Nämen NEJ! Nej, nej, nej!!! Den sjuka hönan cirklar runt, runt, runt med huvudet neråt marken böjt, klart sjuk av någonslags förlamnings sjukdom…kanske marek. Nej, nej, nej!! Mitt hjärta blöder för den stackars sjuka hönan som jag inser att måste tas bort snabbast möjligast och jag VET att jag inte har någon jägare hemma. Svärfar som brukar ställa upp, han är inte på ön och mannen på jobb. Gud. Nej. Jag visste att den här dagen skulle komma förr eller senare. Men jag VILL inte. Jag sväljer. Jag skakar. Jag stönar och blir mer eller mindre i panik. När det kommer till att släcka liv så vill jag inte längre vara med. Men vetskapen om att hönan lider gör att jag ändå fungerar. På något vis. Med ett stadigt grepp greppar jag den stackars, arma kroppen och slår så hårt jag kan den i huvudet. Nämen Guuuud. Tårarna rinner längs mina kinder medan jag släcker det arma livet. Gud, ni kan inte fatta hur hemskt det känns! Det tar en låååång stund för mej att lugna mej kan jag lova…. och ännu när jag skriver detta så darrar mina arma händer, skakad av hela denna (för mej ) traumatiska upplevelse. Gud vad jag inte längre vill vara med när det kommer till sådant här!!
Nåja. Jag slutar där. Man får glädja sig åt det nya livet i hönsgården i stället (på en annan plats, så de inte blir smittade om det skulle visa sig vara något smittbart hönan bar på).
Dessa veckor har sprungit mej förbi, först med sportlov i Borgå efter det en massa sjuka barn i repriser. Därefter var vi en sväng över till Sverige för att se den härliga musikalen såsom i himmelen! Måste alltså ses! Den berör. Härlig, härlig uppsättning. Verkligen. Say no more så “spoilar” jag inte om någon är på gång för att se den.
Där. DÄR kom dagens samtal från skolan, äldsta killens tur att insjukna. Igen??? Hem kommer en brännhet kille och vi får väl bara hålla alla tummar för att det inte är coronavirus.
Precis när jag sedan var påväg in genom dörren så ser jag mot hästarnas håll (den gamla iklädd täcke) i snöovädret. Det var en sådan där impuls igen som gjorde att jag gick fram och kollade den äldre. Mycket riktigt står hon och darrar och fryser (fast bara halsen är våt). U-sväng och tillbaka till stallet, in med hästarna, klä av täcket, greppa halm och gnugga henne varm. Varpå jag serverar en massa hö och hästarna blir sakteligen varma och får det skönt och behagligt.
Vardagen i stort. Jag råddar lite överallt och ingenstans. Ammar. Matar. Byter blöjor. Till mina ångest ammar jag även på natten ett par, tre gånger (!!)Jaa…vad är hon? Åtta månader. Haha, men nu kastar jag offertröjan och dyker ner i soffan och kollar de nya mumin season 2 (animerade) avsnitten med två sjuklingar (ja de ringde precis från dagis och jag fick hämta hem en till febersjuk gosse). Senare planerar jag visa såsom i himmelen filmen till mina äldsta killar. Det börjar vara dags att se den.
Så får man bara drömma om att alla blir friska och orken kommer tillbaka och jag får vårstädat. Ut med det gamla och in med det nya. Gärna lite vårlökar och rena fönster sådär. Så blir det nog bra. Nu ska alla bara blir friska.
Bara det har spytts klart…