Jag vet inte egentligen varför, var nog något program jag såg om brevromaner och därmed kom på tanken.. Ny energi till bloggen och därmed ändra det till mera brevform? Men..som mer till mej själv. En slags brev monolog i dessa covid-19 tider. Eftersom jag inte annars får inlägg skrivna så kanske jag kunde få det genom att mer få ett “andningsuppehåll” ur denna vardag och ventilera allt elände här? Jag provar.
Idag är det söndag och vi står inför en helt befängd verklighet som ingen riktigt kan greppa. COVID-19 kallas den och kommer att ta oss och den tid vi lever i till historieböckerna, skriv upp det. Det är helt galet alltihop! Vet inte hur och var jag ska börja. Men börjar väl från egen navel då bara. Ännu endag av nya skräckuppslag, rubriker och nyhetsstoff. Den ena dör efter den andra. I Italien är det över tio sidor bara dödsannonser. I Spanien sprider sig döden som en skugga som drar över landet och folk är instängda i sina lägenheter i hopp om att överleva och inte föra smitta vidare. Herregud. Vad hände? Jo, de säger att det kom från Kina, från Wuhan. Där någon åt fladdermussoppa och vips så infekterades en hel värld i corona virus! Det är obeskrivligt overkligt kan jag säga. Å det förvånar stort att endel tar det som en klackspark och fortsätter sitt liv som förr. I dagsläget är Nyland i Finland stängt, ingen åker ut eller in som inte har viktigt arbete på andra sidan. Riksgränserna har stängt. Ingen åker utomlands. Flygen står. Skolorna har stängt fast och småttorna får gå på dagis OM deras föräldrar har arbeten som är samhällsviktiga! Men här rekommenderar staten oss STARKT att hålla dem hemma. Folk dör som flugor i de värsta drabbade länderna och än är det bara början….
Inser att jorden rensar ibland och det drar olika pandemier över land och riken men när drabbades vi i Europa sist? Spanska sjukan? Jag tänker sorgset på alla människor i Indien, Afrika, alla flyktingar på lägren, alla människor där samhället inte har en chans att försöka isolera, avskära, hjälpa och bidra. Låt alla människor vars liv ska slockna i denna fruktansvärda pandemi, göra det skonsamt tänkte jag skriva. Nu är jag ju sjuksköterska till yrket och sett folk “drunkna i sig själv” av olika orsaker då ett hjärta ger upp och lungorna blir vätskefyllda. Å jag säger. EN död där lungorna inte längre kan dra luft önskar jag inte ens min värsta fiende!! Att bli fullsprutad av morfin under kontrollerade förhållanden (sjukhus) är en sak, men majoriteten kommer att dö hemma, dö på gatorna UTAN tillgång till lugnande. Att dra sina sista andetag och inte kunna syresätta sig…den känsla, hysteri och skräck när man inte får luft, ja den känslan önskar jag ingen levande varelse. HUJ!
Idag fick vi får andra avbokning till gården. Vi hade nästan fullsatt hela sommaren i våra uthyrningsstugor och nu börjar alltså avbokningarna droppa in. Idag ett par tyskar som beklagade sig, ville så gärna men flyget hade dragits in. De lovade komma sommaren 2021 eller 22. Man kan inte så mycket annat än rycka på axlarna för så här kommer det att gå, den ena avbokningen efter den andra kommer att komma. Tråkigt. Men å andra sidan betyder inga gäster på gården en hel massa tid för annat. Tänker att jag nu kan dra ett långt andetag och låta axlarna sjunka till vanlig position. Det betyder alltså att vi kan dra ner takten rejält och kanske lite mer snegla på våra egna byggprojekt. För det finns av dem med, jag lovar. Altanen bakom huset, runt poolen är långt ifrån klar, stranden med bryggor och landgångar är långt ifrån klar. Ja, det finns en hel massa så sysslolösa blir vi på inga vis. Så egentligen så njuter jag lite…av att jag plötsligt fick vända blicken inåt. Vad kan vi göra för oss? Inte bara gäststugsrenovering. Jag kan njuta med lilla Belle (som jag kommer att få springa efter). Fixa med mina odlingar. Fixa med djuren. Sola! Simma! Fara ut på sjön! Alltså en sommar utan gäster kommer ju att bli som ett sommarlov utan sommarjobb!