Livet ?r sk?rt, njut…

Kramen blev l?ng d? han ?ntligen ?terfick liv i sina ?gon.

Klockan 04 kom han och ruskade om mej. Jag ins?g ganska snabbt att n?got inte var som det skulle s? jag rusade upp efter min man in i sonens sovrum. D?r l?g mitt hj?rta och ryckte och knyckte som i en annan v?rld. Fick snabbt f?rklarat f?r mej att han varit l?g i blodsocker g?ng p? g?ng och att han serverats juice efter juice. S? har det ju varit r?tt ofta och alltid har blodsockret stigit. Den natten var annorlunda. Han drack juice men precis n?r han skulle l?mna honom f?r att se p? det stigande blodsockerkurvan s? gick han in i en kramp ist?llet. “H?mta glucagensprutan” v?ste jag, varp? jag stack honom i l?ret. Han var ?nnu inte i denna v?rld. F?rs?kte dra upp honom och sitta i ett omfamnande grepp. ?gonen var borta, ryckande fortsatte om ?n svagare och l?ngre emellan.

Mammas hj?rta. “Hall?, e du med?” “Vakna!” Tryckte den slappa kroppen mot mej, den slappa kroppen som snart igen skulle sjuda av liv. Blodsocker efter blodsocker togs. Det steg. Sakta, men det steg. Tillslut b?rjade pupillerna f? liv igen, tillslut b?rjade han komma tillbaka om ?n allt annat ?n pigg. Snart slog allt ?ver i illam?ende och g?ng efter g?ng sprang han till toaletten och spydde. Os?kerheten v?grade sl?ppa greppet. Skulle vi f? i honom tillr?ckligt, om han nu igen skulle bli l?g skulle han sakna sockerreserver eftersom vi t?mt levern med hj?lp av glucagen sprutan. Det skulle betyda att han inte skulle vakna mer. Blodsockret b?rjade g? ner igen. Efter samtal med l?karen p? akuten valde jag ?nd? med is i magen att avvakta eftersom det slutade sjunka. Ifall det skulle sjunka ytterligare m?ste vi komma in och tanka upp honom med glukos. Var femte minut matades han, ibland spydde han, ibland gick det. Blodsockret stannade, sj?nk en aning, steg igen och sakta men s?kert avtog illam?endet och vi kunde pusta ut. Nu g?llde det att fylla p? “f?rr?det”. Diabetessjuksk?taren ringde. “H?ll honom runt 10, kolhydratrik kost..”

Det jag undrar fortfarande ?r hur l?nge det tar innan “f?rr?det ?r p?fyllt” ingen vet. Inte l?karen. Inte sjuksk?taren. G?rdagen gick med han p? ena sidan i soffan slumrandes och mej p? andra sidan. S? tr?tta. S? tr?tta.

Att se sitt eget barn f?rsvinna p? det s?ttet ?r en erfarenhet man klarar sig utan men n?gonstans steg ?nd? sjuksk?taren fram i mej och ganska iskallt sk?tte jag honom utan att l?ta k?nslorna rinna ?ver. Innan jag “landat” och kunde pusta ut. D? var jag s? tr?tt av den psykiska stress det ?nd? innebar att se sitt hj?rta t?mmas p? liv p? det viset med en blandning att vara vaken fr?n 04…s? vi somnade tillsammans p? soffan och n?gonstans d?r inne tog igen tacksamheten ?ver. Tack f?r att det gick s? bra. Tack f?r att allt ordnade sig. TACK!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *