🖤Hade på något vis tänkt att nu när det är helg så sku jag hinna lite koppla av och dra efter andan. Speciellt idag då det är söndag. Ohjälpligt är mina nerver på utsidan. Lunchsituationen idag var allt annat än rolig. Mamma blev arg. Pappa blev arg. Inte på varandra, utan på attityden “alltid käbbla tillbaka då man ber om hjälp”. De stora tyckte spektaklet var roligt och skrattade hysteriskt, den ena mer än den andra. Belle skrek och hojtade så fort hon inte hade nåt att stoppa i munnen och Wilton försökte vara tapper och äta sådär som “stora killarna”. “Jaaaag ska ta ost mamma!” “Jaaaag ska breda själv mamma!!” Det slutade med att jag brände soppan i botten så allting smakade bränt. Sen blev det havregrynsgröt. 🖤 (Foton i detta inlägg är tagna av Anette Sundström photography)
Mer och mer inser jag att jag gör just sådär som man inte ska…. “Jag ska bara” tar för mycket plats i min hjärna nowadays. “Jag ska bara” dammsuga bort allt spill från kattsandlådan, ska bara föra bort blöjan som luktar, ska bara sätta det här i diskmaskinen, ska bara hjälpa Belle och VIPS är det bränt det man hade på spisen. Det händer oftare och oftare. Likaså händer det allt mer ofta att jag ser solen där utanför och inser att nu är klockan middag och dit for den dagen.
Tänker att vi kanske behöver börja göra nåt annat. Bryta av och komma bort till helgen, kanske i alla fall endera dagen. Lämna gården för att bryta av från vardagen. Vi går ju på varann. I dessa coronatider.
Vardagen funkar. Någolunda. Barnen har sina platser där de sitter och gör skolarbete på och det funkar relativt bra. Visst behöver man ibland påminna att nu är det dags för rast (betyder att de blir utkommenderade) och dags att sätta bort telefonen för att fortsätta skolarbetet etc etc men i det stora hela ok. Efter varje avslutad skoldag så är det utevistelse i i alla fall två timmar om de tror de ska få spela datorspel på kvällen. Värre är det med fyra åringen, för här krävs det ju att jag ser till så han har att göra, gärna olika saker…detta har vi inte ännu fått och funka helt eftersom jag inte KAN endast sitta med honom heller, inte eftersom jag har baby Belle och förväntas fixa lunch, städ, byket, plocka in och ur diskmaskin och gärna fundera middag med… Då är det ju så att tiden inte räcker och hemmet blir. Så bra i det, är ju att man inte behöver vara rädd för oväntat besök! Ingen kommer under coronatider och hemmen får se ut som de gör, det är ju bara vi som tvingas leva i skiten… om man säger så.
Det som tär mest såna här dagar är att se att fyra åringen blir lite understimulerad och att huset är ett enda kaos. Förr när allt var normalt så hann man ju iaf plocka och städa medan barnen var i skolan och dagis och W kom hem trött och belåten från dagis. Nu river båda de minsta i min (lilla) tid som blir över efter läxhjälp (och räcker alltså inte till). Till råga på allt så är Belle inne i en mycket mammig tid nu. Helst hade hon bara blivit omkring buren och jag som har ont så det bränner mellan mina skuldror…så bär ogärna ännu omkring på en 7 kgs klumpeduns. Idag har W också kissat på sig två gånger, det nog bara för att ingen helt enkelt har tänkt på att påminna om toan. Eftersom det inte varit nåt problem alls tidigare,( kisseriet) så var jag genast i hugget med storebrors blodsockermätare!! Såååå skönt när den visade 5,2! Oj vilken lättnad. Men, men säg aldrig aldrig. Diabetes kan komma smygande på vem som helst, precis som det gjorde på storebror.
Så, ja…summasumarum är vår vardag allt annat än lugn och harmonisk än. Ljudnivån är alldeles för hög och jag hade gärna satt på mej hörselskydd eller som pappan i huset (en höguppläsningsbok i lurarna) när han går omkring här ute och jobbar. Hm, kanske ska jag göra det. Det kanske skulle hjälpa mej bort från den här världen stundvis och ge den energi jag ohjälpligt hade behövt. Apropå pappa… som ännu tar sig an diabetes -nätterna (eftersom jag ännu är i amningsträsket och ammar ännu också på natten) kan jag inte kräva så mycket av. Han går redan på reservbatterier…
Så den här nya vardagen är ju nog krävande på alla sätt och vis nu genom att man alla är mer eller mindre instängda i samma hus under oviss tid. Inte hjälper det att klaga. Inte hjälper det att ropa. Inte hjälper nåt annat alls än att backa, göra mindre och försöka finnas till hands. Bara att försöka hitta någonslags rytm vi kan följa och vi har nu bara ännu inte hittat vår “helgrytm”… kanske, kanske kommer decibelnivå ner med tiden! Hoppas!! Nu måste jag låsa upp och gå ut från toan till den hojtande familjen…men bara den här stunden gav nu en liten energikick och jag orkar igen. 🖤
.