Med en blek bror som allt mer sjunker in i en annan v?rld, som blir bara stirrigare och stirrigare, som till slut sluddrar fram konstiga svar, vars ben inte l?ngre h?ller…
“Mamma, mamma han ?r s? l?g att han ?r helt r?ddig…”
Suck. Storebror. Storebror. Det ?r ju verkligen inte meningen att det ska g? s?… men ?nd? h?nder det d? och d? och jag hoppas innerligt att ?rren l?ker och att det inte utvecklas till n?got negativt med ?ren. Han som fick ta ansvar f?r tidigt. Alldeles f?r tidigt. Jag pratar om diabetes och det of?ruts?gbara med den sjukdomen. T?nk om ?rren blivit f?r djupa..
Citerade ovan en h?ndelse som h?nde p? Gr?nalund den h?r h?sten. Alla f?rst?r att pojkarna ville springa sj?lva omkring i olika karuseller, vi var alltid mycket noggranna med att ber?tta var vi kunde hittas och telefonerna var p?. ?ven f?rm?nen med st?mpel p? handen som g?r att de f?r g? f?re k?n (beviljas mot l?karintyg om l?nga k?tider kan medf?ra risker) hj?lpte inte denna g?ng. Vi hade ?ven blodsockret p? telefonen. Men. Det h?nde ?nd?. Mycket folk, h?g volym och har man inte d? telefonen fastklistrad framf?r ?gonen s? h?nder det att man kan missa l?gt blodsocker v?rde, trots att det inte skulle f? h?nda. Den dagen blev han s? l?g att han snuddade p? tr?skeln till att svimma och storebror fick ta sm?llen. Igen en g?ng. Med det menar jag att han fick ta paniken, han fick k?nna k?nslan “m?ste hitta hj?lp nu!”
Med en blek bror som blir bara stirrigare och stirrigare, som till slut sluddrar fram konstiga svar, vars ben inte l?ngre h?ller och han m?ste s?tta sig ner precis, rakt p? den plats som det r?kar sig. K?nslan n?r man inte vet om man ska v?ga l?mna honom och springa iv?g. K?nslan innan man famlande f?r fram telefonen och darrande sl?r numret till mamma och pappa och hoppas att de svarar trots att de knappt h?r ringsignalen. Den k?nslan. Den skulle jag helst aldrig l?ta n?got av mina barn beh?va k?nna. ?nd? har han. Just han. Ansvarsfulla storebror f?tt k?nna.
Man skulle beh?va vara intill hela tiden, men han vill inte. N?gonstans m?ste jag ocks? “sl?ppa” p? greppet… Ibland ?r det faktiskt praktiskt om?jligt att st?ndigt g? bakom som en skugga. Ibland vill de g? sj?lva, de vill inte ha mamma eller pappa fl?sande i nacken. Dessa g?nger ?r en ansvarsfull bror bra. En duktig storebror. Sj?lv vill han s? g?rna. Han vill bli stor, klara sig sj?lv, ?vernatta hos kompisar, cykla iv?g sj?lv. Men det g?r inte! Ett, tu, tre s? ?r han d?r igen. L?g i blodsocker och med en hj?rna som ?r s? omt?cknad att han inte f?rm?r f?rst? att han beh?ver juice. Pl?tsligt. Ofta kommer bror med, kanske inte f?r att han alltid vill utan ibland kanske av en k?nsla av ren och sk?r skyldighet. Han kanske vet att vi inte har passligt, just d?, och ?r r?dd f?r den besvikelse ett nekande svar inneb?r f?r lillebror. Den k?nslan.
Vi vet. Vi vet hur han beter sig om man inget g?r och han blir l?g. Han l?gger sig ner och “sover” f?r han ?r s?? tr?tt. Det har h?nt upprepade g?nger i hemmet. L?gger sig ner, “orkar inte”…. P? gr?nan fixade det sig. Vi klarade upp det.
Men…mitt hj?rta brister n?r de stora, bruna ?gonen s? ofta b?nar och ber. “Kan jag inte f? fara p? dagsverke dit och dit?” “Kan jag inte f?r ?vernatta hos…” men sn?lla, ?lsklings hj?rta!! N?r det INTE G???R. Jag kan inte sitta intill. “Men jag kan sj?lv…men jag kan sj?lv..”
?Neej mitt hj?rta, du kan inte sj?lv. Inte ?n.?
