Det är som det är. Bara att acceptera och gå vidare. Bära med oss i hjärtat allt det fina, alla de rara människor vi träffat och i någonslags acceptans rycka på axlarna åt att det inte blev som vi hade tänkt oss. Det är också livet. Allt går inte som man tänkt ut i förväg och det har väl också sin charm? Vi flyter med, tar oss dit vinden för oss och tackar för alla de människomöten vi får på vägen. Det var inte i Italien vi skulle slå ner bopålarna, så vi seglar vidare. Vet inte om någon blir bättre av att älta vad som var dåligt och vad som var bra men några få saker ska jag nämna.
I Italien åt jag världens godaste körsbärstomater! Italien (södra) har just den där avslappnade, härliga atmosfär vi så gärna ville ha. Egentligen. I Italien drack jag de godaste, billigaste viner ever! Men i Italien fick vi också möta ett väldigt outvecklat skolsystem. Det avgjorde det. Hade vi inte haft några småliv, hade det varit annat. Nu har vi. Då dansar vi tillsammans.
Båten går över potten, till Spanien. En enorm tacksamhet får vi ändå känna inför allt vi har fått se och uppleva här i Siracusa. GRAZIE! Och VIVA ESPANA!
Varför Spanien? O Var i Spanien? Är det kanske någon som tänker. Ja. Alltså. Vi har ju bott där innan och vi vet hur skolsystemet fungerar där och vi vet att de stora barnen har spanskan i bakhuvudet. Den här gången kommer vi dock att ta en helt annan del av Spanien. Galicien. Norra Spanien. Väldigt nära Portugal med Atlanten som närmaste världshav. Där tror vi att finns mer förutsättningar för att hela familjen ska kunna trivas. Där finns den natur, den grönska vi är vana med hemifrån (skog, skog älskade skog!) . Ponte Vedra heter regionen/staden där vi kommer att hyra hus i from december tills skolorna slutar. Där finns också det kristallblå havet dock ett kallare sådant. Där finns bergen, närheten till Pyreneérna, Santiago de Compostela (om man ska få för sig att vilja göra en själslig vandring). Surfing året om (dock med våtdräkt) närhet till go cart banor.. och så vidare. För en sak vet vi. Vi dras till havet.
De fyra elementen. Det är något djupare med dragningskraften till havet. Kunde inte leva utan det. Sådan sinnesro, frid och känsla av att man är del av något större inger havet. Vi kan inte leva utan det, helt enkelt, därav denna val av plats. Närheten till Portugal. Närheten till bergen, med tanke på barnen och slalom lockar det med.
Sen får vi se vad allt blir. Har tankar, ideér men ingen vet, och det är ju det roliga. Men vi lär oss på vägen. Här i Italien är det ingen som hunnit skaffa vänner än, de äldre har sina på nätet i Finland…de flesta.. Så från det perspektivet är det ingen som står och gråter över brutna kontakter. Dessutom har vi också lärt oss att i en stad kan du förbli rätt ensam som alldeles ny i stan. På en mindre ort är folk nyfikna, barnen rör sig på gatorna i gränderna om kvällen, sparkar fotboll och umgås. Det behöver vi. Det fria umgänget. Där sexåringen får träffa barn som också dom är nyfikna på honom där man får lättare kontakt.
Missförstå mej rätt. Italien är härligt. Italien var bara inte vårt, just nu. Men Italien finns kvar, det är det fina.
På nya stället i Spanien så är vi på markplan och går bara ut. Dessutom ute på en halvö med en lång lugn vintersovande strand. Där. Där kan Lucy sträcka på benen i vild galopp, även småliven. Friheten. Vi längtar efter just den friheten, “naturen runt hörnet”-friheten nu. Stad i all ära. Stad gärna då och då och speciellt utan småliven. Men just nu. Just nu väljer vi utkanten. Vi väljer naturen. Huset som vi hyr har också en källare. ÄNTLIGEN! Ropar det inre konstnärliga. För det är mycket svårt att måla bara i tankarna. De kommer till en gräns tills allt ska ut. Å då. Den dagen. Den dagen jag spänt upp nya canvas rullar, då ska ingen människa vara i närheten. Icke. Då ska hon äntligen dra loss alla band, alla hämningar och måla, måla, måla. Måla tills ryggen brister, tills armmusklerna (de små, de du inte visste fanns) är så stela så du får sitta och gnida dem likt en oljelampa på natten för att de ska lägga ner, ta det lugnt. Plötsligt kommer jag att tänka på “ögon likt kvarnstenar…” så kan vi spä på med trassligt hår och darrande hand. Den galna. Helt enkelt. Då fattar ni hur uttörstad jag är. Men å andra sidan har jag ett projekt som behöver få en punkt innan det och ja, jag har tre veckor på mej…
Ibland stängs dörrar och då brukar nya öppnas. Det är som det är. Bara att acceptera och gå vidare. Vi måste helt enkelt sätta familjens välmående allra, allra först. För vi har dem bara till låns ett litet tag, de småliven. Då gäller det att ha försett dem med en färgglad färgpalett. Att de till viss del känner världen, dess faror, dess frukt och att de har formats till accepterande, tolererande och förlåtande individer som klarar sig bra i livet. Att vi som föräldrar fått vara med, stått tätt intill, bakom, kunnat ta frågorna och kontra vidare, puffa fram dem till de självsäkra individer jag hoppas de utvecklas till att bli. Det är en grundidé som jag verkligen hoppas och tror att ska bära frukt. Den som lever får se. Helt enkelt.