Uppgiven, med stora f?niga ?gon sitter man h?r, ligger man h?r, tassar man f?rsiktigt omkring, ibland, d? och d?, tills det sp?nner och stramar d? l?gger man sig ner igen. Platt. El?ndiga el?nde, t?nkte jag n?r de tittade ner p? mej i sjukhuss?ngen p? BB.”Oj, d?. Du har sammandragningar, om man bara s?g till dem kunde man tro att du ska f?da.” “Bromsmedicin?” “Ja, jo..” gynekologen kliade sig i sk?gget. “Ibland ger man kortison f?r att barnets lungor ska utvecklas…lite snabbare…men det ?r fr?n vecka 33, du ?r just under gr?nsen..” Han ?verv?gde f?r sig sj?lv. “Bricanyl, ge bricanyl.” Tusen och en g?nger fick jag f?rklara om och om igen att “nej, jag k?nner inte av sammandragningarna.. knappt.” Senare framkom ocks? att under vecka 35 f?der man inte p? ?land, eller s? f?der man och s? skickas man iv?g med helikopter till ?bo. ?bo? Nej tack. Har ?kt helikopter tillr?ckligt och tanken p? att eventuellt tvingas f?da barn ensam i ?bo k?nns inte lockande. Alls. Faktiskt.
Det gick inte. Borde ha vetat. Borde f?rst?s ha anat. Man kan inte jobba dubbla skift och springa p? som om man har eld i baken d? man ?r stor som en elefant. Men n?r man inget k?nner, blir det sv?rt. Fj?rde barnet och hon f?rst?r inte b?ttre? S? r?tt ?t henne. Andra m?nniskor kanske skulle klara av det h?r med att ligga stilla p? ett annat s?tt, kanske rent av njuta? F?r mej ?r det inte s?. Inte fast min hj?rna f?rs?ker samarbeta med att st?nga av allting. Alla tankar, alla id?er…allt ?r borta. Sitter som en alzheimers patient och stirrar ut i intet. K?nns det som.
Kunde jag inte bara f? sova ett par veckor nu, g? i ide? Usch, l?ter sj?lviskt. Det ?r klart att tiden g?r snabbare d? man ?r omringad av folk att prata med, d? hj?rnkontoret f?r h?llas ig?ng lite…Har i alla fall altan d?rren ?ppen s? jag f?r h?ra det ljuva f?gelkvittret. Sen att jag f?r ignorera alla v?xter som skriker “beh?ver planteras om”, “h?ller p? och d?r” osv. ?r bara n?t jag f?r tr?na p?. Blunda. Inte se. Kanske mamma hinner och kan. Det vill s?ga min mamma. Hon anl?nder snart med maken. S? mannen f?r den tid han beh?ver till g?rden. Ska det inte vara f?r det faktum att vi faktiskt har folk p? g?ng hit (till uthyrningsstugorna) hade det inte varit n?gon fara, men nu har vi deadlines som m?ste h?lla.
Oj,oj. Tror nog vi hinner bara vi f?r den hj?lp vi beh?ver (f?rs?ker peppa mej sj?lv med lite positiva tankar, ?r S? l?tt att bryta ihop). Bara n?gon ser efter 3 ?ringen s? han slipper sitta fastklistrad i tv-rutan fr?n att han kommer hem fr?n dagis. Bara n?n kanske lagar mat s? mannen slipper komma in f?r dens skull och st? vid spisen. Bara n?n ser p? v?ra listor och s?ger det d?r kan jag g?ra.
M?ste ?nd? skryta med barnen. De har sett sin sk?ra mor. De har sett t?rarna, hoppl?sheten n?r allting runnit ?ver och den mellersta fr?gat, varf?r ?r dina ?gon s? blanka mamma? Barnen ?r s? duktiga. Jag skriver upp p? en lista, ger dem den d?r blicken “inte l?ge f?r br?k nu” och de l?ser med l?nga t?nder… byta vatten till h?ns, plocka ?gg, ge kaninerna mat, st?da kaninbur, ge h?nsen mat, kolla mineral och halm status getter…och de jublar t?nkte jag skriva. Nej. De suckar, ibland mer, ibland mindre. Men de hj?lper till. De f?rst?r. Om det kanske ?nd? inte alltid k?nns s? trevligt att komma hem n?r de vet att det finns en lista p? grejer som m?ste g?ras. Sen igen. S? ?r livet p? en bondg?rd. De m?ste de ocks? l?ra sig. Har man djur s? sk?ter man om dem. De kommer f?re allt. Det ?r en bra l?rdom kan jag tycka.
Ok, nu ska jag inte tr?ka ut er andra med en massa tung, ?ngestfylld text. Det ?r s? h?r det ?r hos oss nu, bara att acceptera och f?rs?ka g?ra det b?sta av allt. Klara min man och mina barn av situationen ?r det bara att gratulera, f?r nu ?r det inte l?tt f?r n?gon. đ Precis n?r jag ska s?tta punkt g?r den lille n?gonstans kullerbytta d?r inne. G?r sig p?mind j?mnt och st?ndigt….undrar vad det ?r f?r en liten filur…??