Ni kommer väl ihåg att det här går på er risk? frågade Sniff. Jojo, svarade mumintrollet. Jag vet. Du kan ta det alldeles lugnt. Ur kometen kommer s.103
Just så underligt är det. Fast jag kommer på en sak (oftast rätt snabbt och ogenomtänkt) så vill jag gärna ändå skjuta över ansvaret på någon annan. Ibland. Vill ha någon som backar upp liksom. Var det en god idé? Eller var det inte? Inte på min risk. Inte nu igen. För tänk om det var en jätte dålig idé? Då är det ju kanske enklare att skylla på någon annan? Än att jag ska behöva bära allt på mina axlar? Eller? Är det så att jag gör för mycket ogenomtänkt och hinner inte ta alla konsekvenser av mitt agerande…och därför gärna skuffar varannan grej över på någon annan? Kanske min man då… Jag vet inte. Men ibland. Bara ibland. Känner jag mej som Sniff.
Det var så oändligt tomt i stallet imorse. Bara två hästar kvar av tre. Gwen åkte igår. Min kära, kära vapendragare som mer och mer ha fått stiga åt sidan. Hon har sett. Hon såg magen och hon visste att nu kommer hon inte se lika mycket av matte mer, hon kommer att bli mer och mer upptagen. Nästan så att en liten tår letade sig ner för min kind. Just idag. För borta var det välkomnande gnäggande jag fått varje morgon. Men. För att hindra fler tårar så är hon ännu min. Kanske säljer jag henne aldrig. Kanske får hon bara vara ute till låns nu en stund, bara så länge lilla Belle behöver sin mamma mer än någonsin.
Sådär är jag. Medan andra människor säljer hästar hit och dit så finns mitt hjärta i mina hästar så det nästan känns som om man river ut det då en häst försvinner. Det är på ett djupare plan. Hon och jag. Du och jag Gwen. Vi kan föra ljudlösa samtal, vi lyfter varann när det är tungt och hon har alltid funnits här på gården. Men nu, nu har jag alltså skickat bort min vän. Förvirrningen är stor i hagen. De gnäggas, det ropas, var är du? Kom tillbaka! Samtidigt infann sig ett lugn när hon backade ut ur släpet och insåg att hon kommit till ett bekant ställe (stället hon varit på innan, då vi bodde i Spanien). Och hon visste. Här ska hon få ridas och komma ut i naturen mer än vad matte kan erbjuda just nu, hon var lugn och jag var lugn.
Vi förbereder oss. Vi förbereder oss på en ny säsong nu. Eftersom vinter inte behagar komma med sin vita skrud och bädda in oss i en fluffig dröm så fortsätter maskineriet att gå på fulla varv. Det händer faktiskt saker. Den nya stugan (eller den gamla), den tredje, där har påbörjats en förvandling. Gårdsboden tar sakteligen form, där gårdens gäster ska kunna köpa gårdsprodukter såsom hemmagjord tvål, ägg ev. lite frukost m.m Skyltar designas. Ideér skissas för hela strandområdet som är under utveckling. Det är verkligen spännande tider och jag håller alla tår och tummar att vår tidtabell håller och vi får stuga, altan och bryggbygget klart inför den nya säsongen. Till säsongen 2020 kommer vi alltså att kunna erbjuda gårdens gäster sandstrand, strandbastu, vedeldad badbalja, tillgång till kanot, kajak, trampbåt och (hoppeligen) paddelbräden. Här nere på bilden ser ni grynnan som ligger ca. tjugometer ut från stranden och är jätterolig att simma till. Nu hoppas vi bara att sommaren 2020 blir en varm och fin sommar. Foton i dagens inlägg Anette Sundström photography.
