Ja, alltså äntligen. Äntligen kom jag tillbaka. Plötsligt bara överväldes jag av allt det fina. Mina fina, fina barn. Den där blicken, det där leendet. “Mamma, mamma titta!” De märkte nog också, att nu e mamma tillbaka. Kanske var de gästerna. Fruktansvärt inspirerande, energigivande gäster. Som en lång suck blåses det liv i lampan och idéerna börjar smyga sig på. Hur vet jag? Jo, när jag igen kan börja visualisera mina bilder jag ser som mina nästa tavlor och motiv. Å det är då jag ska grabba penseln och börja. Å det är precis så här kreativitetsprocessen ska se ut. Du ska bli inspirerad. Du ska fyllas av energi. Det ska bubbla inombords. Sen ska du uttrycka dej på ett sätt eller annat. Plötsligt var jag där på barnens nivå. Jag studerade gräshoppan, jag gladde mej åt dens tassiga skutt. Jag såg den sanna glädjen i barnens ögon och jag lät mej dras med.
Men visst e det synd. Det är synd att jag släpper mej att bli så fokuserad, stressad och avtrubbad ibland. Dessutom har denna senaste period räckt alldeles för länge. Nästan ett halv år som jag sprungit på i min egen bubbla. Det är inte förlåtligt. Inte egentligen. De är här nu, de små liven. Balansen har aldrig varit lätt att hitta för mej. Ofta kantrar det åt olika håll, svårt att hålla stabilt. Å kanske är det solen med? Solen och ljuset som får oss människor att bli lite öppnare, lite snällare, lite, lite härligare. Så är det nog. Nu bara gottar jag mej i tystnaden. I lugnet. Stugan blev klar. Det var det viktigaste. Nu är det bara sådant som jag känner kontroll över kvar. Å då kan jag luta mej varsamt i jobbet, inte stressa. En enorm trötthet väller också över, som alltid, efter en periods intensitet. Snart faller stora delar av familjen in, härliga, innerligt älskade vänner och familj kommer att trilla in från Borgå under sommaren. Och nej, ingen stress här. Det är så skönt att vila i just den vänskapen. De vet hurdant kaos här råder om somrarna, hur skitigt allt är, de vet att duger det inte så får de städa. De vet att de inte får någon fin mat, att duger det inte så får de kocka. De bara vet. Å det är jag så glad över. Så tacksam att bara kunna sitta ner och ta ett glas rött mitt i röran och få känna värmen av alla vänner jag inte sett på så länge. God bless you! Tänk de där bästisarna som bara funnits där sen födseln typ, som man kanske lite tappat nånstans där i de mest intensivaste studieåren på olika orter, men som man sen igen hittat och tagit tillvara på. Dessa diamanter som fått bli barnens gudföräldrar. Oj, vad jag älskar er alla. Vill bara ösa lite kärlek nu, känns det som. Haha. Nej, jag är helt nykter, inte ens en temugg har jag fått framför mej för jag bara måste knappa på datorn nu medan fingrarna glöder. Hej, välkommen alla.
Nu har jag landat och välkomnar er med öppna armar. 😉