån (skog, skog älskade skog!) . Ponte Vedra heter regionen/staden där vi kommer att hyra hus i from december tills skolorna slutar. Där finns också det kristallblå havet dock ett kallare sådant. Där finns bergen, närheten till Pyreneérna, Santiago de Compostela (om man ska få för sig att vilja göra en själslig vandring). Surfing året om (dock med våtdräkt) närhet till go cart banor.. och så vidare. För en sak vet vi. Vi dras till havet.

De fyra elementen. Det är något djupare med dragningskraften till havet. Kunde inte leva utan det. Sådan sinnesro, frid och känsla av att man är del av något större inger havet. Vi kan inte leva utan det, helt enkelt, därav denna val av plats. Närheten till Portugal. Närheten till bergen, med tanke på barnen och slalom lockar det med.

Sen får vi se vad allt blir. Har tankar, ideér men ingen vet, och det är ju det roliga. Men vi lär oss på vägen. Här i Italien är det ingen som hunnit skaffa vänner än, de äldre har sina på nätet i Finland…de flesta.. Så från det perspektivet är det ingen som står och gråter över brutna kontakter. Dessutom har vi också lärt oss att i en stad kan du förbli rätt ensam som alldeles ny i stan. På en mindre ort är folk nyfikna, barnen rör sig på gatorna i gränderna om kvällen, sparkar fotboll och umgås. Det behöver vi. Det fria umgänget. Där sexåringen får träffa barn som också dom är nyfikna på honom där man får lättare kontakt.

Missförstå mej rätt. Italien är härligt. Italien var bara inte vårt, just nu. Men Italien finns kvar, det är det fina.

På nya stället i Spanien så är vi på markplan och går bara ut. Dessutom ute på en halvö med en lång lugn vintersovande strand. Där. Där kan Lucy sträcka på benen i vild galopp, även småliven. Friheten. Vi längtar efter just den friheten, “naturen runt hörnet”-friheten nu. Stad i all ära. Stad gärna då och då och speciellt utan småliven. Men just nu. Just nu väljer vi utkanten. Vi väljer naturen. Huset som vi hyr har också en källare. ÄNTLIGEN! Ropar det inre konstnärliga. För det är mycket svårt att måla bara i tankarna. De kommer till en gräns tills allt ska ut. Å då. Den dagen. Den dagen jag spänt upp nya canvas rullar, då ska ingen människa vara i närheten. Icke. Då ska hon äntligen dra loss alla band, alla hämningar och måla, måla, måla. Måla tills ryggen brister, tills armmusklerna (de små, de du inte visste fanns) är så stela så du får sitta och gnida dem likt en oljelampa på natten för att de ska lägga ner, ta det lugnt. Plötsligt kommer jag att tänka på “ögon likt kvarnstenar…” så kan vi spä på med trassligt hår och darrande hand. Den galna. Helt enkelt. Då fattar ni hur uttörstad jag är. Men å andra sidan har jag ett projekt som behöver få en punkt innan det och ja, jag har tre veckor på mej…

Ibland stängs dörrar och då brukar nya öppnas. Det är som det är. Bara att acceptera och gå vidare. Vi måste helt enkelt sätta familjens välmående allra, allra först. För vi har dem bara till låns ett litet tag, de småliven. Då gäller det att ha försett dem med en färgglad färgpalett. Att de till viss del känner världen, dess faror, dess frukt och att de har formats till accepterande, tolererande och förlåtande individer som klarar sig bra i livet. Att vi som föräldrar fått vara med, stått tätt intill, bakom, kunnat ta frågorna och kontra vidare, puffa fram dem till de självsäkra individer jag hoppas de utvecklas till att bli. Det är en grundidé som jag verkligen hoppas och tror att ska bära frukt. Den som lever får se. Helt enkelt.

Idag var matte mer yr än vanligt. Den vanliga morgonlänken utbyttes till ett sporadiskt sick-sackande på de mest konstiga vägar. Precis när man trodde man skulle korsa gatan så drog hon till så skulle man åt något annat håll. Nå. I alla fall fick jag göra mina bestyr på de vanliga gräsplättarna där intill hamnen. Hon gjorde sig till över något stort fartyg som låg inne i hamnen, stannade, tog bilder, jag skulle nästan kunna ha tyckt hon betedde sig lite suspekt om jag hade varit landets militär som vistades där, men de såg inte. Sen plötsligt kom det en stor italiensk….ja, vad ska jag säga, han trodde nog han var något, men jag låtsades inte om, inte alls. Han ställde sig blickstilla tills vi passerat med matte, matte skrattade lite genant för både mannen och hunden liksom stelnade till. Sicket beteende! Sen när man trodde att äntligen var detta yrande slut, då drog hon in på gatan, hemgatan! Redan? Vad är detta? Åtminstone kunde jag ha gett katten med den överkörda tassen en åthutning, så jag spände mej sista tio metrarna, men det märkte matte och sen var den inte heller under den där bilen längre… Kattskrälle! När vi gick så hoppade den ut och viftade med andra tassen…den börjar verkligen ta sig rättigheter….. “Lucy-9 år-Siracusa”

Första dagen med lite återvunnen energi. Under helgen så insjuknade en efter en i magsjuka. Det mest knasiga var att vi precis samtidigt började känna oss sjuka med mannen, så fast sexåringen var rätt pigg på måndag och hade kunnat gå till skolan så fanns det inte en frisk människa som skulle ha kunnat ta honom. Så kan det gå. Nu har vi suttit inne och sakteligen har krafterna återvänt, men så sjuk var det längesen man var.

Ännu överraskar värmen oss, igår när vi promenerade hem från skolan stod det på apoteks termometern på gatan 29grader! Det är varmt. Vi sick-sackade hem på skuggsidorna på gatorna kan jag säga. Tur att jag klär mina barn i shorts ännu om morgnarna, det är vi nog ensamma om på klassen.. =D

Jag vet inte om det har med värmen att göra eller om jag bara börjat känna det nu. Men då och då kan man känna hur avgaserna stannar nere på gatorna, minns detta fenomen så bra från Londons innerkrets. Detta bilkörande i detta land är inte charmigt om man säger så. Gav det en liten tanke igår. Varför, varför måste man köra bil överallt, varför kan man inte gå? Är det e status grej? Man kan inte påstå att det är pga avstånden (visst säkert för endel men). För att ha fina, nya bilar är också viktigt. Lite det också som en status grej. Se nu, visst har vi det bra. Kan vara att jag är helt ute och cyklar men lite den känslan får man. Lite samma med det här att man ska vara så uppiffad, snyggt klädd, lite samma känsla får jag där. Att man ska visa utåt att man har det bra liksom? Har det gått så kort tid sedan det var dåliga tider i landet att nu är man inne i “blomstringstiden” då ska man ha fina bilar, man ska ha fina kläder och ta bilen överallt? Somsagt, jag kan ha fel. Kanske har det bara alltid varit så att italienarna alltid lite haft som vana att gå snyggt klädda? Inget fel i det! Drar bara lite paralleller till södra Spanien då efter förra finanskraschen, då när det sedan igen blev bättre tider då skulle man ha sin fina merca, och sin andalusier (häst!!). Fast man kanske inte var den där hästmänniskan så ska man ha det för det var status. Det är otroligt hur detta materialistiska samhälle inbäddat i tron “visar jag utåt en fasad eller fast sanning så mår jag bättre?” ännu fortgår. När ska människan inse att det inte ligger något värde i vad den andra tror och tycker? Så länge man går runt och tror det, att materialistiska ting gör en lycklig så uppnår man aldrig en inre lycka…. Be sure of that.

Somsagt, rena spekulationer, kanske sitter det i något helt annat? Summasumarum kan jag tycka det är lite synd att man inte lyckas implementera naturtänket lite mer i vardagen i dessa tider. Lite mera Greta Thunberg här tack.

Ur Brev från Klara: Om sommaren. (Tove Jansson)

Det är inte bara hur som helst, egentligen. Inte om man ska göra enligt boken. Inte om man ska vara en toppen mamma. Jag är inte. Vi överlever.

Det är väl ingen nyhet. Att jag alltid tar en annan väg, just innan dörren. Nu sitter alter egot på axeln och berättar att man måste ha tråkigt ibland för att balansera upp liksom och heller inte bara måla med hjärnan (nu grälar den, för jag borde ha tagit i de stora penslarna redan men…).

En del händer men mycket inte, när kraven blir för hårda då låtsas jag inte se och tänker vill de mej nåt så säger de rakt ut, på engelska. Energin finns inte för att ta in allting hela tiden, i ett annat språk, det finns så många andra upplevelser att ta in. Jag väljer dem, jag är som barnen, jag väljer det roliga. Eftersom jag inte känner dessa människor så bekommer det mej inte alls vad de får för uppfattning om mej. Nu just är jag bara på “survivor-mode”. Jag pratar om klassernas WhatsApp grupper. Jep. WhatsApp är en het potatis här. Sätter den på tyst ideligen, på en liten stund fylls den av över 100 meddelanden, alltså en gruppchat, där det skrivs “tack, tack så mycket” tusen gånger per dag. Hebreiska. Alldeles för mycket på en och samma gång. Då får min hjärna panik och ett finger tystar ner hela gruppen så jag inte hör, inte ser. Hela min hjärna låser sig. Jag sätter huvudet i sanden och tänker, är det något super viktigt så skrivs det direkt. Hoppas jag. Idag bekräftades min förhoppning. Då skrev läraren, “Wilton slutade också tidigare, kan du hämta, han är här med mej.” Jaha, då rusar den vimsiga mamman efter sitt barn och får höra att det är pga lärarmöte i skolan. Jaha, jaha, ok. Men det är det värt. Mot den tiden jag ska behöva lägga ner och översätta allting som kommer i dessa WhatsApp grupper. Dit skulle hela dagarna gå. Jag lovar. Så, jo, nu spelar jag dum. Faktiskt. Ett litet, litet kittlande tryck ur hela gruppen, hade varit en oerhörd lättnad….men nu ÄR jag bara. Sneglar och översätter de första som kommer, försöker klura ut vad de pratar om, om det är något av vikt, sen får telefonen vila.

Så är det bara. Som man bäddar får man ligga och jag väljer att dra täcket över huvudet ibland, för att alls klara situationen….På vilken/vems bekostnad? Tja, i de kaotiska klasserna är det nog ingen som iallafall blir utskrattad för att den inte har precis rätt bok med på rätt dag, nej. Å det lilla grynet ler snällt åt den vimsiga mamman och grälar inte utan bedyrar sin kärlek på kvällarna, när det är bara vi två. Men jo, den vimsiga mamman kommer farandes med andan i halsen, dessutom var han ju inte ensam att bli kvar, det var en annan pojke som också saknade “hämtare”, ifall att jag borde ha dåligt samvete… Det är bara så att man får räkna med sånt här i ett främmande språk, missförstånd och gropar, allting blir så mycket svårare men det andra överväger, jag lovar, och barnen överlever!

Mannen flög till Madrid för arbetsmöten. Jag hoppas lite sådär att kanske det inte blir så ofta….en vecka ensam i en lägenhet är…..njae. Inte så roligt. Så här är det…lägenheten är jättefin, stor och rymlig, absolut ingenting att klaga på denna pärla och vi har allt det vi ville ha runt husknuten, vi är mitt i. Men. Denna familj. Denna familj har svårt att förstå att vi har grannar nere, uppe och på sidorna…. Jag finner mej ideligen hyschande…ha,ha sen vet jag ju att italienarna inte är så tystlåtna själva heller, men vi råkar nu mest ha grannar av äldre sort här… Så lite rädd är jag.

Igår glömde också killarna att låsa vår dörr (den blir oöppningsbar utifrån om man stänger den efter sig) utifrån….så då hade hunden tagit sig ut i trapphuset medan vi var och åt. Hon är ju expert på att öppna dörrar, ställer sig en gång på bakbenen och ena tassen nätt på dörrhandtaget och voilá. Så när killarna kom hem lite tidigare (restaurangen ligger två kvarter härifrån) så mötte de Lucy i trappan….aj,aj,aj undrar hur många hon skrämt. Är man man det minsta hotfull så får man sig en rejäl utskällning, för att inte tala om man är mörkhyad. Voj, voj den fjanten!!

Skulle önska lite ljusare inlägg framåt, är tyvärr super förkyld och orken låg. Lågan brinner men lågt….att lite sånt! Ikväll.

Ortigia, charmigare pärla får man leta efter, alltså Siracusas gamla stad. Härliga hus som rustas för fullt, små simstränder, badplatser, bryggor, pirer runt hela ön och så pyntas ön med ett slott på ändan. Har nu fått in en liten morgonrutin på en promenad och simtur med hunden dessa soliga morgnar som tar cirka en timme. På mitten av Ortigia ön så står stora ståtliga kyrkor och mindre palats. I helas Siracusa finns över 100 små kyrkor fick jag precis höra här om kvällen då vi hade en träff på vår favorit bar “boats”. Där träffade jag mej själv men femton år framåt i tiden. 😉 En svenska. De hade precis köpt lägenhet på Ortigia med gård (?!) det kan jag ännu inte förstå, att de hittat nåt mysigt ställe med liten innergård? Wow! Nåja, de har vuxna barn som bor i London och Sverige och själva bor de i Stockholm, Gotland och här då. Men. Hon sade också att det är helt annat utan barn och skoltänket. Skolan. Skolan. Vilket skämt. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta.

Alltså jag håller andan om man kan säga så. Barnen protesterar ännu inte hej vilt, men det är nog bara en fråga om när.. Antagligen för att W (som är 6 år) inte vet hur skolan fungerar på Åland därför finner han sig i detta, och så är han rätt mogen för att fatta pennan (professor som han är) och tycker det är ganska roligt att plita ner fyrkanter och bokstäver, teckna och dra streck. Men alltså oj, vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att berätta att Rufus som går sista klass och är ett år äldre än sina klasskamrater njuter av att få ha blivit klassens “snille”. Han kan och vet det mesta de går igenom och kanske det är nyckeln till att han står ut. Att få vara bollplank till engelska läraren och kunna bättre engelska än denna förfasar han sig över varje dag han kommer hem, “HUR kan engelska läraren så dåligt engelska, det är ett skämt!”

En vanlig skoldag. Benny går iväg med barnen kl. 7:40 ca. 1km. Vägen går förbi hamn och park och det ska stannas och tittas på fiskar, klättras på den minsta upphöjning på trottoar etc. etc Inte sällan vi får höra “piano, piano” av förfasande italienare som kommer emot. Här håller man handen (vi håller givetvis handen när vi ska korsa gator). Det är som om de är rädda för trafiken..för att gå med sina barn till skolan är vi ensamma om i den åttahundra elevers skolan. Herregud. Vilket kaos runt skolan när alla ska lämna av sina barn, det tutas, det hojtas barnen springer runt alla bilar och mopeder. Man kommer med skoter och barnen sitter på mopeden utan hjälm medan den vuxna har (hur tänkte man där?). Alltså. DÄR och DÅ är trafikfara för alla småttor som ska forslas mellan dessa fordon INTE på vägen till skolan. Här känner jag en svenska Pernilla som driver på det här med att man faktiskt kan ex cykla, hon hade en cyklekampanj för inte så länge sen här i Siracusa. Hur ska man få italienarna att stiga ur bilen och ta sig fram per fot eller bil? Hm. Är säker på att alla inte bor så väldigt långt bort från skolan heller och att det tar längre tid att ta bilen eftersom man fastnar i trafiken….men vårt “naturnära” tänk som vi har mer uppe i norden lyser med sin frånvaro här, antagligen helt logiskt, vi är vana med sämre väder och skulle vi sitta inne varje gång det är mulet, regnigt eller snöigt så ska vi mestadels få sitta inomhus… medan här om det regnar (som det gjorde igår) så ska det inte falla en italienare in att promenera! Herregud denna galna nordbo till mamma som går med barnen med paraply!

Så tacka får man verkligen det finska skolsystemet, man får definitivt perspektiv! Alltså, hör och häpna. De sitter på samma stol från att de kommer in till skolan 8.15 tills att de går hem kl.14.05, förutom då om de ex har gympa. Då gymnastiseras det på en liten asfalterad innergård. Sen trodde jag inte mina öron när 14 åringen ringde hem första dagen och sade att de inte släpper hem honom. Va? Han är ju fjorton! På något vis kan jag förstå de här mindre barnen (antagligen några italienska lagar som säger att man måste hämta sina barn och forsla hem dem “safe”) men galet är det vilket som. Ni kan tänka er hur det då igen ser ut runt skolan kl. 14 när alla föräldrar ska hämta sina barn (tom 14 åringar!) 800 elever! Totalt kaos. Kan inte förstå hur de inte får ändrat på ett sådant helt ologiskt system. Nå, det visade sig att bara vi fyller i en lunta med papper och sätter med våra passkopior så kan vi skriva under så fjortonåringen får gå hem själv…..Frågade också på dagis om det är ok att den äldre sonen (15år) kommer och hämtar henne någon dag, nej, blankt nej. Där finns också någon åldersgräns. När jag “löser ut” Belle från dagis så ska jag skriva under på ett papper att jag hämtat henne. En sak som är säker är att när vi lämnar detta skolår så kommer jag att skriva någotslag av insändare till den lokala tidningen (som jag hoppas få hjälp med att översätta) de måste ju bli medvetna om hur man med enkla medel kunde göra saker så mycket enklare? Va?

Jag trodde någonstans (kanske lite naivt) att skolan skulle fungera ungefär på samma vis som i Spanien, men icke. I Spanien fick man iallafall gå utomhus på raster och det fanns lite lekanordningar m.m. Så tyvärr kan jag inte uppmuntra någon att sätta sin barn i italienska skolan som det ser ut. Kanske, kanske kan någon mindre skola på landsbygden vara bättre? Men det lilla som jag också rörde mej inne i skolan (när barnen registrerades) så kunde jag ju höra att ljudnivån var alldeles för hög men hej, vem undrar? Sätt tjugo stycken sex åringar i ett klass rum sex timmar och sitta vid sina bord så ska vi se om det blir lätt att hålla dem tysta, lugna och koncentrerade? Nej, alltså vilket skämt. Så. Jag säger igen. Vi får se hur länge det håller, det skulle absolut inte ha hållit om Wilton hade påbörjat vår skola på Åland och sen blivit inslängd i detta system. Så somsagt kommer det ev att fungera detta år men fler år blir det inte i den italienska skolan, det kan jag inte utsätta dem för. De beklagar sig inte nu, utan är rätt nöjda, så därför får det gå och det är somsagt för att de inte vet bättre, de är som italienarna nu detta läsår. Men mamman och pappan vet bättre, och vi vet att ska man fortsätta vistas utomlands om vintrarna så ska man inte välja italienska skolsystemet utan ett annat. Till exempel är spanska systemet mycket bättre och det ligger mycket före med facit i handen. Men det är väl bra att man då vet hur det är… och nu kommer de att växa som människor i detta system med, jag menar italienarna klarar det, men att det absolut inte är ett optimalt inlärningssätt är inget att orda om. Att barnen behöver frisk luft, raster för att orka vet vi bra med våra PISA system och finska skolsystemet. Här skulle verkligen vara något att sätta tänderna i för den som skulle orka kavla upp ärmarna och lobba för ett mer utvecklat skolsystem. Men vem orkar? Inte jag, som inte kan språket. Det borde göras namnlistor där det skulle krävas raster etc etc. Det ska vara så oerhört enkelt att peka på de finska resultaten och visa. Se. Så här bra presteras det då barnen får rast och frisk luft. Ljudnivån sänks, koncentrationen ökar etc etc etc. Nej, nej jag är bara för trött. Jag kapitulerar, drar mej ur, måtte någon hjälpa det italienska skolsystemet och dessa barn. Måtte någon kunna nå den italienska tankesättet och få dem att förstå, genom att visa videos etc etc. Jag vet ni, jag blir trött bara jag funderar hur mycket jobb det skulle innebära, men hoppas verkligen att en utveckling sker! Det om detta. Summasumarum, skolsystemet fungerar inte i Italien 2022.