Month: April 2020

Snorkfröken stack sin tass i mumintrollets. I alla fall, sa hon. Så länge du inte är rädd lovar jagatt inte vara rädd heller. Ur kometen kommer s.115

Vårt allra första brev har anlänt från sjuk och hälsovårdsministeriet. Synd bara att vi inte var målgruppen, för det var de över 70 år som fick order om att inte röra på sig, alls.

Boris Johnson (Storbr utr.min) har kommit ur sin respirator och spanjorerna köar ut från Madrid för att komma till sina stugor inför påsk. I Spanien sätter man alltså in militär för att stoppa trafiken på vägarna. Vi har kommit till den punkten nu att folk inte orkar sitta instängda längre…. Sverige kör sin egen väg och uteserveringarna är fulla av folk för där hoppas man på en flockimmunitet. 1000 prover skickas ut i Sverige där det ska testas om man haft corona utan att veta om.. Och i Turkmenistan får man inte yttra ordet “corona” utan böter. I New York funderar man om man behöver börja begrava i parker.

Ja-a. Funderingarna är många och ingen vet utgången. Det vi vet här hemma är att det nu blir påsk. En påsk utan nära och kära. Vi har ju alltid försökt att hålla som tradition om påskmiddag här oss oss men den blir alltså inställd i år. Så få se vad vi ska hitta på. Lite små projekt står och väntar nog.. en ute-toa i stranden som vill ha lite färg. Lite små pyssel i gethagen (väggar som saknar färg). Ett hästtak som behöver mer plåt till tak. Lite altaner som hade behövt skuras…ja ni märker det tar nog inte slut på göra, och fint väder lovar de ju! Så är väl bara att försöka passa på att vara ute då och få lite färg på näsan vi som är privilegierade att kunna göra så här på landet.

Pappa i huset har fyllt år och blivit uppsjungen med pompa och ståt. Varje år finns en önskan om kinuskitårta och ibland besannas den och ibland inte. I år besannades den redan kvällen innan och bars in till födelsedagsbarnet med ljus och allt på självaste dagen fast det var mycket ojämnt….bara 44.

Lite foton har nu fått komma upp på den gynnande fotoväggen. Fotot neråt är format som ett hjärta märkte jag när jag skulle beställa, det är alltid lika roligt när hjärtan dyker upp här och där! Alla proffs foton är tagna av min bästa Anette Sundström, som jag mer eller mindre vuxit upp med. Hoppas sommaren blir som tänkt och de kan hälsa på oss också i sommar! Kanske, kanske kan man då boka henne om man är sugen på familjefoton här på ön. Får se tiden an, men sätt bakom örat. 🖤

Glad påsk på er alla!

Hoppas påskharen hittar till er! För det gör han hos oss, han far runt gården och lägger chokladägg! 🖤

Boris Johnson, Storbritanniens premiärminister har blivit intagen på sjukhus pga covid-19…och så har jag meddelat resten av föräldrarna på Åland att man nu delar ut skollunch till alla skolbarn på fastlandet (men alltså inte på Åland). Uppror! Det är ungefär så mycket mina tankar idag gått till corona. Annars har det varit som vilken annan dag (icke covid-19) som helst.

Lämnade de stora inne åt sin skolgång, lade ut lillan i vagnen och tog fyra åringen med mej och gick ut i solen. Jag sket i oredan inne. Ja faktiskt! Jag blundade och gick ut. Insåg tillslut att jag behöver solen mer än ett skinande rent kök.

Vi gick raskt till stallet för att bistå pappan i huset med hjälp. Är faktiskt lite imponerad. Vindskyddet till hästarna blev äntligen av (eftersom vi tog deras skydd till getterna så var vi skyldiga dem ett nytt). Så VIPS idag har detta tak kommit upp! Är lite smått nöjd över att vi äntligen har börjat sätta band på oss och se till så vi faktiskt klargör, färdigställer grejer! Euforin över att se de färdiga sakerna har äntligen tagit över och leder oss hela vägen genom de nya projekten. Förr har vi bara avundsjukt sneglat på grannens fina hus och tänkt OM vi kunde få det lika fint med våra ruckel..men kanske, kanske ser vi en framtid med fina hus också på denna gård. Sakta men säkert förvandlas de en efter en (så gott det går).

Innan skolorna stängde hade jag en kort dialog men Rufus läkare som bekräftade detta med att han är i riskgrupp och vi kom då fram till att vi isolerar oss så gott det går. Vi handlar genom att hämta färdigt packade matkassar (härligt att de ordnar så bra i vår lokala butik), vi ser på avstånd på våra gäster som gärna nu stannar till och hälsar på våra getter. Mycket märklig känsla. Myyyycket märkligt!! Farmor och farfar kan träffa barnen utomhus utan närkontakt. Blicken på den minsta när hon inte förstår varför inte farmor tar henne i famnen är nog lite hjärtskärande…Morfar som kommer av och an på gården med nåt och tar sedan nästa färja hem…Suck. Inget är sig likt. Vill nog bara tillbaka nu till ett vanligt, öppet samhälle fortast möjligast känner jag..

Men visst, kan leva med att vi får våra “egna” (läs privata) projekt avbetade i maklig takt också….Nåja, snart dundrar två större barn ner för trappan för att ta del av dagens Robinson avsnitt (som vi alltid ser på play i efterhand) där vi ju har alla vår åländska kocken Micke som deltagare. Heja Micke ropar vi från tv.soffan!

Trevlig kväll!

🖤Hade på något vis tänkt att nu när det är helg så sku jag hinna lite koppla av och dra efter andan. Speciellt idag då det är söndag. Ohjälpligt är mina nerver på utsidan. Lunchsituationen idag var allt annat än rolig. Mamma blev arg. Pappa blev arg. Inte på varandra, utan på attityden “alltid käbbla tillbaka då man ber om hjälp”. De stora tyckte spektaklet var roligt och skrattade hysteriskt, den ena mer än den andra. Belle skrek och hojtade så fort hon inte hade nåt att stoppa i munnen och Wilton försökte vara tapper och äta sådär som “stora killarna”. “Jaaaag ska ta ost mamma!” “Jaaaag ska breda själv mamma!!” Det slutade med att jag brände soppan i botten så allting smakade bränt. Sen blev det havregrynsgröt. 🖤 (Foton i detta inlägg är tagna av Anette Sundström photography)

Mer och mer inser jag att jag gör just sådär som man inte ska…. “Jag ska bara” tar för mycket plats i min hjärna nowadays. “Jag ska bara” dammsuga bort allt spill från kattsandlådan, ska bara föra bort blöjan som luktar, ska bara sätta det här i diskmaskinen, ska bara hjälpa Belle och VIPS är det bränt det man hade på spisen. Det händer oftare och oftare. Likaså händer det allt mer ofta att jag ser solen där utanför och inser att nu är klockan middag och dit for den dagen.

Tänker att vi kanske behöver börja göra nåt annat. Bryta av och komma bort till helgen, kanske i alla fall endera dagen. Lämna gården för att bryta av från vardagen. Vi går ju på varann. I dessa coronatider.

Vardagen funkar. Någolunda. Barnen har sina platser där de sitter och gör skolarbete på och det funkar relativt bra. Visst behöver man ibland påminna att nu är det dags för rast (betyder att de blir utkommenderade) och dags att sätta bort telefonen för att fortsätta skolarbetet etc etc men i det stora hela ok. Efter varje avslutad skoldag så är det utevistelse i i alla fall två timmar om de tror de ska få spela datorspel på kvällen. Värre är det med fyra åringen, för här krävs det ju att jag ser till så han har att göra, gärna olika saker…detta har vi inte ännu fått och funka helt eftersom jag inte KAN endast sitta med honom heller, inte eftersom jag har baby Belle och förväntas fixa lunch, städ, byket, plocka in och ur diskmaskin och gärna fundera middag med… Då är det ju så att tiden inte räcker och hemmet blir. Så bra i det, är ju att man inte behöver vara rädd för oväntat besök! Ingen kommer under coronatider och hemmen får se ut som de gör, det är ju bara vi som tvingas leva i skiten… om man säger så.

Det som tär mest såna här dagar är att se att fyra åringen blir lite understimulerad och att huset är ett enda kaos. Förr när allt var normalt så hann man ju iaf plocka och städa medan barnen var i skolan och dagis och W kom hem trött och belåten från dagis. Nu river båda de minsta i min (lilla) tid som blir över efter läxhjälp (och räcker alltså inte till). Till råga på allt så är Belle inne i en mycket mammig tid nu. Helst hade hon bara blivit omkring buren och jag som har ont så det bränner mellan mina skuldror…så bär ogärna ännu omkring på en 7 kgs klumpeduns. Idag har W också kissat på sig två gånger, det nog bara för att ingen helt enkelt har tänkt på att påminna om toan. Eftersom det inte varit nåt problem alls tidigare,( kisseriet) så var jag genast i hugget med storebrors blodsockermätare!! Såååå skönt när den visade 5,2! Oj vilken lättnad. Men, men säg aldrig aldrig. Diabetes kan komma smygande på vem som helst, precis som det gjorde på storebror.

Så, ja…summasumarum är vår vardag allt annat än lugn och harmonisk än. Ljudnivån är alldeles för hög och jag hade gärna satt på mej hörselskydd eller som pappan i huset (en höguppläsningsbok i lurarna) när han går omkring här ute och jobbar. Hm, kanske ska jag göra det. Det kanske skulle hjälpa mej bort från den här världen stundvis och ge den energi jag ohjälpligt hade behövt. Apropå pappa… som ännu tar sig an diabetes -nätterna (eftersom jag ännu är i amningsträsket och ammar ännu också på natten) kan jag inte kräva så mycket av. Han går redan på reservbatterier…

Så den här nya vardagen är ju nog krävande på alla sätt och vis nu genom att man alla är mer eller mindre instängda i samma hus under oviss tid. Inte hjälper det att klaga. Inte hjälper det att ropa. Inte hjälper nåt annat alls än att backa, göra mindre och försöka finnas till hands. Bara att försöka hitta någonslags rytm vi kan följa och vi har nu bara ännu inte hittat vår “helgrytm”… kanske, kanske kommer decibelnivå ner med tiden! Hoppas!! Nu måste jag låsa upp och gå ut från toan till den hojtande familjen…men bara den här stunden gav nu en liten energikick och jag orkar igen. 🖤

.

Jag vet inte egentligen varför, var nog något program jag såg om brevromaner och därmed kom på tanken.. Ny energi till bloggen och därmed ändra det till mera brevform? Men..som mer till mej själv. En slags brev monolog i dessa covid-19 tider. Eftersom jag inte annars får inlägg skrivna så kanske jag kunde få det genom att mer få ett “andningsuppehåll” ur denna vardag och ventilera allt elände här? Jag provar.

Idag är det söndag och vi står inför en helt befängd verklighet som ingen riktigt kan greppa. COVID-19 kallas den och kommer att ta oss och den tid vi lever i till historieböckerna, skriv upp det. Det är helt galet alltihop! Vet inte hur och var jag ska börja. Men börjar väl från egen navel då bara. Ännu endag av nya skräckuppslag, rubriker och nyhetsstoff. Den ena dör efter den andra. I Italien är det över tio sidor bara dödsannonser. I Spanien sprider sig döden som en skugga som drar över landet och folk är instängda i sina lägenheter i hopp om att överleva och inte föra smitta vidare. Herregud. Vad hände? Jo, de säger att det kom från Kina, från Wuhan. Där någon åt fladdermussoppa och vips så infekterades en hel värld i corona virus! Det är obeskrivligt overkligt kan jag säga. Å det förvånar stort att endel tar det som en klackspark och fortsätter sitt liv som förr. I dagsläget är Nyland i Finland stängt, ingen åker ut eller in som inte har viktigt arbete på andra sidan. Riksgränserna har stängt. Ingen åker utomlands. Flygen står. Skolorna har stängt fast och småttorna får gå på dagis OM deras föräldrar har arbeten som är samhällsviktiga! Men här rekommenderar staten oss STARKT att hålla dem hemma. Folk dör som flugor i de värsta drabbade länderna och än är det bara början….

Inser att jorden rensar ibland och det drar olika pandemier över land och riken men när drabbades vi i Europa sist? Spanska sjukan? Jag tänker sorgset på alla människor i Indien, Afrika, alla flyktingar på lägren, alla människor där samhället inte har en chans att försöka isolera, avskära, hjälpa och bidra. Låt alla människor vars liv ska slockna i denna fruktansvärda pandemi, göra det skonsamt tänkte jag skriva. Nu är jag ju sjuksköterska till yrket och sett folk “drunkna i sig själv” av olika orsaker då ett hjärta ger upp och lungorna blir vätskefyllda. Å jag säger. EN död där lungorna inte längre kan dra luft önskar jag inte ens min värsta fiende!! Att bli fullsprutad av morfin under kontrollerade förhållanden (sjukhus) är en sak, men majoriteten kommer att dö hemma, dö på gatorna UTAN tillgång till lugnande. Att dra sina sista andetag och inte kunna syresätta sig…den känsla, hysteri och skräck när man inte får luft, ja den känslan önskar jag ingen levande varelse. HUJ!

Idag fick vi får andra avbokning till gården. Vi hade nästan fullsatt hela sommaren i våra uthyrningsstugor och nu börjar alltså avbokningarna droppa in. Idag ett par tyskar som beklagade sig, ville så gärna men flyget hade dragits in. De lovade komma sommaren 2021 eller 22. Man kan inte så mycket annat än rycka på axlarna för så här kommer det att gå, den ena avbokningen efter den andra kommer att komma. Tråkigt. Men å andra sidan betyder inga gäster på gården en hel massa tid för annat. Tänker att jag nu kan dra ett långt andetag och låta axlarna sjunka till vanlig position. Det betyder alltså att vi kan dra ner takten rejält och kanske lite mer snegla på våra egna byggprojekt. För det finns av dem med, jag lovar. Altanen bakom huset, runt poolen är långt ifrån klar, stranden med bryggor och landgångar är långt ifrån klar. Ja, det finns en hel massa så sysslolösa blir vi på inga vis. Så egentligen så njuter jag lite…av att jag plötsligt fick vända blicken inåt. Vad kan vi göra för oss? Inte bara gäststugsrenovering. Jag kan njuta med lilla Belle (som jag kommer att få springa efter). Fixa med mina odlingar. Fixa med djuren. Sola! Simma! Fara ut på sjön! Alltså en sommar utan gäster kommer ju att bli som ett sommarlov utan sommarjobb!