Jag minns den där gången jag fick en hemlig liten pung gjord i mocka av indianen som man inte fick öppna. Den bar med sig lycka. Å jag, den lilla Elin öppnade i smyg, och lyckan rann kanske ut? Jag vet inte. Men där och då väcktes min nyfikenhet för kultur och etnicitet.
Vår dörr stod alltid öppen.
Min barndomshus dörr stod alltid öppen. Det kom och gick många människor i mitt hem. Det var indianer som promenerade runt jorden, albaner som behövde hjälp, ryssar, armenier, judar, schweizare etc. På gott och ont. Mest gott, alla de måltiderna som avnjöts, samtalen, stunderna jag i smyg satte och iakttog våra gäster häpet. Det var upplyftande på alla vis förutom då mitt rum erbjöds bort i ett års tid till vår utbytesstudent. Hans stackars tillvaro blev inte lätt. Men det gick väl kanske över (ondsintheten från min sida att abrupt blivit utan rum och tvingats dela med storasyster).
En otrolig nyfikenhet väcktes i mej. Vem var dessa människor? Varifrån kom dom? Hur såg det ut där i deras land? Min nyfikenhet visste inga gränser och ofta lyssnade jag häpet på de olika människoödena. Det var nog det som väckte den nyfikenhet som präglar mej än idag. Jag älskar att träffa och lära känna nya människor.
Pratar alltså om mötet med den okända. Det är något pirrigt, förväntansfullt, djupt engagerande att få ta del av en annan människas liv och historia.
Därför frågar jag ofta (ibland kanske det misstolkas). Vem är du? Varifrån kommer du? Eller som i Borgå (med Borgå dialekt) ”Vaart ha tu flyti ilaaand?”
Det finns givetvis absolut inga rasistiska antydningar från min sida med något alls. Rasism är så långt ifrån mej som det bara går. Som jag (vi) själva flängt runt i världen säger det sig självt att det inte finns utrymme för såna tankar. Alla får vara med. Helt enkelt. Jag är bara så otroligt nyfiken på andras kultur. I mina hemliga drömmar hade jag också gärna tagit del av mer. Hade jag mer tid här på vår jord hade jag absolut upplevt Afrika (en primitiv del, land) bara för att få uppleva den glädje och livsglädje en fattig människa kan uppleva, utan allt det materiella. Stå och dansa utanför hyddor, vara tacksam för så lite…eller så mycket.
Det finns inte ord till att beskriva hur fascinerande jag finner olika kultur. Hur olika vi människor reagerar, interagerar och beter sig beroende på hur man är uppväxt med tanke på religion, familj och samhälle. Kanske jag också därför alltid varit väldigt öppen för andra länder och kulturer. Som den gången när jag som sjuttonåring satt inklämd mellan två frodiga damer på en tre platsers bänk i flyget och önskade att resan ner till mitt nya hem i Österrike sku gå väldigt snabbt. Dit kom jag och lärde mej väldig ”lant-österrikiska” på min svinfarm. Där började första riktiga utlandsvistelsen som senare sku uppföljas med många fler (men med man och familj).
Det här med att jämföra…(vilket är ganska omöjligt att inte göra) norr mot syd…så är det liksom inget positivt. Inte ur kultursynvinkel precis. Här har sekulariseringen gjort sitt helt klart. Här uppfostras man utan religion (för då tror man att man är modern) men i själva verket missar man sååå mycket. Så mycket, så mycket av moral, etik etc. etc att det tar ett helt nytt inlägg. Man uppfostras utan starka familjeband, utan den tillhörighet till andra människor som är så fundamental för människan. Individualismen har tagit över och vi tror fortfarande att vi gör allt rätt i vårt samhälle. Det är ett förvirrande samhälle vi ställt till med och våra äldre sitter ensamma på sina boende och dör. Något är så fel, så fel men fortsättningsvis föser vi allt i just den riktning. Grått, trist och monotont. Allt samma. Alla lika. Den livsglädje som så synligt kan synas i gatubilden annanstans på jorden verkar nästan förbjuden här norrut. Våga liksom stå för den man är….tänker jag. Idag. 😉