Alltså. Tänk att ett element alltid kan ta luften ur en. Jag pratar om bergen, om alperna. Som jag nämnt förut bodde jag ju där ett halv år som sjuttonåring. I Tirolen. Klockorna i de små kyrktornen som slår och gjort så i alla tider. Ljudet i dessa pittoreska byar ingjutna bland de höga bergen är magiska. Igår kväll var en sådan kväll. Folket var ute på byn. Till och med att vi såg de fantastiska berömda lederhausen utstyrseln med den berömda tirolen hatten. Hann inte hejda farbrorn för foto. Ändå hemskt roligt att berätta och återberätta vad jag var med om då jag bodde där. Dessa gasthausen där man får de där äkta wienerschnitzslarna på kalv. Att försvinner jag en dag, ja då hittar han mej där nånstans, i bergen. ❤️ Det är som att det suger in hela mitt inte när jag kommer till dessa trakter. Härliga, härliga alper.
Nu har resan fortsatt och vi har kommit in på Italienska sidan, precis åkt förbi avtagen till Gardasjön, eftersom vår skara inte är så väldigt positiva till omvägar så låter vi Garda vara denna gång. Lite lättare beslut också eftersom vi engång redan varit där med mannen. De vet inte vad de missa helt enkelt! Sånt är livet. Om man inte vet vad man går miste om så gör det liksom inget. Men har man engång sett, engång fått nys om vad som finns där på andra sidan så är det kört. Då vill man bara ha mer och mer.
Vi har kommit lite längre än ovan på kartan och närmar oss nu Florens. Har SÅ stora förhoppningar på Florens. Så mycket jag vill se där (ut konstnärsperspektiv). Så vill jag tvätta håret och sätta på mej nya kläder! Som tur hade jag slängt lite extra (även åt mej och 6åringen) i skötväskan när min andra hälft insåg att våra väskor inte ryms där jag hade tänkt så de blev bortstuvade, läs;inte lätt att ta bort. Så NU när vi äntligen mellanlandar i Florens hela veckan så får jag äntligen min väska. 30grader nu ute, lider med alla vägarbetare iklädda full mundering! Och i ett skede strulade AC:n i bilen så vi fick sitta med fönstren öppna. Herregud ni kan tänka er hurdan bastu det direkt blir speciellt längst bak (där småttorna sitter). Mängder med vatten bara…
Första besöket på den italienska sidan blev lite si så där. Jag började lite fel. Van att vara lite ”sorry, sorry” när vi behövde ha hunden med (uteslutet förstås att lämna i het bil) så slank in via gräsmattan till uteserveringen…skulle jag inte ha gjort, kyparen berättade genast att man kommer andra vägen. Och det e ju så att hundar i Italien e helt okej! De har med hunden på Ikea, i mataffären och på restaurangen (du stiffa nordbo 😂). Efteråt insåg jag att tanken var att man sku invänta kypare för att de sku ta en till bordet. Nåja. Summasumarum insåg jag bara att vi valt lite för fint ställe för en nerskiten mamma (en fågel hade lyckats pricka in mej utan att jag märkt). Jo, och sen min man på det ”men älskling! Var lite positiv…” jag säger bara….en man, endast en man kläcker ur sig det, just då, under omständigheterna. Voj, voj. Men bra gick det ändå, de förstod till och med vad vi ville beställa! Nu somsagt gasar vi vidare, har lämnat alperna efter oss och bilen har ännu inte rasat…🙌🏽